onsdag, oktober 31, 2007

Väletablerad hisskultur

I denna skyskrapestad är hisskulturen väletablerad. När man går in i hissen nickar man och hälsar på samtliga. Om det är en färd med många stopp - dvs många människor - börjar man småprata lite när det blir rörelse. Eller om det tvärtom är få i hissen så börjar man prata eftersom det lätt blir lite tryckt stämning annars. När man kliver ur hissen önskar man en god dag eller om det är lunchtid - bon apetit.

I vårt hus finns en hel del delegationer - så snart någon har tryckt på våningsknappen vet man vem som är francophone eller anglosax eller för den delen svensk. Eftersom man gärna bjuder på sina språkkunskaper säger man följaktligen bon journée eller bon soir på våning 44 och ha en trevlig dag på våning 45. Nästan aldrig fördjupar man sig. Vid ett fåtal tillfällen - särskilt om man är ovanligt tidig eller ovanligt sen - så får man några extra meningsutbyten.

I morse gled jag vant in i hissen precis innan dörrarna slog igen. En diplomat till våning 44 - dvs francophone - var med på resan. Samt en medelålders afroamerikansk vaktmästare slash bud. Francophonen nickade till mig och sa goodmorning medan den lite äldre mannen tittade rakt fram. På nåt hierarkiskt-amerikanskt märkligt vis brukar inte vaktmästare prata med tjänstemän. Hissen stannade - följaktligen - på våning 44 och jag sa - följaktligen - bon journée. Dörrarna slog igen och hissen åkte de resterande två våningarna till reppen.

Plötsligt inser jag att min medpassagerare stirrar på mig. På min för dagen svarta kostym röda basker grå prydliga halsduk och mycket strama svarta knomoväska. Väntar. Så säger han med otroligt djup hes jazzig röst - with a black hat you would have been secret service. Jag vänder mig förvånat om. Fantastiskt otippat.

Så finner jag mig. Och svarar - well maybe I’m under cover. Det blir tyst. Dålig lundensisk humor at its best. Han tittar och tittar till och utbrister OH lika hest jazzigt. Och när dörrarna öppnas och jag glider ut börjar han gapskratta. Ett underbart bullrande skratt som verkligen gjorde min dag. Alla dessa ständiga kommentarer driver mig till vansinne. Men en och annan är faktiskt ändå rätt underhållande.

måndag, oktober 29, 2007

Så nära och ändå så långt borta

För varje dag som jag sitter och lyssnar på specialrapportörerna inom FN blir jag mer och mer frustrerad. Mikrofonen under näsan och helt utan mandat. Två uppsatser ifrån action. Det kliar i fingrarna samtidigt som all energi har försvunnit. Fantastiskt oklart tillstånd.

Har ännu inte bestämt ämne för examensarbetet - och undrar om internationell konfliktlösning fortfarande känns helt rätt. Kräver en internationell konflikt. Finns visserligen i överflöd. Frågan är vilken konflikt jag är tillräckligt intresserad av. Tanken var examensarbete om internationell konflikt och master om nationell konflikt - ie Tjetjenien. Men nu har jag känt övertygelsen sjunka day by day.

Fick nyligen höra från Helsingforskommittén att situationen i Tjetjenien gradvis försämras. Säkerheten för tillresande är tydligen sämre än på länge. Att skriva en uppsats om Tjetjenien från Moskva känns märkligt på flera sätt. Men kan iofs på sitt sätt utgöra en intressant vinkel. Hursomhelst. När jag läste att Åsne Seierstad är aktuell igen så insåg jag att det är hög tid för mig att ta tag i min uppsats - och mitt liv.

Tyvärr tyckte jag att Bokhandlaren i Kabul var en klart medioker bok och blev väldigt besviken. Önskar att den hade varit sådär aha-bra som jag förväntade mig. Så nu är jag lite lagom reluctant - men det blir nog ett inköp så snart den kommer i pocket. All litteratur om Tjetjenien välkomnas varmt. Liksom allt som får mig uppsatssugen igen.

Solig lördag

Som trogna läsare förmodligen redan listat ut så bloggar jag ibland med viss fördröjning. Om min vår i Lund var hektisk - med fyrtio poäng juridik nationsliv IT-knäck bok fest fest och fest - så är det här om möjligt en resa värre. Samtidigt som FN är fantastiskt lärorikt och staden underbart välkomnande - lever jag i en konstant overload.

