Konsten att parkera i Norrköping - del 3

Tredje gången gillt. Nu förstår jag. Pendlarparkeringen blir full först eftersom den bara kostar 50 kr. Den lite dyrare långtidsparkeringen har platser kvar vid halv nio - alltså kan tänkas att den blir full först framåt nio när butiksrelaterade personer kommer till stan. Så om jag planerar heldagar i Stockholm så att jag reser före nio skulle det funka. Det kan i och för sig också bero på att det är måndag och då blir det genast värre eftersom min resdag vanligtvis är onsdag. Kanske är det fullt just för att det är mitt i veckan. Då får jag åka ännu tidigare just onsdagar.

Pendlarparkering i Norrköping

Konsten att parkera i Norrköping - del 2

Efter parkeringspaniken tidigare i höstas så drog jag mig för långtidsparkering. Någon fick snällt ställa upp att skjutsa mig. Men så i onsdags tog jag mod till mig igen. Hur svårt kan det vara. Det är väl bara att åka i tid tänkte jag. När jag kom till långtidsparkeringen var det lika knökfullt som förra gången - sånär som på en ytterst smal plats med dåligt svängrum. Ah jag försöker tänkte jag. När jag trixade som bäst och tänkte att jag hade behövt en modiman - så ser jag en bil bakom. Jag hoppar kvickt ut ler och vinkar. Han vinkar tillbaka. Nej jag menar vinka som i hjälp mig. Han sitter i telefon. Jag menar kan du bara hjälpa till lite jag ska parkera. Han viftar bort mig. Han sitter ju i telefon. Men vi är ju på en parkering vinkar jag. Kön blir allt längre och jag inser att det är omöjligt. Så jag gasar iväg. Till pendlarparkeringen.

Väl där knyter sig magen av igenkänning. Dubbelparkeringarna är kvar, tiggarna kvar. Desperata själar som söker parkering. Jag åker längst in och förundras över vattenpölarna som fullkomligen suger ner min bil. Det är värre än vägarna i konfliktområdena i Georgien hinner jag tänka medan jag parerar med ratten. En slambil står längst in. Jag inser att femton värdefulla minuter redan passerat så jag sväljer stoltheten vevar ner rutan och frågar om han - som förhoppningsvis är lokal - känner till någon mer parkering. (Norrköping har nämligen inte lika pedagogiska parkeringskartor som Linköping.) Nej säger han med oändligt medlidande. Jo där! Båda lyser upp som små barn. Där! Hela parkeringen sjunger som en änglakör. Ja! Tack!

Jag snurrar runt på en femöring, snubblar igenom alla vattenpölarna, girar runt u-svängen och då - precis då - svänger en fet fin bil in framför mig och upp mot min MIN parkering. Nej skriker jag högt inom bilens väggar och vevar ner rutan på min gamla gårdsbil. Snälla säger jag medan han förvånat vevar ner rutan - snälla snälla snälla mitt tåg går om - jag tittar på klockan och lättar på samvetet - tjugo minuter. Om jag inte får den här platsen får jag ingen. Visst säger han. Ha en bra dag. Det låter aningen bittert men han backar och vinkar och jag tar allt som en underbar komplimang. Platsen är min.

Givetvis var det för bra för att vara sant. Platsen var inte min. Den var smalare än förra och inte ens med slamkillens hjälp skulle jag komma in. Han ser det tvärsöver parkeringen och jag ser det från bilen. Men nu har jag iaf ombokningsbar biljett hinner jag tänka. Och bokad att anlända en timme i förväg - för det fall utifall att... SJ är försenat, parkering inte finns eller blixten slår ner i november.

