Konsten att vara ledig

Sover minst tio timmar per natt. Kollar på minst två dokumentärer och en film per dag. Tittar på alla nyheter. Går igenom alla bokhyllor och alla tidningsställ. Ute minst ett par timmar. Klappar katter hundar och hästar. Lagar mat. Helt ärligt känner jag mig alldeles färdigledig. Ska börja arbeta imorgon och det känns alldeles lagom.

Alldeles förälskad i Strindberg

Eller iaf Jonas Karlssons tolkning av Strindberg. Såg andra delen ikväll och laddar för reprisen av första. Känner att jag inte vet hälften så mycket om honom som jag skulle vilja. Helt plötsligt börjar pappa leta efter de samlade skinnbanden och mamma efter originalutgåvan av Mäster Olof. Haha. Här ska läsas.

En förvrängning av normalitetsbegreppet

Exakt just så kallas det. En förvrängning av normalitetsbegreppet. När något fullkomligt oacceptabelt sker så många gånger att det så småningom ses som alldeles naturligt.

För några veckor sedan såg jag Syndabockarna - om de elever på Hermodsdalsskolan som under hösten 2006 uppmärksammades av Jan Björklund. Jan ville ha ordning och reda i skolan och skulle aldrig acceptera ett sådant här stökeri.

Dokumentären är mycket lugn och välgjord. En nödvändighet för att inte infektera situationen ännu mer. En bakgrund till rubrikerna. Genom ständiga upprepningar blir det nämligen allt tydligare att de intervjuade invandrarfamiljerna ser den svenska uppfostran som svag. Barnagan ses som den universella och enda möjligheten att få ordning på barn. Att just deras barn sedan blir bråkigast av alla - är inget de känner till.

Genom hela dokumentären slås jag av hur otroligt verbala och insiktsfulla eleverna är. Samtidigt som våldet hela tiden ligger i luften. Känner igen dem så väl från såväl Norra fäladen som Rosengård. Om man - istället för att ge dem en så fantastiskt självuppfyllande stämpel som syndabockar - skulle kunna kanalisera deras energi i positiv riktning - så skulle vi ha ett otroligt välfungerande mångfasetterat samhälle. Kungen tog upp det i sitt jultal. Om han ser det - varför kan då inte deras egen rektor se det..? Eller Jan..?!

Frågan som framträder allt klarare är varför dessa elever - så inkännande framför kameran - är så helt annorlunda i skolan. Varför känner de sig så utanför. Varför använder de våld. Varför. Kanske för att de inte får någon respekt ingen kärlek inget förtroende ingen plats. Kanske för att de inte behandlas som etniskt svenska jämnåriga.

Psykologen i programmet talar om en förvrängning av normalitetsbegreppet. Vad som är normalt i en vanlig svensk villaförort med en majoritet av etniska svenskar - är inte längre normalt här. I en villaförort skulle minsta örfil anmälas. Här menar rektorn att herregud vi kan ju inte springa och anmäla hela tiden. Normaliteten är en annan. Inom samma svenska samhälle.

Att med den insikten lyssna till rektorns svaga invändningar om att det inte går att argumentera emot övertygade människor. Eller - kanske ännu värre - att hon inte ser någon koppling mellan våld i hemmet och stökiga elever. Att hon inte ser deras framtid. Det smärtar.

Efter att ha lyssnat på förhandlingar i FN där Sverige är föregångsland när det kommer till barns delaktighet och avskaffande av barnaga - så känner jag mig fantastiskt nedslagen av att se denna dokumentär. Och höra Jan Björklund.

Öppet arkiv på svt är oftast bara 30 dagar - så se den så snart som.

Så vackert att det gör ont

Känner mig nästan som stadsbo. Men trots att jag är uppvuxen på landet har jag bara sett en enda älg i hela mitt liv. Och på vägen till stan häromdan såg jag inte mindre än fyra stycken. Hann tyvärr inte zooma mer - mest glad att jag hade med kameran. Visst är de vackra.

Underbart tyst och mörkt

Kanske något av de svenskaste som finns - är att beklaga sig över mörkret kylan och tystnaden. Själv har jag aldrig riktigt förstått vad man menar. Njuter just nu i fulla drag av att få sova titta på film tända ljus och riktigt njuta av mörkret därutanför.

Tror att mina newyorkeskapader har satt sina spår för igår natt lyckades jag sova inte mindre än fjorton timmar i sträck. Eller så beror det på att jag inte har en stökig innergård visslande grannar barnfamiljer med leksaksbilar sirener kyrkklockor eller för den skull brandmän som far in i lägenheten klockan åtta en söndagmorgon.

Tribute till Lady

För den som undrat vad det är för söt liten krabat jag har på mitt foto - så är det storebrors hund Lady som liten valp. Bara ett uns större nu - men precis lika söt. Underbart väldresserad och fantastiskt charmig.

Äntligen hemma

Mellanlandade på storebrors gård för att hälsa på nya boxervalpen Tyra. Oh my gosh jag är helt förälskad. Vilken pärla. Så himla himla söt. För att inte tala om Lady som här springer ur bild.

Lämnar New York för en stund

Flygplatser har ett alldeles särskilt skimmer över sig. En känsla av vemodighet som sakta sprider sig genom kroppen. På nåt vis är detta både ett slut och en början. Mitt bland alla känslor den vackra enkla tekniken. Ingen sentimentalitet. Tystnad. Älskar känslan.

Mina svenska gränser suddas ut

När jag bor utomlands slås jag alltid av mina egna gränser. Gränser som i Sverige ter sig helt naturliga och väldigt tydliga existerar knappt här. Det är ingen som respekterar min önskan att vara tyst eller ifred eller ha mitt eget dubbelsäte eller en säkerhetsmeter. Hemma är man så bortskämd med en nästan överdriven respekt för andras privatliv.

