The Great Gatsby

Minns att jag köpte boken i New York för att vännen bredvid mig sa att det var den bästa bok han hade läst. Jag vet inte vad jag ska säga. Kanske att jag hade något höga förväntningar. Vissa stycken, vissa rader, är alldeles briljanta. Språket lever sitt eget liv med en mängd märkliga fantastiska ord. Men det känns som att boken är ofullständig på något vis. Som att den inte är renskriven. Eller så kanske jag ännu inte förstår tjusningen med boken. Tror jag får läsa om den i framtiden.

Krigets färger

"Jag har alltid trott att kriget var svartvitt. Men det är rikt på färger.
Det är inte sant att fåglarna inte sjunger här och att träden inte växer. Man dödar människor bland klara färger, bland gröna träd och under klarblå himmel. Och runt omkring frodas livet. Fåglarna kvittrar, gräset är prickigt av blommor. Döda människor ligger i gräset, och de är inte alls hemska. De är en del av denna färgrika värld. Man kan stå bredvid dem och skratta och prata, människor fryser inte till is coh förlorar inte förståndet vid åsynen av lik. Hemskt är det bara när de skjuter på dig."
Arkadij Babtjenko, Krigets färger, s. 145

Romaner

Spinner vidare på det lätt övermodiga temat att mitt liv är för händelserikt för att läsa romaner. Men faktum är att jag har svårt att ta en roman på allvar. Antingen är de för enkla och därmed orealistiska eller för svåra och därmed ointressanta. Ständigt är jag på jakt efter en god roman, och alltid blir jag lika besviken. Senast jag läste bra böcker var förra våren då jag läste en hel radda samt Zlatan. Oklart vad jag ska läsa nu.. Kanske dags för en nobelpristagare.

Tema Kaukasus och Ryssland

Eftersom jag försöker samla tankarna efter nästan tre år i Georgien så är Kaukasus en naturlig början på min läslista. Först läste jag FOIs Det kaukasiska lackmustestet, vilken jag förstås borde ha läst 2008, för att sedan fortsätta med Gessens Mannen utan ansikte, som jag läste i grevens tid, och avslutades med Babtjenkos Krigets färger om de båda Tjetjenienkrigen. Alla tre böckerna var väldigt bra, om än olika, men jag skulle vilja vidga alla tre. Lackmustestet är klart snäv i sin förankring i 2008 och Gessen snäv i sin ilska över Putin. Babtjenko saknar den större analysen, även att vissa partier är fullkomligt lysande.

Så jag tänker att en naturlig fortsättning borde vara Blomgrens Moskva tror inte på tårar - En tidsresa i det nya Ryssland och sen Montefiores två böcker om Stalin. Gessens bok om Putins Ryssland var i princip en bok om Stalins Ryssland, så jag borde läsa och jämföra. Därefter en omläsning av Mästaren och Margarita. Samtidigt har jag lite tappat lusten att läsa Politkovskaja som inte framställdes särskilt sympatiskt hos Gessen. Möjligtvis Rysk dagbok ändå. Jag vet att Blomgrens bok går snabbt - några dagar - medan Montefiore kommer vara en lång resa. Så parallellt med Montefiore ska jag försöka läsa några lättare romaner.. Samtidigt väldigt sugen på Hopkirks The Great Game.

Läsning

Senaste veckan har jag läst inte mindre än tre böcker. Något av ett rekord för mig som vanligtvis bara läser halva böcker .. och dessutom väldigt sällan. Jag undrade länge varför jag inte orkar läsa, när jag läste så mycket när jag var yngre. Tills en dag en kollega berättade för mig om hennes mamma bibliotekarien som aldrig kan hitta böcker till fältarbetare. Det handlar helt enkelt om ett slags upplevelsemättnad - att det händer så mycket i mitt liv att jag inte har plats för mer. Jag kan liksom inte bearbeta både mitt romanliknande liv OCH en roman. Men nu när jag är hemma på gården med fint litet kontor och dagliga rutiner så har läsintresset smugit sig på igen. Särskilt med en fin liten bokhylla fullspäckad med favvoböckerna. Jag försöker läsa efter en röd linje, så att jag behåller läslusten från ena boken till den andra. Linjen för tillfället är Kaukasus och Ryssland..

Såld

Erkänner villigt att det har tagit ett tag men nu är jag såld. Lånar e-böcker för fullt. Efter en första trevande läsupplevelse läser jag även på iphone - men bara lättlästa och lättsmälta böcker. Inspirerande svårsmälta verk får följa med i väskan med penna som bokmärke.

Krasst om ledarskap

John le Carré bättre än teambuilding är en riktigt fyndig krönika om hur kalla krigets byråkrati inte är helt olik dagens offentliga sektor. Eller kanske en valfri EU-organisation. Tror det är på tiden att läsa lite om mullvaden och spionen. Kanske se om Tinker, tailor, soldier, spy.

En annan verklighet

En kollegas mamma är bibliotekarie och menar att det är svårast att ge lästips till just fältarbetare. Enligt henne är det få böcker som kan fånga intresset när man lever i en så omväxlande och färgstark verklighet. Och det gör vi verkligen. Kanske därför jag inte föll för hundraåringen.

Tvådimensionella böcker

Ibland läser jag böcker bara för att veta vad alla pratar om snarare än för att boken verkar bra. Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann är en sån bok. Förväntningarna var inte särskilt höga men jag är ändå besviken. Det känns som att läsa utdrag ur olika böcker med stereotypa karaktärer och osammanhängande utdrag ur världshistorien. Jag förstår helt enkelt inte storheten.