Har du två minuter så hinner jag flytta på mig. Tystnaden var bruten. Slamkillen erbjöd mig sin plats. Änglakören tog åter ton och jag svängde än en gång på en femöring. Parkeringen var perfekt. Killen jättesöt. Jag betalade biljett. Bara 50 kr och därmed 70 kr billigare än lördagsparkeringen. Ser en bil köra in i ångesten och ropar glatt att det finns en plats till bredvid mig - ja därinne - allra längst in. När jag gått ifatt bilen vänder hon och åker igen. Inte? Nej. För trångt. Nästa bil är en ung tjej som också ska vända. Jag frågar om jag inte ska vinka in henne. Vinka vad? Jag vinkar in dig - då lyckas du parkera. Som en sann modiman skickar jag in henne på den minimala platsen.

När jag är på väg ut från parkeringen tar jag förstås en insta och så säger jag hejdå till henne. Det var en plats till därinne sa hon - jo sa jag - men man kan inte komma in där om ingen vinkar. Så går jag. Plötsligt hör jag henne ropa och vänder mig om. Det visade sig att det var inte mig hon ropade på. Hon ropade på en annan bil - någon som vevade ner rutan - så sa hon det finns en plats däruppe - nej men den är för smal - inte om jag vinkar in dig. Åh. Så fint.

Nu hade jag tio minuter kvar till tåget. Som jag bokat att anlända en timme i förväg. Som sen var tjugofem minuter försenat. Alltså tog resan som kunde tagit lite drygt en och en halv timme - istället nästan tre och en halv timmar. Enkel. Undra på att folk inte åker tåg.

Konsten att parkera i Norrköping - del 1

Eftersom jag bor på landet mellan Linköping och Norrköping måste jag vara kreativ när jag tar mig till tågstationen. Om jag skulle åka kollektivt till Stockholm så skulle jag antingen behöva gå eller cykla två km till närmaste busshållplats, resa 18 km på 40 min in till stan (halva tiden med laglig bilkörning) för att sedan passera mig själv och ytterligare tre mil för att sedan komma till Norrköping och vidare till Stockholm. Om jag skulle vilja resa via Norrköping skulle jag ändå behöva resa via Linköping. Därför brukar jag få skjuts till tåget - sparar ett par timmar enkel väg - och då till Norrköping eftersom det är knappt tre mil.

En dag råkade vi köpa en gårdsbil så att vi hade två bilar och då kom jag på den geniala idén att jag kunde köra bil till tåget och långtidsparkera över natten. För oftast stannar jag bara en natt i Stockholm. Så miljövänligt tänkte jag och testade en lördagsmorgon i somras. Det gick kalas. Så bra att jag testade ännu en lördagsmorgon. Som hittat. Nöjt kom jag tjugo minuter innan tåget skulle gå en fredagmorgon. Halva Norrköpings långtidsparkering var fullparkerad - andra halvan bestod av någon slags grävarbete. Jag får syn på en hotellparkering och ringer och frågar om jag får ställa mig där - femton minter kvar - ingen fara säger han - det är bara att fortsätta några hundra meter till pendlarparkeringen - där finns alltid plats. Dåså tänkte jag och seglade lättad vidare.

Några hundra meter bort fanns mycket riktigt en pendlarparkering. En parkering full med dubbelparkerade bilar, tiggare i sina bilar, desperata tågresenärer som ropade ut genom nedvevade rutor, som rusade ut ur sina bilar för att få tag på någon ur lokalbefolkningen som kunde anvisa parkering. Det var - som en del skulle ha sagt - något osvenskt. Mitt i kalabaliken inser jag att jag nu har tio minuter kvar. Det fanns inte en chans att jag skulle hinna med tåget om jag betedde mig som de andra. Snabbt vände jag och åkte tillbaka till hotellparkeringen. Ringde och bad på mina bara knän. Visst sa han ingen fara sa han jag fixar lapp sa han - men vakten kommer ta dig ändå. Jag har sex minuter ropade jag. Så sprang jag. Biljetten var inte ombokningsbar eftersom mötet i Stockholm inte var ombokningsbart. Det var min enda chans att hinna få visum till min reportageresa i Kina.