Tvättomaten är ett fantastiskt illustrativt exempel. Jag kan inte öht se framför mig en svensk som glatt skulle hålla sina smutsiga undies i luften en stund - skvallrandes högljutt med någon tvärsöver lokalen - innan de kastas in i maskinen. Eller att jag efter en kväll på laundromaten vet mer om dessa amerikaner än om mina egna vänner. Sexvanor drogvanor och irriterande åkommor ventileras högljutt. För att inte tala om par som börjar dividera om vem som gör vad hemma.

Samtidigt inser jag att vi svenskar är väldigt speciella med all vår yta och vår höga standard. På något vis har detta materiella försprång fått oss att utveckla en helt egen kultur. En kultur av självständighet och stolthet som många gånger får vårt liv att bli mycket mer komplicerat. Om man har sin egen tvättmaskin knackar man inte på hos grannen för att få låna tvättmedel - utan man går till affären väldigt långt bort.

Som iakttagare blir jag ibland lite avundsjuk på andra länders otvungna vardagsliv. Att det privata är så öppet. Men när jag själv blir en del av det får jag cellskräck och flyktkänslor. Känner mig naken och vill hem.

Vinterlandskap i New York

I helgen snöade det. Kunde inte motstå Raoul Wallenbergs djupbruna femtiotalsportfölj med hawaiikrans i klara färger mot krispig vit snö.

Vackra bruksföremål

Apropå kommentarerna om och uppmärksamheten kring bondens marknad kommer här en bonus. Blev så himla förvånad när jag såg hur de återanvände alla sköna gamla bruksföremål - precis som vi gör hemma. Det här är ett mjölkkärl som jag blev alldeles förälskad i. Måste kolla med mamma och pappa om det finns något sånt hemma på gården. Fantastisk formgivning. Underbar återanvändning.

Bonde i New York

När jag kom hem från reppen ikväll - trött och lite låg med poden på högsta volym - var jag snäll nog att vänta in grannbarnen för att släppa in dem så de slapp ta upp nycklarna. Någonstans svagt bortom Global Deejays hör jag något om en snygg jacka. Hade faktiskt just tänkt att de inte hade ytterkläder på sig så jag vänder mig förvånat om.

Det visar sig att störtsköna hiphopkidsen i femtonårsåldern har uppmärksammat min oljerock. Jag tar av mig lurarna och hör denna klockrena newyorkska. I really love your jacket. Thanks säger jag. Its so cool säger hon. Thanks säger jag. Och så skrattar jag lite och säger its definitely farmers style. Så ler hon stort och säger then thats my style. Farmer style. Sen skrattade vi lite båda två och kom överens om att det lätt var bästa stilen. Så fantastiskt otippat.

Men den allra bästa julklappen är min

Det har inte blivit så mycket bok på bloggen på länge. Men inspirerad av klapphysterin så tar jag nu chansen att rekommendera årets julklapp. Som dessutom är alldeles oerhört tillgänglig.

För den som bor i Stockholm och känner sig lyxig och har gott om tid rekommenderar jag NK. Chefen och chefen på bokhandeln där är mor och dotter och fantastiskt trevliga. Strosa bläddra och njut.

För den som bor i andra städer eller byar eller på landet så går det utmärkt att handla boken på Akademibokhandeln eller Bokia eller Hamrelius. Eller fråga efter boken så beställer de hem den.

För den som uppskattar mig och min design och min reklamfria blogg rekommenderar jag istället att köpa boken direkt från Klefstad förlag - så vi kan ge ut en uppföljare till våren.

Och för den som vill köpa flera klappar eller kanske lever lite magert just nu före jul kan jag istället rekommendera Adlibris.

Så enkelt. Eller hur.

Underkylt regn

Den där isstormen har inte riktigt nått New York än. Men vilket väder vi har haft idag. Underkylt regn snö och ösregn om vartannat. Imorgon blir det gummistövlarna och oljerocken. Thats for sure.

Första avenyn utanför FN

Alltid lika svårt att beskriva känslan av säkerhetshot. Men en snapshot precis när jag gick ut från diplomatingången till FN visar iaf antalet poliser. Notera hur många ljus som blinkar trots att det bara finns polisbilar. Känns något pressat.

I stormens öga

Precis när jag kommer till the entrance inser jag att jag glömt mitt FN-pass. Ringer min lunchdate och säger att jag helt enkelt måste cancel. Gud nej säger han - jag tar in dig via besöksingången.

För första gången någonsin går jag alltså in till FN via besöksingången. Det känns fantastiskt märkligt och jag skrattar gott åt att vara turist. Efter en härlig lunch med utsikt över East River tar vi farväl och jag lämnar in mitt besökskort. När jag går ut genom dörrarna inser jag att jag går rakt in i gul tejp. Två poliser ber mig vända om.

Pratar lite med den ena och förklarar att jag är på diplomatpass och kan FN - så jag kan ta en annan utgång. Han svarar vänligt att för tillfället är alla stängda. Plötsligt kommer ytterligare två poliser - betydligt mer stressade. Diskret stannar jag kvar och hör ena polisen säga - there's a suspicious package - get the people out of here - now.

Sakta går jag tillbaka in bland turisterna. Utan mitt diplomatpass känner jag mig helt naken. Efter alla bombattentat när jag bodde i Moskva lägger jag instinktivt körkortet i fickan. Identifikation är allt.

Väl inne frågar jag om diplomatutgångarna fortfarande är stängda. Well you are not a diplomat - so you stay here. Well if i am. Vakterna svävar på svaret. Jag frågar om jag kan få ett pass utan eskort. Vakten hänvisar mig till tjänstemannen bakom luckan. Jodå. Om jag finns med i den blå boken - alla dessa blå böcker my gosh - så går det utmärkt. Men det är jag inte. För jag är inte diplomatdiplomat.

Åh. Även att det med största sannolikhet är en kvarglömd ryggsäck vill jag inte vara kvar. Vänligt frågar jag om han kan dubbelkolla mitt ID mot registret. Ett samtal senare får jag äntligen mitt kort i handen.