Därför är det så skönt när man kan spendera en hel lång härlig lördag planlöst strosande med en bildad intressant skön underhållande likasinnad. Förra lördagen tillbringades med Jonatan.
Dagen inleddes - som sig bör - med en klassisk New York brunch i mina östra kvarter. Mimosa eller Bloody Mary comes with the concept. Till det en burgare wrap scrambled eggs eller sallad. Saknar ibland brunchbufféerna hemma - men har gott hopp om att finna en innan jul. Notera särskilt den alldeles underbara blommiga vaxduken. Åh. Jag vill också ha..!

Sakta drog vi oss västerut bort mot shoppingstråken. Kryssandes mellan Marc Jacobs-butikerna noterade vi denna omänskliga kö till Magnolia Bakery. Själva ingången är en bit runt hörnet längst till höger i bild. Trots viss craving för cup cakes fortsatte vi lugnt vidare.

Ett pitstop lägligt på Bleecker's Street. En ljummen härlig dag med barfönstren vidöppna ut mot gatan och en alldeles bedårande utsikt. Eller vad sägs om Bleecker Bob's Records.

Lite pynt utanför toaletten är aldrig fel. Påminns både om favvoStortorget och Moderna muséet i Wien. Foton planscher vinyler flajjor på väggarna är ren och skär kärlek för mig.

Med förnyad energi gick vi vidare till Washington Square för att se om det fanns några sköna happenings. Brassbandet var helt klart out of the ordinary. Lägg särskilt märke till kombinationen svarta kavajer och baggyjeans. Hur coola som helst. Och blåsorkester som är så magiskt nördigt. Har själv spenderat otroliga sex år i blåsorkester. Haha. Så här sköna lyckades vi aldrig vara.

Gick vidare till en mer gymnastisk show. Tre rödklädda duktigt underhållande dansare värmer upp både sig själva och publiken - när en liten knatte glider in och frågar om han får vara med. Jag är fortfarande ärligt övertygad om att det var spontant och inte en del av showen. Kolla vilken stil. Rythm.






















Därefter lyckades jag ta dagens pressbild helt klart. Killen har precis hoppat upp och satt sig hos mamma när han får en femma. Mammans stolthet går inte att ta miste på. Åh vad mitt hjärta smälte.

Så vidare norrut för en värdig avslutning med te och lemon slice på Starbucks vid Union Square. Faktiskt min premiär på Starbucks. Stort.

Gårdagens långlördag presenteras med text och bild imorgon. En i många avseenden annorlunda och oväntad lördag. Så stanna tuned.

söndag, oktober 28, 2007

Snabbsejour i radion

Imorgon bitti 08.10 är jag med i Radio Östergötland på P4. Intervjuas i egenskap av utvandrare. Äntligen får man lite cred för sin rastlöshet. Intervjun kommer sedan att ligga på nätet i åtminstone en månad. Mycket spännande första halva om FN och andra halva om New York. Givetvis brutet av Pet Shop Boys New York City Boy.
Lyssna och njut mina vänner!

Finally getting the hang of it


I fredags em var jag på alldeles strålande humör. Under torsdagen och fredagen har jag nämligen gjort stora framsteg. Äntligen har jag lärt mig diplomatgreppet. Hur man ber någon dra åt helvete på ett sådant sätt att personen faktiskt ser fram emot resan. A truly fine art.

fredag, oktober 26, 2007

Takes one to know one

onsdag, oktober 24, 2007

Mina allierade in plenary

Ibland förundras jag över diskrepansen mellan vad man förväntar sig ska hända och vad som faktiskt händer. Är i New York. På FN. För Sverige. Givetvis förväntade jag mig sällskap av svenskar och våra nordiska grannar. Så mycket som vi ska ha gemensamt. Vad händer. Inga nordbor i sikte.

Istället spenderar jag mina fina dagar på FN med Swaziland Schweiz och Syrien. Alla helt underbara på var sitt sätt. Lindi från Swaziland bjuder på supergoda mintgodisar och pratar om Macy's. Medan Jean-Daniel från Schweiz förklarar för mig hur processerna fungerar och berättar roliga anekdoter om talarna. Warif från Syrien är alltid så himla glad proffsig och påläst. Själv står jag och min mac för googling och teknisk support. Plus en och annan underhållande anekdot och iakttagelse såklart. Sakfrågor diskuterar vi bara i sak - inte substans.