Jag har insett att jag delar in böcker i tvådimensionella och tredimensionella. Den förra sorten är enkel lättläst och intetsägande med stereotypa karaktärer och förutsägbar handling. Till den kategorien sällar sig tyvärr hundraåringen. Den senare däremot är de fantastiska böcker där jag får en relation till karaktärerna och lever mig in i miljöerna. Jag får färgstarka bilder på näthinnan och undrar vad karaktärerna hade gjort utanför boken. Anna Karenina och Fursten lever med mig för all framtid och jag kan fortfarande när som helst befinna mig vid Biskopsdammarna och känna hettan. Böcker som jag gärna läser om och om igen. Missförstå mig rätt - de får gärna vara underhållande och roliga men inte bara platta.

Lite kusligt ändå att författare skriver så enkla böcker och att så många läser dem. Vad säger det om vår samtid. När det finns så mycket fantastiskt att skriva om och fördjupa sig i - så många fascinerande samtida dilemman och erfarenheter. När det finns så oändligt mycket att läsa och livet är så himla kort. Tror jag lägger hundraåringen på hyllan efter att ha läst halva. Det var 150 s för många. Eller så har jag missförstått nåt som jag kommer inse i framtiden.

Ååååååh

Med reservation för David Lagercrantz forcerade svenska så är Jag är Zlatan en guldklimp. Visserligen har jag älskat Zlatan från första början men boken handlar inte bara om personen utan också om framgången. Träning motgångar och revanschlusta. Nörderi och ilska. Kärlek och glädje. En mängd detaljer från boken som skulle lätt kunna stavas observatör i multinationell fredsoperation - dvs mitt arbete. Boken är så mycket mer än en biografi eller en sportbok eller en bästsäljare. Boken är om livet familjen och möjligheterna. Om modet. Väldigt inspirerande.

Huset vid moskén

Som av en händelse läser jag en massa böcker från Mellanöstern och Centralasien och senaste boken i raden är Huset vid moskén. Generationerna i huset speglar omvälvningen i Iran från 50-talet och framåt - det traditionella persiska samhället som bryts i Shahens vita revolution för att sen skarpt islamiseras i och med revolutionen 1979. Boken hamnar tyvärr lite i skuggan av mästerverken Morgon i Jenin, Flyga drake och Tusen strålande solar. Berättelsen är inte alls lika varm och fängslande. Språket - kanske översättningen - känns återhållsamt nästan kliniskt. Men boken är välskriven och balanserad och läsvärd på sitt sätt. Som att den växer ända till slutet.

Om Google

Bästa med att resa är att läsa. Googlekoden är så faktaspäckad att den kräver sin tid och koncentration. Samtidigt välskriven, smått underfundig och verkligen läsvärd. Alltid lika fascinerande hur sammanvävt nätet är och hur stor del som påverkas av just Google. Särskilt gillar jag ledarduons akademiska bakgrund och framtidspatos. Även efter 256 sidor blandad kritik är jag ett googlebarn. Med den reservationen att bloggy ligger nedsparad i hårdformat om utifallatt.

Morgon i Jenin

En av de allra bästa böcker som jag har läst. En mäktig välflätad släkthistoria med lika mycket bottenlös sorg som svindlande kärlek. Älskar hur olika kapitel berättas av olika människor. Fasar över ödets nycker som vänder människor mot varandra. Så onödigt sorgligt och så magiskt vackert. Alldeles verkligt hör jag fotlänkarna klirra i stegen medan jag läser de poetiska raderna översatt arabiska och önskar att känslan skulle dröja sig kvar för alltid. Omläsning är ett måste.

Spegelbilder

Flyga drake och Tusen strålande solar är i princip samma berättelse från två olika perspektiv. Första boken handlar om män och andra boken om kvinnor - båda lika utsatta och sårbara. Böckerna beskriver en så fruktansvärd grymhet att det svider i magen och tårarna rinner men ändå är det omöjligt att sluta läsa. Otroligt välskrivna och känsliga. Det fina med båda böckerna är att de slutar med en fortsättning.

Bokslukare

Vet inte vad som hänt men plötsligt läser jag böcker som aldrig förr. Förutom Kallocain har jag de senaste månaderna även läst Morgon i Jenin, Flyga drake och Tusen strålande solar. Och så läser jag förstås fortfarande Anna Karenina långsamt och länge på ryska.

Kallocain

Alldeles oförklarligt har Kallocain länge stått orörd i min bokhylla men så plötsligt häromdan dammade jag av den och blev alldeles tagen. Igenkänningsfaktorn är hög på flera plan. Rädsla för hierarkier. Rädsla för att inte passa in och inte bli accepterad. Rädsla för det lockande och det okända. Rädsla för att verka svag. Men framför allt att maskera rädslan för att anpassa sig till det större sammanhanget. Kanske inte så långt kvar till Världsstat och sanningsserum som det först verkar.

Om intolerans

Lågmäld östgöte ser samma främlingsfientlighet i Göinge som i Amman.

Värsta äran

Det sötaste jag sett på länge.

Zlatan - en öppning till böckernas värld

Okonventionell intervju med Horace Engdahl

Svårt att säga om journalisten av vana eller nervositet eller på ren pin kiv använder ord som hörrudu va då ba typ IRL och en glad pingla i sin intervju med Horace Engdahl. Men roligt är det. Ännu roligare när hon försöker få pockettips och han pressat svarar "Mitt intryck är väl att de här pocketshopparna ofta är ganska dystra platser som är överfyllda av kriminallitteratur och gör-det-själv-råd." Faktum är att jag som inte är särskilt förtjust i Horace Engdahl fick en lite nyanserad bild och måste säga att han klarade sig igenom hela intervjun med glans.Del två här.