Går långsamt och lugnt genom den långa korridoren från Generalförsamlingen till Sekretariatet. Alldeles tyst. Tänker på vad polisen precis sagt om Algeriet. Tänker sakta sakta att jag ska höra av mig till reppen. Att jag ska ringa hem.

Väl ute i drypande regn och mörka mörka moln hör jag öronbedövande sirener. Inser att hela första avenyn är fylld med polisbilar svarta skåpbilar ambulanser brandbilar. Gul tejp.

Så lugn samtidigt. Det finns ingenting mer jag att göra.

Sälja sig själv

Har fått omvärdera många av mina förutfattade meningar om USA. Men en bild har bara förstärkts ju längre jag har varit här. Ens attityd och vilja att marknadsföra sig själv gör verkligen skillnad. Tänkte på det när jag skulle välja roomie till min lägenhet inför våren. Någon var här och tittade. Under hela visningen ställde hon otroligt petiga frågor och fällde små kritiska kommentarer om allting. Till slut tröttnade jag. Herregud det är en hyreslägenhet i supersunkiga Alphabet City - som dessutom kostar absolut ingenting. Parkettgolv nyrenoverat kök och trådlöst bredband är faktiskt hur lyxigt som helst.

Ärligt talade jag om för henne att jag skulle erbjuda lägenheten till svenska praktikanter i första hand. Och plötsligt vände hela hon. Otroligt charmig trevlig positiv öppen. Då insåg jag att tom för att hitta en enkel hyreslägenhet måste man jobba hårt i den här stan. Det är inte bara att skriva upp sig på en hemsida få ett brev hemskickat och en nyckel i handen. Tvärtom. Det handlar om kontakter personlighet personkemi tajming talang. Allt.

Bondens marknad mitt på Manhattan

Precis mellan reppen och FN - vid Dag Hammarskjöld-monumentet - finns varje onsdag bondens marknad. Känns väldigt märkligt på nåt vis. Men äpplena är grymt goda och marknaden är enda stället där jag hittat riktigt gott surdegsbröd. Plus att allt är så himla fint upplagt. Eller vad sägs om blomkål i fyra färger.

En annan dimension

För några veckor sen upptäckte jag Jonas Berghs blogg. Ju mer jag läste desto mer fängslad blev jag. En suggestiv känsla som bara växte och växte. På nåt vis nästan ödesmättat. Först när jag sparat favoriten och skulle stänga sidan insåg jag varför. Den underliggande fliken var Pachas hemsida. Testa att öppna Pacha först och Jonas sen. Och inse hur stor skillnad ljudet gör.

Tänker mycket på det där med ljud. Kanske för att jag kommer från landet. Alla ljud är så unika och betyder så mycket. Hästens ljud är avgörande för hur man rider liksom vindens vinande för om man stannar inne eller åskans muller för vilka sladdar man drar ur. Så fort jag blir stadsbo så släpper jag fokus. Ljuden är inte längre lika viktiga.

Hemma på landet är jag oftast ute i naturen utan pod. Älskar naturen för mycket för att smutsa ner den. Men i stan har jag alltid med poden. Överröstar alla visslingar kommentarer blickar sträckta fingrar och svärande bilister. Brukar tom ha med poden ut på lokal bara för att lyssna på vägen hem. I höst har jag lyssnat på Claes Roséns underbara Eighties när jag gått längs New Yorks dunkelt belysta och öde gator tidigt på morrontimmarna. Känslan är obeskrivlig. Lyssna.

En annan absolut favorit är dansband på cykeln till kontoret på morronen. Vad sägs om att passera ett gäng afroamerican homies eller en amerikansk hard core pickup med ett glatt Inget stoppar oss nu eller Du ger mig bra vibrationer. Mitt leende går från öra till öra medan jag smiter emellan de gula taxibilarna.

En vansinnigt vacker dokumentär

Var hemma och förkyld förra veckan. Perfekt för dokumentär. Bäddade ner mig med filt och sockar i soffan. Macen tryggt i knät och så helbild på skärmen. Bra upplösning dessutom. Mums.

Min handledare hade berättat för mig om Ambres. En kanske något udda existens i en vacker film med ett intressant budskap. Kände att det var värt en timme. Med en ganska tydlig bild på näthinnan var jag sådär lagom förväntansfull.

Redan från första scenen var jag som förtrollad. Dokumentären är en enda lång vacker evighet med natursköna vyer droppande regn och sprakande brasor. Otroligt vackert skildrad. Foto. Inramning. En film som aldrig riktigt vill ta slut.

Visserligen stämde varenda ord som min handledare sa - men det som stämde allra mest var att man måste se den. För att förstå. När filmen var slut kände jag mig som en helt annan person. Underbar. Skön. Alldeles varm och sval på samma gång.

När jag ser efter så är filmaren självaste Anders Grönros som filmat både Agnes Cecilia och Glasblåsarens barn - två av mina svenska favoriter. Vackra gåtfulla skildringar. Åh. Vad lycklig jag blir när dessa talangfulla personer bara återkommer.

Ambres ligger uppe till typ 25 december.

Nionde och A

Blir alltmer förälskad i mina kitschiga kvarter. Gick förbi nionde och A för några veckor sen och visste inte om det var en restaurang eller en antikaffär eller ett lager. Nu vet jag att det är en alldeles underbar thairestaurang med världens sötaste staff.

Hippiekänsla med All you need is love love love love längs väggarna och Serge Gainsburg i högtalarna. Galet pryttligt och underbart härligt. Helt klart mitt tips på restaurang. Långt från de kala snabbhaken.

TV3 missar poängen

TV3 brukar visserligen inte vara min huvudsakliga inspirationskälla - men blev lite sugen på Renée Nyberg så här på söndagsförmiddagen. Snart inser jag - visserligen inte helt oväntat - att mitt dåliga förhållande til TV3 är ömsesidigt. Webbtvn är nämligen inte till för oss utlandssvenskar.