Både Jean-Daniel och Warif fäller brännande träffande kommentarer så fort någon detalj ger möjlighet. Båda två är otroligt engagerade och också väldigt avslappnade. Snackar med allt och alla och så plötsligt - excuse moi - och så på med micen och tal till församlingen. Underbara. Kunde inte fått en bättre placering. Dessa två personer är helt klart min behållning - och räddning - den här hösten.

Cykelvägen från East Village till FN
























tisdag, oktober 23, 2007

Glajjor hoj och skinnpaj

Min stora passion är att cykla. Just love it. New Yorkers som inte cyklar säger att det är livsfarligt. Men de har ingen aning om vad de pratar om. Helt ärligt så kommer jag aldrig någonsin igen cykla tvärs igenom Stockholm en fredag em vid fem. Men att cykla här - med rutinerade taxichaufförer - är en piece of cake. Möjligtvis att detta eviga dörröppnande presents some dangers. Men that's it.

Någon slags dödslängtan kanske jag hade när jag på Second Avenue såg en liten lucka och kastade mig emellan två bilar för att svänga vänster genom fyra körfält. Men jag hade faktiskt på långt håll noterat ett litet vägarbete som möjliggjorde min chansning.

Cykeln är visserligen något liten men jag insåg att man inte hittar en perfekt billig cykel i den här stan. Marknaden är liksom inte riktigt som i Lund. Än iaf. Men notera hur exakt min mac book pro passar i cykelkorgen. Magiskt.

Samtidigt känns det som att man trots allt gör lite skillnad. Någon måste börja. Visst är vägarna fulla av hål. Visst är det tajt på vissa ställen. Men samtidigt är det en stor del av charmen. Hitta luckorna. För att inte tala om den skräckförtjusta blicken när man berättar att man faktiskt cyklat till kontoret. Det krävs trots allt att någon visar att det går. Och att det är roligt. Grymt roligt.

I Peking köpte jag cykel för att det helt enkelt var ett must. I Florens köpte jag cykel för att losa alla dreglande italienska män. Här har jag cykel för att jag älskar det. Precis som i Lund.

måndag, oktober 22, 2007

Äntligen...!


Den här helgen har varit helt underbar och IDAG så köpte jag ÄNTLIGEN en cykel. Superduperfin blå vintagehoj med gult kedjelås. Notera särskilt den tvåfärgade sadeln. Och mitt i alltihop har jag upptäckt att varannan var tredje gata har stora cykelstråk. Det här kommer bli så GULD.

torsdag, oktober 18, 2007

Fantastiska talare i tredje kommittéen

Min sista kväll i Skåne innan NY packade jag in alla mina väskor i en taxi till Malmö. Taxichauffören var löjligt kärv och jag var ledsen över att lämna mitt älskade Lund. I hällande spöregn åkte vi tysta ut på Dalbyvägen och så motorvägen mot Malmö. Nånstans där började vi trots allt prata med varandra. Det visade sig att han var tryckare så vi hade en hel del gemensamt. När vi svängde in på Lundavägen i Malmö berättade han för mig att han hade varit barnsoldat i Libanon. Hans berättelse den där regniga mörka söndagskvällen gjorde ett djupt intryck på mig - tänker ofta på vad han berättade.

Idag hade vi plenary på rapporten om just barn och väpnad konflikt. Talare var bland annat otroligt starka Radhika Coomaraswamy som länge varit en ledande profil inom mänskliga rättigheter. Nu som Special Representative of the Secretary-General for Children and Armed Conflict. Titta bara på hennes resume.

Ms. Coomaraswamy is a graduate of the United Nations International School in New York. She received her B.A. from Yale University, J.D. from Columbia University, an LLM from Harvard University and honorary PhDs from Amherst College, the University of Edinburgh and the University of Essex.

Gosh.

Så i typ femton minuter stannade hela tredje kommittén upp och bara lyssnade. Efter alla dessa tal och statements och vackra omskrivningar av eländiga verkligheter var Radhika Coomaraswamy så otroligt uppfriskande. Det gav energi. Vilja. Mod.

