I stormens öga

Precis när jag kommer till the entrance inser jag att jag glömt mitt FN-pass. Ringer min lunchdate och säger att jag helt enkelt måste cancel. Gud nej säger han - jag tar in dig via besöksingången.

För första gången någonsin går jag alltså in till FN via besöksingången. Det känns fantastiskt märkligt och jag skrattar gott åt att vara turist. Efter en härlig lunch med utsikt över East River tar vi farväl och jag lämnar in mitt besökskort. När jag går ut genom dörrarna inser jag att jag går rakt in i gul tejp. Två poliser ber mig vända om.

Pratar lite med den ena och förklarar att jag är på diplomatpass och kan FN - så jag kan ta en annan utgång. Han svarar vänligt att för tillfället är alla stängda. Plötsligt kommer ytterligare två poliser - betydligt mer stressade. Diskret stannar jag kvar och hör ena polisen säga - there's a suspicious package - get the people out of here - now.

Sakta går jag tillbaka in bland turisterna. Utan mitt diplomatpass känner jag mig helt naken. Efter alla bombattentat när jag bodde i Moskva lägger jag instinktivt körkortet i fickan. Identifikation är allt.

Väl inne frågar jag om diplomatutgångarna fortfarande är stängda. Well you are not a diplomat - so you stay here. Well if i am. Vakterna svävar på svaret. Jag frågar om jag kan få ett pass utan eskort. Vakten hänvisar mig till tjänstemannen bakom luckan. Jodå. Om jag finns med i den blå boken - alla dessa blå böcker my gosh - så går det utmärkt. Men det är jag inte. För jag är inte diplomatdiplomat.

Åh. Även att det med största sannolikhet är en kvarglömd ryggsäck vill jag inte vara kvar. Vänligt frågar jag om han kan dubbelkolla mitt ID mot registret. Ett samtal senare får jag äntligen mitt kort i handen.

Går långsamt och lugnt genom den långa korridoren från Generalförsamlingen till Sekretariatet. Alldeles tyst. Tänker på vad polisen precis sagt om Algeriet. Tänker sakta sakta att jag ska höra av mig till reppen. Att jag ska ringa hem.

Väl ute i drypande regn och mörka mörka moln hör jag öronbedövande sirener. Inser att hela första avenyn är fylld med polisbilar svarta skåpbilar ambulanser brandbilar. Gul tejp.

Så lugn samtidigt. Det finns ingenting mer jag att göra.