En förvrängning av normalitetsbegreppet

Exakt just så kallas det. En förvrängning av normalitetsbegreppet. När något fullkomligt oacceptabelt sker så många gånger att det så småningom ses som alldeles naturligt.

För några veckor sedan såg jag Syndabockarna - om de elever på Hermodsdalsskolan som under hösten 2006 uppmärksammades av Jan Björklund. Jan ville ha ordning och reda i skolan och skulle aldrig acceptera ett sådant här stökeri.

Dokumentären är mycket lugn och välgjord. En nödvändighet för att inte infektera situationen ännu mer. En bakgrund till rubrikerna. Genom ständiga upprepningar blir det nämligen allt tydligare att de intervjuade invandrarfamiljerna ser den svenska uppfostran som svag. Barnagan ses som den universella och enda möjligheten att få ordning på barn. Att just deras barn sedan blir bråkigast av alla - är inget de känner till.

Genom hela dokumentären slås jag av hur otroligt verbala och insiktsfulla eleverna är. Samtidigt som våldet hela tiden ligger i luften. Känner igen dem så väl från såväl Norra fäladen som Rosengård. Om man - istället för att ge dem en så fantastiskt självuppfyllande stämpel som syndabockar - skulle kunna kanalisera deras energi i positiv riktning - så skulle vi ha ett otroligt välfungerande mångfasetterat samhälle. Kungen tog upp det i sitt jultal. Om han ser det - varför kan då inte deras egen rektor se det..? Eller Jan..?!

Frågan som framträder allt klarare är varför dessa elever - så inkännande framför kameran - är så helt annorlunda i skolan. Varför känner de sig så utanför. Varför använder de våld. Varför. Kanske för att de inte får någon respekt ingen kärlek inget förtroende ingen plats. Kanske för att de inte behandlas som etniskt svenska jämnåriga.

Psykologen i programmet talar om en förvrängning av normalitetsbegreppet. Vad som är normalt i en vanlig svensk villaförort med en majoritet av etniska svenskar - är inte längre normalt här. I en villaförort skulle minsta örfil anmälas. Här menar rektorn att herregud vi kan ju inte springa och anmäla hela tiden. Normaliteten är en annan. Inom samma svenska samhälle.

Att med den insikten lyssna till rektorns svaga invändningar om att det inte går att argumentera emot övertygade människor. Eller - kanske ännu värre - att hon inte ser någon koppling mellan våld i hemmet och stökiga elever. Att hon inte ser deras framtid. Det smärtar.

Efter att ha lyssnat på förhandlingar i FN där Sverige är föregångsland när det kommer till barns delaktighet och avskaffande av barnaga - så känner jag mig fantastiskt nedslagen av att se denna dokumentär. Och höra Jan Björklund.

Öppet arkiv på svt är oftast bara 30 dagar - så se den så snart som.