Efter Radhika talade Ishmael Beah om sina erfarenheter från kriget i Sierra Leone. Efter att ha sett sina föräldrar och bröder dödas blev han själv barnsoldat. I tre år. Nu är han närmare 30 och otroligt verbal. Eller articulate som min Schweiziska kollega uttryckte sig. Lugnt förklarade han att om vi blundade för barnsoldaterna skulle vi snart få dem som presidenter. Och lika lugnt förklarade han att vi inte vill ha dem som presidenter. Inte om de inte fått hjälp.



















Ishmael fick själv hjälp och gick ut skolan i New York. I en intervju kommer en short version av inledningen till hans bok.

New York City 1998:
Your high school friends beginning to suspect that you haven’t told them the the full story of your life. They ask you why you left – you say there was a war. Did you witness any fighting – everyone did. You saw people running around with guns shooting – and you said all the time. They said cool and you smiled a little. They said you should tell us about it some time and you said – yes. Sometime.

Om Radhikas tal var uppfordrande var Ishmaels tal av en annan värld. Att lyssna på denna otroligt vackra begåvade lugna säkra person och veta vad han har gått igenom fick liksom världen att stanna. Jag kände mig otroligt liten samtidigt som jag ville genomföra vartenda ord i den där rapporten. Hoppas verkligen att delegaterna kände likadant.

onsdag, oktober 17, 2007

Helt på Ebbas sida

Utan att ha träffat Ebba von Sydow och utan att ha bevittnat detta så omskrivna möte så är jag övertygad om en sak. Unga kvinnor förväntas vara något så makalöst välklädda artiga och söta. Unga män har inte alls samma höga trevlighetskrav. Om man dessutom råkar vara en igenkänd person ökar kraven exponentiellt.

Min erfarenhet av att vara Q vid en nation i Lund går visserligen inte att jämföra rent mediemässigt. Men så många gånger man på omvägar fick höra hur sval och ytlig man verkade. Eller hur överraskade folk blev över en lunch. Men gud du är ju inte alls som jag trodde. Du är ju så himla skön. Soft. Ärligt. Om man ständigt ständigt ständigt träffar nya människor. Som alla vill ha en bit av en för sin egen agenda - sitt foto - sin kontakt - så måste man sätta en gräns. Utan att behöva be om ursäkt.

White Light Black Rain at the UN

Fördelen med FN är helt klart känslan av att vara i händelsernas centrum. Utan större ansträngning. Träffar representanter från alla länder NGO:s opinionsbildare och inte minst celebrities. Sambandet film filmstjärnor Hollywood och FN klarnar när man tänker Brangelina Clooney even Bono. Annie här på reppen är passionerat intresserad av Afrika och gick lyckligt ovetande på Darfur-filmen. Gosh. Minuter senare befann hon sig meter från Brangelinahysterin.

Aight. Man blir helt ärligt lite blasé när filmvisningarna avlöser varandra - men i måndags bänkade vi oss för White Light Black Rain. Denna HBO-produktion om offren för atombomberna i Japan visades symboliskt i Conference Room 4 - salen för just nedrustningsdebatten. Helt kort så är det en nittio minuter lång dokumentär om de som överlevde och som fortfarande lever. Vad jag inte visste var att de som överlevde behandlades som pestsmittade i det japanska samhället. Eller att tonåringar i Japan idag inte har en aning om vad som hände en solig augustidag 1945.

Efter filmen fick vi möjlighet att ställa frågor till regissören Steven Ogazaki och en av de överlevande - Shigeko Sasamori. Steven var en kärv och mycket tydlig person. Efter ett par frågor så stannade han upp och så sa han att helt ärligt så var det två stater som tryckte på knappen för atombomben. Och faktiskt - i dokumentären skymtar ett land så oerhört övertygat om kejsarens gudomlighet och nationens överlägsenhet. Skrämmande. Lika skrämmande som bilderna på de lyckliga amerikanska journalisterna samma soliga augustidag.