Frågan man ställer sig är vem den egentligen är till för. Vad jag minns så kör de ju samtliga program två gånger i veckan och sen i repris. I vilket fall. Poängen är väl ändå att man ska kunna se programmen även när man inte har tillgång till TVn. Ah well. Förmodligen bakomliggande olagligheter. Som vanligt regerar SVT.

Darling

Har velat se Darling hur länge som helst. Svensk film svensk vardagsfilm. Möjligtvis Tillsammans eller Fucking Åmål. Men annars inte många. Så märkligt att det ska vara så svårt.

Hursomhelst. En östermalmschica som mot alla odds blir av med såväl butiksanställning som pojkvän. Givetvis saknar hon a-kassa och stabila familjerelationer. Plötsligt står hon på MacDonalds tillsammans med en medelålders ingenjör. Konceptet är vinnande. Vissa scener är så smärtsamt pinsamma. Vet inte vilket håll jag ska titta. Dör. Samtidigt som jag inte kan sluta titta.

Evas absolut monotona röst känns otroligt onaturlig och spelad. Till en början. Men genom filmen växer den så att den till slut känns genom hela kroppen. Till slut blir en darrning som ett skrik. En viskning som en order. Hur stort är inte det.

Tydligen var det en budgetfilm - men det märks inte för fotot är superbt. Och musiken är alldeles underbar. Påminner lite om En oavslutad resa och Métro Boheme. Peter Englund beskriver det så snyggt - kameran vilar inte på den talande, utan på den tigande.

Visst. Jag håller snarare med SvD om att den saknar kontakt med verkligheten än DN att den skulle vara en klasskildring. Men det gör ingenting. För behållningen med filmen är inte dokumentär. Tvärtom. Såg filmen för några veckor sedan och har fortfarande inte släppt den. I min värld är det fantastiskt ovanligt.

Ögonblick på FN

Fredag kväll vid typ åtta. Glider förbi en öde Generalförsamling när jag plötsligt får syn på denna lilla ensamma fransyska som sitter i soffan där ingen någonsin sitter. Med FN-symbolen precis ovanför. Gatlyktorna utanför fönstret. Tystnaden så påtaglig att jag hör den.

Favvotidningen hetare än någonsin

I alla dessa år har jag predikat Svenskans överlägsenhet. Snygg. Lättläst. Klassisk. Enkel. Med underbara under strecket - som ger makalösa forskare helsidor för att utveckla sina tankar. Idag med denna ständiga cliffhanger till nästa nummer. Maria Abrahamssons vassa penna som får mig att gapskratta nerborrad i duntäcket med en kopp te. Så himla himla bra.

Så småningom har jag kommit att älska även sajten - som nu tydligen ska vara bättre än någonsin. Och vad händer. Prisad som bästa svenska tidningssajt 2007. Säker och social med tydlig avsändare. Ger läsarna gott om verktyg för att sprida materialet vidare. Läs och njut. Helt enkelt.

Vinnare alla kategorier blev Ving.

Välbehövligt förtydligande

På de mest märkliga sätt håller jag mig a jour om Sveriges dagliga utveckling. Ett briljant sätt är att i statistikprogrammet se vad folk googlar för att hamna på min sida. I tisdags förra veckan sökte över hundra av mina besökare på Sveriges sjätte största stad. Fortfarande ingen aning om varför. Den som vet får gärna kommentera nedan.

Men det bäddar för ett förtydligande.

I somras skrev jag om tågstationen i Norrköping och droppade att Peking är Sveriges sjätte största stad. Så blev jag plötsligt osäker när det fanns andra uppgifter på Wikipedia. Som att Norrköping skulle vara Sveriges tionde stad. Orimligt otroligt och i allra högsta grad osant.

Dessa siffror har varit höljda i dunkel tills jag förra tisdagen började forska djupare i ämnet. Jojo. Här kommer facts.

En tätort är tydligen en stad med minst 200 invånare och mindre än 200 meter mellan husen. Om man då listar tätorterna i Sverige efter folkmängd så ska alltså Linköping hamna på sjunde plats.

Men sen finns det kommuner. Och då talar vi om helt andra siffror. Där är Linköping Sveriges femte största stad vilket är min poäng. Medan Norrköping - som tidigare var större än Linköping - nu är en blek åtta.

Notera dessutom hur stolt Linköping är över sin placering. På första sidan. Boff. Minns skammen över att växa upp i Sveriges sjätte största stad - slagen av grannkommunen. Nu är det som sagt andra bullar. Men från Peking hörs det inget.

Ännu mer underhållande blir det hela när jag inser att Stockholms statistiksida inte visar antalet invånare, utan hur rika invånarna är i de olika stadsdelarna. Det säger verkligen något om Stockholm.

Och något som säger något - för att bli lite som hipphipps musikkryss - om staden så är det ju kommunslogan. Uppvuxen utanför staden där idéer blir verklighet och sedan länge bosatt i idéernas stad. Inte konstigt att jag har blivit som jag blivit. Vissa benämningar är lite mer oseriösa men lätt underhållande. Har du sett Malmö har du sett världen blev snart har du sett Lund behöver du inte se Malmö.

Färgsprakande

Takdekorationerna på en indisk restaurang precis vid mig. Underbart. Notera särskilt badbollen med fiskar.

Löpardojjorna på

Vid halv niotiden ikväll var det dags. Bara had to. För första gången sen jag kom till New York snörde jag på löparskorna. Shit pommes. Sitter i soffan nu. Så lycklig så det är inte sant.

Min roomie som bott här snart ett år bad mig undvika de folktomma gatorna neråt floden. Exakt just precis dit sprang jag. Avenue D och ner i de lite mer ruffa områdena. Så himla himla härligt att springa längs murriga mörka gator med ånga som pyser ur gatubrunnarna. Råttor som kilar runt fötterna. Udda existenser som hänger i portuppgångarna. Några kids som boxas. Terränglöpning. Hood.

Nånstans efter en halvtimme hade jag totalt tappat kontrollen över nord och syd. Frågade till slut två otroligt sköna hiphopare om vägen. Hur söta som helst. Efter lite jidder visade det sig att jag var två blocks från Avenue C. När jag springer därifrån stannar jag för att släppa fram en taxi. Bakom mig hör jag ett snällt Baby dont worry no one is following you in this hood.

Kunde inte annat än vända mig om och fyra av ett brett asgarv. Det är så shocking att se en kurvig blondin i svarta tajts springa förbi att de bara utgår från att jag är rädd. No worries sa jag.

Lite längre upp mot stan springer jag förbi några okynneshängare som utbrister Oh honey - thats paying off. God bless you. Har de inget bättre för sig. Vad gör de om dagarna. Var får de alla kommentarer ifrån. Jag kan knappast vara den första löparen på lower Manhattan. Eller är jag kanske det. Kanske inte riktigt acklimatiserar mig till livet här. Man ska ju springa i Central Park. Men det här är lätt värt det.

Längtar efter löpningen

Ensam löpare längs horisonten i Central Park en söndageftermiddag. Känner lyckan leta sig ner i löparskorna och inser att det inte finns någon återvändo. Saknar löpningen så jag dör. Måste lära mig hitta tid.

I våras blev det milen ett par gånger i veckan och däremellan intervall och kortare rundor. Formligen älskar det. Helt tyst utan pod och bara känna in stegen. Det bästa är när man är riktigt riktigt fit och bara löper och löper. Inga begränsningar. Lugn.

Absolut Sverige

När jag väntade på bussen häromdagen kom ett par gående med H&M-kassar. Samtidigt som en kille släntrade förbi på väg till the laundromat med tvätten i en stor blå IKEA-kasse. Mannen bredvid mig läste en Metro och precis framför oss körde en Volvo förbi. Bokstavligt talat otroligt. Mer Sverige än i Sverige.

Varje dag ser jag reklam för Mamma Mia! för att inte tala om den lilla söta taxi-skylten som skymtar förbi. Young Folks i varenda Apple Store och stylish cafe. Supervacker Absolutreklam. Hemma.

Fascinerande hur lilla lilla Sverige är så himla himla stort.

Känslosamt cyklande

När jag cyklar får jag väldigt många kommentarer. Eller rättare sagt - så fort jag stannar. Lite upprörande men faktiskt mest underhållande.

Igår blev en man fantastiskt arg på mig för att jag varken hade ringklocka eller hjälm. Ringklocka fine det hade varit fint. Men hjälm. Tveksamt. Lugnt svarade jag att han nog skulle kliva av övergångsstället om han inte vill bli överkörd. Röd gubbe liksom.

Idag blev en kvinna helt vansinnig på mig för att jag ledde min cykel på gångbanan. Hm. Men jag går ju. Ponera att jag istället skulle gå med cykeln på cykelbanan. Jag skulle bli slaktad av cyklisterna.

Om jag stannar och frågar om vägen - händer även den bäste - tittar de på mig och säger take care och god bless you istället för att svara på frågan. Vet inte om jag ska skratta eller gråta.

Notera att tom cykelsymbolen har hjälm. Gosh. Det här landet behöver lite sunt förnuft och lite cyklar.

Inte en dag för tidigt

Idag har jag så äntligen gjort det jag borde ha gjort för länge sen. Så många veckor som har gått förlorade på svenska. Så många vänner som förblivit ovetande om mina iakttagelser. Nu finns elina in english.

Fortsätter blogga precis som vanligt på svenska. Mina någorlunda allmängiltiga och-eller internationella inlägg kommer att översättas. Däremot inte de väldigt interna svenska referenserna. Allt som postas på den engelska kommer alltså att postas även här.

Pga tidsbrist kommer elinaelinaelina alltid att prioriteras. Svenska är trots allt alldeles alldeles underbart och alldeles oersättligt. Älskar svenska. Skulle aldrig skriva enbart på engelska. Ibland svårt att föklara detta för icke-svenskar. Men jag vet att ni som läser vet. Man pallar inte engelskan. Helt enkelt.

The Sweden we do not export

One of the nominees for the Scan Pix Award is Thomas H Johnsson. A Blues from Landskrona.

And for everyone who is not Swedish I can just briefly say that Landskrona has the reputation of being the most criminal city in Sweden with a lot of racism and despair. But - as always - there is a bigger picture to it. The speaker's voice in the background is just BRILLIANT - speaking in a dialect so funny and saying things so striking. What a contrast. Absolutely amazing.

A gotta-see even for those not speaking my beautiful mother tongue.

An undended journey - En oavslutad resa

Sometimes some pictures are so amazing. Just by being.

Today the Scan Pix Award was announced. Marc Femenia Nobell is a Swedish photographer - born in Mexico and raised in Mallorca - who came to Sweden as an exchange student from Barcelona. Wich is quite fascinating as such.

The five minutes long exposé of his pictures - with beautiful music from Métro Boheme - is a MUST. I just love those pictures. So simple. Arranged yet genuine.

The introduction in Swedish reads:
After seven years of angst - Mimoza Selmonaj got a residence permit.
The hard times were over - now it was only to adjust to a new city, a new profession and a new society.

The photos mainly expose the situation of refugees and immigrants in Sweden after the permit. Waiting for a permit for up to seven years. Seven years without longstaying plans for the future. The mental pressure of not knowing. Thinking of the past. Longing.

After all these years they are supposed to be strong enough to coop with society work family life happiness. Be integrated as Swedes. Fighting prejudice. Keeping faith. Somehow I do get a strong - for me very rare - feeling of impossibility.

This reminds me so much of my kids in Lund. Being a coordinator for kids between six and nine - immigrants from all over the world growing up in a neighborhood quite forgotten by the rest of the society. The lack of respect from the outside creating a sense of hopelessness and alienation. Together with a strong sense of we. Devastating.