Jag frågade Steven om han hade några tankar kring de senaste årtiondenas mediafokusering på europeiska offer. Personligen uppfattar jag det som att Holocaust har uppmärksammats betydligt mer än atombombens offer. Kanske för att judarna på något vis var de allierades offer. Japanerna var trots allt fienden. Eller att de beror på judarnas starka ställning i det amerikanska samhället - samtidigt som japanerna ständigt har blivit uteslutna. Eller att det beror på den starka extroverta judiska kulturen och den diskreta introverta japanska. Svaret jag fick var: 50-års minnet blev judiskt 60-års-minnet japanskt.

Trodde först att filmvisningen var om Hiroshima. Men det är en annan produktion - minst lika bra - och otroligt sevärd. I diskussionen sa Steven att många filmer fokuserar på just den soliga dagen - tefrukost i kimono - lugn och ro. Alldeles säkert syftandes på Hiroshima. Men den bilden är enligt Steven helt felaktig. Landet var i krig. Och alla var smärtsamt medvetna om detta. Dessutom ett krig som - trots kejsarens övertygande tal om seger - var självklart förlorat. Minsta barn visste det. Intressant att få den bilden. Det gör atombomberna - om möjligt - ännu mer oförsvarbara. Och amerikanska.

tisdag, oktober 16, 2007

Oväntad Stureplansdom

Att läsa en så sund dom känns som en befrielse för en mr-jurist. Inte bara klar och pedagogisk utan också mänsklig. Just därför får jag en krypande känsla av att HD kommer att riva upp den. Alltid någon liten vinkling som skulle kunna tyda på att det inte var våldtäkt.

Men jag hoppas verkligen att domen står sig och banar väg för en ny syn på våldtäkt som brott. Precis som Madeleine Leijonhufvud skriver så analyseras männens handlande i den här domen momentant - och inte som det brukar vara - i klump. Äntligen.

Ah! Nu ser jag även att målsägandebiträdet är en av mina favoriter - Elisabeth Fritz från Motala. Hon kallar domen modern. Precis vad jag ville få fram ovan. Helt enkelt.

måndag, oktober 15, 2007

Hem ljuva hem

Landade med buss i Chinatown för en kvart sen. Washington i all ära men gud så underbart det är att vara hemma i New York igen. Kommer fler posts on DC snart men först lägger jag upp Jonatans tribute till bådas vår älsklingsstad. Här nedanför. Så stanna tuned.

En dåres försvarstal

I torsdags fick jag ett fantastiskt meddelande på facebook. Givetvis bad jag författaren om lov att publicera raderna. Läs min vän Jonatans mycket personliga och varma perception of New York.

När man har blivit inbjuden som gästbloggare måste man på något sätt särskilja sig från moderbloggaren. Av denna anledning kommer nedanstående inlägg inte att ta upp de faktiska U-landsproblem som New York tampas med, (ingen mobiltäckning i tunnelbanan, ingen aircon på perrongerna, sopor, råttor, illasmakande vatten etc.) utan istället både icke förvånande och oradikalt (lite som en punkare med ett överkryssat hakkors på skinnjackan) beskriva en sammansättning av snapshots från världens enda stad.

Innan jag inleder detta vill jag dock understryka att jag och Elina förmodligen i stort har samma syn på NY. Det är lite som ett förhållande. När man är i det kan man störa sig på småsaker och när man lämnat det glorifierar man de svunna tider man haft tillsammans.

Min egen tid i staden var en fantastiskt social period. Samtidigt är mina vackraste minnen främst från soliga höstsöndagar då jag ensam strosade runt bland brunstenshus och raka avenyer som försvinner i smoggen ned mot Downtown. Hade jag tur inleddes dessa dagar med en brunch på det lantliga la pain quotidien på 100 Grand street där snyggt höstklädda New York-bor hängt av sina kavajer och halsdukar över de rustika stolarna och slagit sig ned med en bakers basket vid de långa ekborden.

Back to black med Amy Winhouse fyllde ipoden i den klara skarpa höstluften när stegen därefter förde en mot Bleecker street. Musiken avbröts av en tant som bad mig hjälpa till att bära ett par bord som skulle fylla grannskapets marknad på en tvärgata. De hemlösa katterna väntade i sina burar vid bordens slutdestination. Bredvid hängde en klänning i rosa tyll. Den liknade de glasyröverströdda cup cakes vilka kunde köpas på Magnolia Bakery ett kvarter längre fram. När Soho övergått i Greenwich möttes jag av en farmers market där bönder från gårdar runt om i New York state bjöd ut sina färgglada grödor, men kanske framförallt erbjöd varm äppelcider att ta som sällskap på sin fortsatta promenad norrut.

Slutligen kom jag fram till den dagens mål: Barnes and Nobels på Union Square. Två rulltrappor upp tillbringade jag timmar i det vackra caféet som dekorerades av stora målningar av desto större författare. Likt många andra plockade jag en hög av de blanka tidsskrifter som stod uppradade till försäljning. Som svensk förvånade man sig över att det var helt ok att sitta och läsa dessa i timtal. När hungern tillsammans med ensamheten trängde sig på tog jag tåget under east river för en hemlagad måltid i ett fantastiskt williamsburgsloft. Vardagen närmade sig och dagen slutade som så många gånger tidigare med en tur genom Lincolntunneln och upp mot höjden i West New York med dess fantastiska utsikt över Manhattans blinkande ljus.

Samma silhuett såg jag min sista dag i staden då jag efter ett halvår tog farväl, slängde upp mina väskor på den lilla vita bussen man var tvungen att vinka till sig och tryckte näsan mot fönstret. Sentimental som jag är minns jag att jag då nynnade på en gammal REM-låt; Leaving New York, never easy I saw the light fading out.

På tisdag får jag återigen återse min kärlek.

Jonatan Bergström Jürisoo
.

söndag, oktober 14, 2007

Botaniska trädgården


I varje större stad jag har bott har jag alltid återvänt till botan. Älskar trädgårdar och orangerier. Hittills är jag nog mest förtjust i Moskvas totalt vildvuxna gardens. Washingtons är tvärtom nästan klinisk. Men samtidigt. Det är grönt. Och varmt. Och alldeles underbart.
This one's for mom.

Amerikansk hotellfrukost

torsdag, oktober 11, 2007

Falsk marknadsföring


En och annan kan ha uppfattat min blogg som att allt här är alldeles underbart. Nu är det dags att bryta illusionen. Allt är aldrig underbart. Fotot visar den bild många har av New York. Open to anything.

Aight. Nu ska jag berätta om det riktiga New York. Staden som jag redan lärt mig älska har tre stora nackdelar. Sexism rasism och miljöförstöring. Tre fundamentala element i min världsbild.

Under min månad i den här staden har jag inte spenderat en enda dag - eller ens timme - utanför min lägenhet utan att få utstå visslingar och rop. Bilar tutar och stannar. Ut genom fönstret hänger stirrande män. Ärligt. I New York. Män på gatan kommenterar och stirrar. Klär av en med blicken fullständigt. Lika många som jag ber sod off kommer till. Outtömligt. Fruktansvärt. Min enda räddning är glajjorna och så poden på högsta volym. Snart också en cykel.

Om New York är outhärdligt från detta perspektiv är FN om möjligt ännu värre. Kvinnor avbryts på löpande band - män får tala i oändlighet. Kvinnor har på sig för lite kläder - män ser ut som sluskar. Kvinnor trippar blygt förbi - män klär av med blicken. Kvinnor försöker prata aktuella frågor - män avbryter bryskt för att föreslå en tête-à-tête.

Någonstans här undrar jag hur jag ska förhålla mig till allt detta. Visst jag tackar nej till drinken. Men ska jag säga sod off och ha kvar min stolthet. Eller ska jag pedagogiskt börja analysera gender och förändra världen. Eller ska jag lägga min energi på en annan nivå. Ska jag behålla mitt blonda lockiga hår - för det är trots allt så jag ser ut - eller ska jag raka huvudet och ta på mig slips och för stor kostym. Hur jag än gör är jag en förlorare. Och det känns så vansinnigt orättvist. Ryssland fine. Italien visst. KK whatever. Men NYC. FN. Det smärtar.

Nästa issue är oerhört tydlig för mig. Under min uppväxt har mamma och pappa alltid berättat om sina första resor till USA på 60-talet. Det skar i hjärtat när de berättade hur afroamerikanerna behandlades. Mina föräldrar älskar jazz - precis som jag - och jag minns hur jag relaterade till Billie Holiday och Louis Armstrong. Vilken dubbelmoral - de stora artisterna var ju afroamerikaner. Hur kunde man då behandla dem på det sättet. Rosa Parks var min absoluta hjälte och jag har alltid varit så glad att jag fyller år på Rosadagen.