Pepparkakor en masse

Foto Kinna Jonsson
Storasyster och mamma hade pepparkaksprovning i Stockholm förra veckan. Titta vilka härliga pepparkakor. Och vilket härligt foto. Om det inte vore för att julen betyder att jag ska lämna New York hade jag längtat hur mycket som helst.

Killer amendments

Apropå spännande juridik har det mest spännande de senaste dagarna helt klart varit the killer amendments till dödsstraffsresolutionen. En kort förklaring kan därför vara på sin plats.

Ett killer amendment innebär en sådan förändring av texten att innehållet får motsatt betydelse. Inte alltid helt glasklart. Som när Egypten i resolutionen ville lägga in en hänvisning till FN-stadgans artikel 2.7. Vid en första anblick ser detta oskyldigt ut - resolutionen hänvisar till och med till FN-stadgan i sin helhet.

Men just den artikeln säger tydligt att staters interna angelägenheter är just staters interna angelägenheter. Att hänvisa till en sådan artikel skulle alltså förändra texten så att den - istället för att ge internationella samfundet rätt att kräva moratorium för dödsstraffet - gör dödsstraffet till staters interna angelägenheter.

Alltså blir en resolution med en sådan hänvisning FÖR dödsstraffet och inte EMOT. Då är det viktigt att initiativtagarna först röstar nej till detta killer amendment. Och om de förlorar denna omröstning - i nästa steg istället röstar nej till sin egen resolution - eftersom den då har bytt betydelse.

Samtliga killer amendments är noga uttänkta för att verka mer ofarliga än de faktiskt är. Juridik at it's best. I resolutionen jag har följt de senaste två dagarna kom inte mindre än 18 killer amendments. Som samtliga röstades ner. Spännande att få lyssna till argument och motargument.

Spännande juridik

Icke-jurister har en tendens att se juridik som fyrkantigt och tråkigt. Som jurist har jag givetvis motsatt uppfattning. Få ting är så dynamiska som just juridik. Tänkte ge en bild av mina två yrkesval - juridik och design - som uppfattas som så olika och är så fantastiskt lika.

Ponera att en klient vill ha hjälp att lösa en fråga eller tvist. Som jurist är det viktigt att a. lösa tvisten inom lagen men samtidigt att b. lösa tvisten så kreativt som möjligt. Den som inte är kreativ vinner inte en tvist. Samtidigt som den som går utöver lagens ram är rökt direkt.

Ponera på samma sätt att en klient vill ha hjälp att ta fram en grafisk profil. Som designer är det viktigt att a. hålla sig inom företagets policies - och varumärkeslagen såklart - men samtidigt att b. vara så kreativ som möjligt. Den som inte är kreativ får inte uppdraget. Samtidigt som den som går utöver givna direktiv är rökt direkt.

Rätt låt vann

Efter att samtliga sk killer amendments röstats ner kom så slutligen omröstningen på själva resolutionen. Ett sus gick genom lokalen när tavlan visade 99 röster för resolutionen och endast 52 röster emot. Med andra ord vann vi.

Kunde inte låta bli att igår eftermiddag amerikansk tid uppmana utrikesministern att skriva om såväl dödsstraffet som mänskliga rättigheter. Osagt min roll i det hela kom äntligen ett inlägg idag. Återigen lade jag en kommentar. Tyvärr är vissa kommentarer rena sörjan - tråkigt att inte fler skriver konkreta inlägg - men jag kände att det var läge för en sk clarification.

Lite som Melodifestivalen

Små länder som man inte vet så särskilt mycket om hamnar plötsligt i strålkastarljuset. En röst kan göra skillnaden mellan liv och död. Bokstavligen.

Chair person lite nervös. Får kommentarer i snäckan. Säger fel. Oops. Säger rätt. Piuh. Vissa stater håller oväntade anföranden. Andra för långa. Spänd förväntan. Vem tar ledningen. Viss besvikelse i delar av Green Room. Spirande hopp i andra. Ju längre omröstningen går ju tydligare blir det. Samtidigt som Malta eller Liechtenstein kan ha den avgörande rösten. Inget är klart förrän allt är klart.

Nu har vi haft ca 15 omröstningar. Samtliga har varit till vår fördel. Fortfarande själva resolutionen kvar.

Ännu mer dödsstraff

Direkt från plenaren kan jag meddela att Iran just presenterade dagens mest logiska kommentar. Visserligen är 83 stater emot att förändra dödsstraffsresolutionen - men eftersom 67 är för och 20 avstår skulle det ge totalt 99 för. Need I say skrattsalvorna som följde.

Men sedan räddade sig Iran något genom att säga att röstningen hursomhelst delar plenaren i två. Min reflektion är dock kort och stavas majoritetsbeslut. Märkligt att majoriteten alltid är så himla bra i vanliga fall - när EU är på den förlorande sidan. Men nu är det chockerande stötande och exkluderande. To say the least.

Intressant är annars den klassiska röstningen i Generalförsamlingen - där de rika länderna alltid är i minoritet. Vilket leder till att den verkliga makten i världen ligger utanför Generalförsamlingen. Intressant. Visar verkligen hur omöjligt det är att styra makt utan incitament.

Därmed inte sagt att Generalförsamligen inte spelar en avgörande roll i internationella relationer. Ingen annanstans har man en sådan överblick över världens samtliga länder och ingen annanstans har man möjlighet att få kontakt med världens samtliga länder. Helt enkelt ovärderlig som mötesplats.

Hahaha. Nu skojar Singapore apropå förfrågan om att göra om en delomröstning due to technical problems. Well. Why not do it again - next year..! Applåder igen. Need I say. Det här är riktigt underhållande.

Dödsstraffets vara eller inte vara

Sitter precis just nu - just nu - i tredje utskottet och följer omröstningen om dödsstraffet. Till den resolution som Albanien Angola Brasilien EU Gabon Kroatien Nya Zealand Mexico Filippinerna och Östtimor presenterat har dödsstraffsvänliga stater lagt inte mindre än 16 ändringar. Som det ligger nu har de två första - något oväntat - röstats ner.