Det första som slog mig när jag kom hit. Är att ingenting har förändrats. Hittills har jag inte sett en enda kaukasian arbeta i en mataffär kiosk restaurang bar metro buss cleaners you name it. Invandrare visst - det kan vara svårt att hitta ett annat jobb i början - men afroamericans born and raised and native speakers. Vem reser sig för en äldre afroamerikansk - eller ännu hellre hispanic - person på bussen. Gick ut för en drink med en afroamerikansk vän. Vi fick kommentarer hela - jag skojar inte - hela kvällen. Folk stirrade verkligen. Det här samhället är så sjukt rasistiskt.

Även att man kan diskutera rasism i Sverige så handlar det ofta om bostadsområde språk socialgrupp - inga ursäkter - men många olika element. Krogdiskrimineringen är tydligast färgpåverkad - men annars är vi vana vid adopterade barn som ställer färgkodningen på ända. Men här. Färg. Basta.

Och såklart. Miljön. Dels att allting stinker. Särskilt när det inte har regnat på ett par veckor. Outhärdligt. Men också det faktum att man ständigt blir pådyvlad sjutton förpackningar - inget någonsin sorterbart - luftkonditionering - tända högenergilampor - bilar - inga cyklar. Inget miljötänk över huvud taget. Nu är jag så vansinnigt trött på att ens försöka. Samlar burkar till ingen nytta. Gosh vad många svenskar det går på en amerikan. Makalöst.

Ovanstående är en sammanfattning av the down sides. Uppmuntrande kommentarer välkomnas. Som alltid.

onsdag, oktober 10, 2007

The Analogue America


Neil Peter and all those magazines. Please note I'm risking my life in the middle of the street taking this pic.

Neil. This one is for you. And your urge for commenting Swedish news. A friend of Madeleines called America analogue. So true. But why is the American society so under-developed. Could you please tell me that. The phones are not working in the subway. Every other text gets lost. Phones are virtually impossible to fill with money. Nothing is online. Always and everywhere this stupid machine voice telling me things I do not want to hear. People still read newspapers in paper. Compared to Sweden this is crazy.

Not to mention. All meals include knife fork spoon three napkins at least three plastic containers and two additional plastic bags. Everyone buys soda on cans and throws them away in the next garbage bin. No one would ever consider a bike instead of a car. And they wonder what climate change is all about. Compared to Sweden this is a total nightmare. Couldn't we just bring about Swedish life style as a business concept..? Ie - stay informed and healthy while fighting global warming. Neil. That would be something for you me and Oprah.

We still will have to negotiate for your addiction to snus though. I'm not quite sure that snus would be an advantage for our new Utopian Digital American Society.

Äntligen regn


Lycka kan inte alltid beskrivas i ord.

måndag, oktober 08, 2007

Våga älska monopolet

Systembolaget och Apoteket måste vara en skänk från ovan. Ju mer jag bor utomlands desto mer övertygad blir jag om monopolens alla fördelar. Ingenstans i hela världen går det att hitta en så välsorterad liquor store som i Sverige. Att gå in på en vinbutik i Frankrike och hitta något annat än Absolut vodka och traktens tjugofem viner - give and take - är nästintill omöjligt. Medan man på Systemet väljer och vrakar - frågar om råd och beställer. Systemet är en treat för finsmakaren i must say.






För att inte tala om Apoteket. Denna ljuva oas med en oändlig kunskapsbank. Pharmacies här är inget annat än chips och snacks. Ah jo just det. Det finns en liten counter med fantastiskt ohjälpsamma personer som aldrig hört talas om åkomman som just du har. Och som är ganska duktiga på att förmedla just det budskapet också. Så blir man hänvisad till hyllorna med medicin mittemellan hårsnoddar kakor diskborstar och tofflor. Känns verkligen så himla professionellt. Precis det vi skulle uppskatta i Sverige. Eller inte.

söndag, oktober 07, 2007

Jordens bas på Love

Först hade jag svårt att tro att den lilla dörren till det lilla stället i det lugna området skulle vara en tung klubb. Men när den lilla dörren öppnades så öppnades en helt ny värld. My gosh. Trappen ner i källaren var helt taggad i neon. Kändes verkligen precis som klubbarna i Piter och Moskva på 90-talet. Väl nere möttes vi av ett vattenfall som - barely - dolde ett lätt tvivelaktigt rum. En på många sätt mycket uppskattad vadderad grotta som krävde sin vakt. Jodå. Juan satt med en ficklampa och såg till att ingenting gick över styr.