Galet nog regnar skratten just nu. Singapore och Italien har gnabbats en längre stund - så nu passade Singapore på att skylla på Italien för att micken inte funkade. Spontanapplåder utbröt när han skojade vidare. Helt otroligt. Tredje utskottet består av fascinerande personer. Otroligt engagerade - otroligt sociala. Härliga. Oavsett vad regeringen hemma instruerar dem att rösta - som personer är de fantastiska.

The Interpreter

Så har jag äntligen sett The Interpreter. Måste säga att filmen i sig var relativt slät - särskilt considering namn som Sidney Pollack Nicole Kidman och Sean Penn. Flera scener är så förutsägbara att man nästan måste titta bort. Andra scener har inget värde mer än att förklara nästa. Tror att det är för att man inte vågat ta ut svängarna. Filmen ska vara pedagogisk och politiskt korrekt och edukativ. Torr är bara förnamnet. För den som vill fördjupa sig - och inte redan visste detta - är språket fabricerat men karaktären - i princip - Mugabe.

Filmen må vara tråkig - men den är samtidigt fantastiskt vacker. Viskningar på ryska franska och spanska följer smeksamt folkströmmen genom säkerhetsspärrarna. Femtiotal. Brunt och ljusblått. Ljust och mörkt på samma gång. Precis just den där kusliga men vackra kalla kriget-känslan. Otroligt sevärd just därför.

Så här halvvägs genom praktiken behövde jag verkligen den här filmen. Få en kittlande känsla av att faktiskt vara i händelsernas centrum. Och att trivas där. Och passa in där. Alldeles naturligt.

Fyra nyanser av brunt

Den ultimata coffee table-boken. Alla kategorier. Så grymt snygg. Foton från FN som det ser ut nu - innan renoveringen. Flippa foton hos fotografen Ben Murphy. Allt femtiotal. Så himla himla coolt. Och min vardag. A must buy. Finns riktigt billiga på Amazon - bara 10 dollar.

Nio timmar senare

Framåt sju på kvällen kommer jag tillbaka till reppen. Då är det alldeles kolmörkt - men med min fina kamera som tar in gatlyktans sken ser det faktiskt ljust ut. Love my Canon.

Nyanser av blått

Den här synen möter mig lite före tio varje morgon. Då kommer jag från reppen eller EU på väg till dagens första möte nere på FN. Fantastiskt vackert. Varje gång jag ser det grönturkosa FN-huset blir jag alldeles lycklig. Notera särskilt hur molnen speglas i fönstren.

Extracurricular knowledge är att huset ska renoveras de närmsta åren. Efter en hel del diskussioner blev det klart att Skanska ska stå för renoveringen - hur läckert är inte det - och att utsidan ska bevaras. Donald Trump menade att han skulle kunna riva den nuvarande byggnaden och bygga en ny - och större - för en tredjedel av priset. Säkerligen. Men pengar är faktiskt inte allt.

Pretzels

Inte överväldigande kulinariska direkt - men fantastiskt vackra. Och New Yorkska.

Uppenbarligen uppseendeväckande

Precis som jag skrivit om tidigare så får jag oändligt med blickar kommentarer och visslingar vart jag än går. Inser i teorin att jag borde ta det som en komplimang att sticka ut i en stad som New York. Men i praktiken är det fortfarande mest störigt. Framförallt för att så många kommentarer är just sexistiska och rasistiska.

Men inte alla. Igår fick jag höra av en - alldeles underbar - francophone att jag såg très parisienne ut. Som Nikita. My gosh. Och i hissen kallade någon - med beundran i rösten - mig för green. Apropå att jag cyklar till kontoret. Efterlängtad cred helt enkelt.

Dagens utagerande

My gosh. Blev så engagerad i den lilla lilla notisen i Lundagård att jag var tvungen att skriva den långa långa kommentaren. Det här med extraknäckande studenter är något som engagerar mig starkt. Jag blir såååå upprörd. Anyways - eftersom jag måste sova nu så lägger jag kommentaren här också. I might elaborate on the issue tomorrow. Ajourned!

Utan att alls dela artikelförfattarnas politiska åskådning, håller jag med om att det är märkligt att en student ska klara sig på studiemedlet. Helt klart förväntas studenterna antingen ha välbärgade föräldrar eller ett extraknäck. Och ett extraknäck innebär minst tre kvällar eller dagar i veckan för att ens få anställning.

Den student som läser på heltid och arbetar minst tre kvällar i veckan har inte tid att gå på Studentafton eller engagera sig i studentlivet. Personligen tror jag att det leder till studenter som i mycket är oreflekterande och okritiska helt enkelt därför att de är väldigt trötta.

Det är inte fel att arbeta extra - tvärtom kan det vara fantastiskt roligt - men bara om det är ett knäck man trivs med och gärna när man läst ett eller ett par år och har ordning på sina studier.

Att alla dessa bemanningsföretag har fått fotfäste på lärosätena beror nog på en fantastisk osäkerhet - som de spär på. Studenterna tror att de inte får anställning efter sina studier. Så då tar de extraknäck för att få erfarenhet. Men ärligt. Jag skulle hellre anställa en person som levt studentlivet än en som arbetat kväll och helg hela sin studietid.

Jag tror det är väldigt viktigt att vi tar studenterna på allvar och låter de - oss - vara samhällskritiskt högljudda busiga och i vissa fall även morgontrötta. Att vara unga och rebelliska. Annars kommer vi få en makalöst homogen tjänstemannakår. Eller är det kanske det som är tanken..?

Konsumismens mecka

Så var man där igen. In da great Apple store. Åh. Nackdelen är allt folk - occasionally tom kö för att komma in. Och att alla väskor är så FULA. Skärpning Apple. Fördelen är i princip allting annat.

Fingrade på den nya poden med touch screen både länge och väl. Så himla fin verkligen. Men jag är lite tveksam till Safari only - liksom den fantastiskt dåliga kalenderlösningen - read only. Klart man måste kunna skriva i sin kalender. Då är det nästan smartare att köpa en iphone trots att den är unset tjockare - vilket aldrig känns riktigt bra. Iphonen har ju liksom dessutom en telefon.

Fick dessutom lära mig att på iphonen funkar alla mejllösningar utom hotmail. Känns verkligen som en apple-google-konspiration. Hur motvillig jag än är får jag nog byta till gmail. Föredrar helt klart mappar i hotmail framför gmails långa trådar. Men med tanke på hotmails usla service och nada funktioner är det nog dags att ta det stora steget.

Hursomhelst så blev det en G Drive istället för en iOmega. Utslagsfaktorn var - inte helt otippat - utseendet. Samma prestanda men med mycket sleakare utformning. Och jag var såld. Köpte den på golvet med kvitto på mejlen. Mycket apple mycket california style. Mycket nöjd.

Har dessutom spenderat kvällen med Chloé på East Village Cafe. Under lite drygt två timmar har vi skapat mallar för ett gigantiskt InDesign-dokument. Så himla roligt att få dela med sig alla knep och short cuts. Fantastiskt att få göra något där man är riktigt riktigt vass.

Being a true Starrbooty

Kan inte låta bli att lägga ännu ett foto. Världens vackraste Starrbooty. Pump up the volume för riktigt decent förfestmusik..!

Åååååååååååååh

Åh. Åh. Åh. Det är inte sant. Jag tog fel på dag och missade världens absolut underbaraste Ru Paul igår. Känner mig så otroligt otroligt klantig just nu. Har älskat rupie sen jag fick Out av min storebror 1997 (!). Lade tassarna på Foxy Lady direkt. Wam bam thank you mam. How do I look? Legendary. Take my picture. Snapshot.

Shit. Och igår gick jag verkligen hem tidigt. Hade ju lätt kunnat glida förbi Splash för a quick peak at Starrbooty the movie. Rats. Men nu när jag kollar in Splash sida undrar jag om jag hade blivit insläppt. Ser rätt så male only ut... Haha. Ratings ligger på 4.5 not recommended och vanligaste omnämnandet sleazy. Haha. Makes it even worse.

Systemkrav för elina elina elina

För den som vill läsa mina inlägg i snyggast möjliga layout rekommenderas Mac Book alternativt Mac Book Pro och Firefox. Liten textstorlek. Det är nämligen i den miljön jag lägger upp mina alster.

Har noterat att framförallt PC med Explorer 6.0 visar elinaelinaelina från sin allra sämsta sida. Minska textstorleken mina vänner. Så blir det mycket snyggare.

I övrigt hade jag tänkt utveckla layouten på sidan men my gosh vilken tid och energi html kräver... Så en nylansering först vid årsskiftet.













Ett möjligtvis helt ovidkommande men ändå ganska intressant fakta är att jag faktiskt har lyckats fylla min nya mac. Totalt. Inte ett enda foto går in. Därför jag inte lagt upp så många foton senaste veckan.. Så idag ska jag ner till Apple och shoppa extern hårddisk. Lutar åt den här lilla godbiten med underbar Firewire.

Corren i mormors berså

Tempot är på många sätt så fantastiskt högt här i New York. Framförallt på reppen. Så jag läser mina mejl med någon veckas - ibland månads - fördröjning. Ser nu att storasyster Kinna mejlade mig att mormors berså var med i Corren den 11 oktober. Den som vill se alldeles underbara kakfoton av Mikael Svensson kan registrera sig på Corren.se och väl inloggad söka på Klefstad. Första träffen. Mums.

Väletablerad hisskultur

I denna skyskrapestad är hisskulturen väletablerad. När man går in i hissen nickar man och hälsar på samtliga. Om det är en färd med många stopp - dvs många människor - börjar man småprata lite när det blir rörelse. Eller om det tvärtom är få i hissen så börjar man prata eftersom det lätt blir lite tryckt stämning annars. När man kliver ur hissen önskar man en god dag eller om det är lunchtid - bon apetit.

I vårt hus finns en hel del delegationer - så snart någon har tryckt på våningsknappen vet man vem som är francophone eller anglosax eller för den delen svensk. Eftersom man gärna bjuder på sina språkkunskaper säger man följaktligen bon journée eller bon soir på våning 44 och ha en trevlig dag på våning 45. Nästan aldrig fördjupar man sig. Vid ett fåtal tillfällen - särskilt om man är ovanligt tidig eller ovanligt sen - så får man några extra meningsutbyten.

I morse gled jag vant in i hissen precis innan dörrarna slog igen. En diplomat till våning 44 - dvs francophone - var med på resan. Samt en medelålders afroamerikansk vaktmästare slash bud. Francophonen nickade till mig och sa goodmorning medan den lite äldre mannen tittade rakt fram. På nåt hierarkiskt-amerikanskt märkligt vis brukar inte vaktmästare prata med tjänstemän. Hissen stannade - följaktligen - på våning 44 och jag sa - följaktligen - bon journée. Dörrarna slog igen och hissen åkte de resterande två våningarna till reppen.

Plötsligt inser jag att min medpassagerare stirrar på mig. På min för dagen svarta kostym röda basker grå prydliga halsduk och mycket strama svarta knomoväska. Väntar. Så säger han med otroligt djup hes jazzig röst - with a black hat you would have been secret service. Jag vänder mig förvånat om. Fantastiskt otippat.

Så finner jag mig. Och svarar - well maybe I’m under cover. Det blir tyst. Dålig lundensisk humor at its best. Han tittar och tittar till och utbrister OH lika hest jazzigt. Och när dörrarna öppnas och jag glider ut börjar han gapskratta. Ett underbart bullrande skratt som verkligen gjorde min dag. Alla dessa ständiga kommentarer driver mig till vansinne. Men en och annan är faktiskt ändå rätt underhållande.