Sen passerade vi ytterligare ett golv innan vi kom in på själva dansgolvet. Jag har - helt ärligt - aldrig någonsin - i hela mitt liv - hört en sådan bas. Håret reste sig på armarna och fötterna kändes knappt. Musiken - en osannolik kombination av techhouse rap och reggae - var visserligen grym och tangerar det bästa jag hört på lokal - men det gick knappt att vistas därinne. Broke my heart.

Vi satte oss i grottan en stund. Träffade en Candia som - såklart - bott två månader i Malmö och som älskade Sverige och vår totala avsaknad av rasism. Så pass. Candia tipsade om torsdagens venue - just grab da mic. Tyvärr är jag i Washington då - men efter att Candia rappade för mig är jag såld - är någon av de andra i klass med henne så är torsdagen veckans rekommendation. By far.

First Fridays at Guggenheim

Att få gå ett av världens vackraste muséer med fläderdrinkar och superhärlig dunkande klubbmusik kan vara lite av himmelriket. Rekommenderar first fridays varmt. Serveringen stänger 00.30 så se Gugge lite som förfest. Kom tidigt gå tidigt. Och slipp kön.

Utställningen just nu är Richard Prince Spiritual America som är alldeles alldeles underbar. Särskilt porträttfotona. Och som kändes helt rätt med drinkar och musik. Pågår till 9 januari. And the address is the one and only 89th street och 5th avenue.

lördag, oktober 06, 2007

Äntligen fredag


Trodde aldrig jag skulle säga nåt så banalt. Men ikväll var det faktiskt verkligen äntligen fredag. Har haft grym huvudvärk de senaste dagarna. Något jag skyller på värme mygg och dålig sömn. Tänkte gå raka vägen hem från reppen idag - men så ner i hissen tänkte jag om. Bättre att ta en drink och sen gå hem. Slappna av lite. Det hela slutade givetvis med en helkväll.

Hann inte ens in i the delegates lounge - där det varje fredag serveras drinkar - förrän fransmännen föste ut oss med ett bestämt on y va. Hamnade på första våningen (still FN-huset) för gratis champagne och kinesisk vernissage. En och annan snitt slank ner men det var sparsmakat gotta say. Träffade en italienare som bott i Köpenhamn och Moskva. Oddsen på den. Och sen min första san marines. Stort. Efter en stund träffade jag så en kursare från Lund - som givetvis sett mig i matsalen några gånger. Störtskön. Kände mig helt som hemma när vi bestämde oss för den arabiska festen några trappor upp. Eller hur. Faten var rensade och folket gone.

Ner igen. Och ut. Grand Central - pizza slice på källarplanet och en helt makalös hockeyfrilla. Det fina var att han verkligen var tysk. Sen metron upp till 89 gatan där Guggenheim har första-fredagen-i-varje-månad-goes-club. Trots att vi smet in i halva kön fick vi köa i typ fyrtiofem minuter för att komma in. Värdo. De allra flesta hade droppat av under vägen - och framförallt i kön. Men jag och Madeleine gick lyckligt runt och drack fläderdrinkar och tittade på Richard Prince underbara verk. Åh. Som alltid vill jag bli konstnär.

Musiken var grym men hög så när vi gjort rundlarna upp och ner igen så drog vi vidare. Några högst underhållande telefonsamtal senare bestämde vi träff med Anders på Grand Central och Neil på åttonde gatan. Träffade Anders sa hejdå till Anders. Madeleine åkte hem. Jag till Astoria Place. My gosh. Hamnade på jordens klubbigaste klubb. Som en blandning mellan techno-neon-klubbarna i Moskva 1996 till hård techhouse i Köpenhamn 2005 och så lite rap och reggae på det. Plus en galen myshörna med en vakt med ficklampa. No nastyness. Please. Ah well. Det var Neil - good old från Lundatiden - som tog med mig.

Och så hem genom New York-natten med Claes Roséns Eighties i podden. Även att huvudvärken är kvar - är den rätt chockad över fredagen - och jag nöjd.