När jag kom tillbaka på eftermiddagen hade jag fått en P-bot en halvtimme tidigare. Hotellets lilla lapp var borta. Jag vet inte om någon förbipasserande tog bort den i ren jante - kanske en av de desperata tågresenärerna som missade sitt tåg - eller om blåsten eller P-vakten tog den. Även att jag visste att det var olönt så ringde jag och frågade - men nej - regler är regler och tillstånd tillstånd. En bot är en bot. Men frågade jag - ska inte en parkering vara en parkering? Jag betalade.

Konvoj

I morse skulle vi lämna ena bilen för service och tvätt, så jag följde efter mamma i vår lilla gårdsvagn. Insåg där och då att är det något jag saknar med fältlivet så är det att köra i konvoj. Särskilt en erfaren dito.

Känslan när rutten är planerad och alla i bilarna. När man testar radion - Echo 2 this is Echo 1. Radio check. Over. Echo 1 this is Echo 2. Read you loud and clear. Over. Echo 1. Roger. Out. Hur viktigt det är att sedan hålla rätt avstånd beroende på hastighet och plats och förstås att blinka i tid. Dessutom vara beredd på incidenter vid stoppljus - där det är viktigt att inte stå för nära varandra då man måste kunna svänga ut vid fara - men inte heller för långt ifrån ifall någon slinker emellan.

Eftersom konvojfordon ofta är bepansrade - och därför tar lång tid att stanna - är det viktigt att varningsblinka vid inbromsning för något oväntat på vägen - i vårt fall i Georgien oftast kor, grisar, getter och ankor, men även en och annan hästkärra eller berusad vagabond. Erfarenheten märks när konvojen smidigt flyter på i samma hastighet - när främre bilen väntar in bakre bilen och bakre bilen läser signalerna. Med andra ord en hel vetenskap och en vetenskap jag saknar.

Just nu bästa jag vet..

Jag kan inte sluta tycka att det är vansinnigt roligt att köra bil i Georgien. Lite som radiobil. Linjerna i Tbilisi är omdragna så många gånger att de inte längre ger någon som helst guidning. Alla bara vet. Eller när man kör bakom någon som strategiskt ligger i två filer. Flasha så att de går in i högra filen. Tuta lätt så att de förstår att de inte ska lämna högra filen. Tuta lite hårdare om de drar sig åt vänster. Tuta ännu lite hårdare om de trots allt drar sig åt vänster. Tuta riktigt hårt om det börjar bli farligt. Men bästa av allt tuta sjukt hårt och länge om de är vårdslösa och riktigt farliga.

Samtidigt fungerar all kommunikativ körning som blixtlås och släppa igenom korsande liten väg i trafikstockning och korsa tre körfält i full trafik på hundra meter - vilket är min vanliga hemväg. Generellt sett är tutningarna snälla och till för att undvika olyckor. Och fokus är alltid framåt. Förstår inte riktigt hur jag ska kunna ställa om till Sverige.. Jag kommer dock inte sakna omkörning i innerkurva och rattonykterhet.

Små marginaler

Igår kväll såg jag två bilar mötas på en smal gata - så smal att det bara var centimetrar till godo på sidorna. När de möttes slog backspeglarna i varandra så att den ena vek sig och sen fälldes tillbaka. Förarna tittade båda uppmärksamt på backspegeln - som höll - nickade sedan åt varandra och gasade iväg. Georgisk bilkörning i ett nötskal.

Park assist

Parkering är verkligen min huvudsyssla nuförtiden. Igår fanns bara två platser kvar och dessutom vid portarna där bara portägarna får parkera. Men en glad man - som blev ännu gladare av två rysktalande utlänningar - ville gärna hjälpa till och förklarade att det var hans vänner så jag kunde parkera. Nu visade det sig att en av vännerna kom ut på sin balkong och medan de dividerade om främre eller bakre platsen och jag körde fram och tillbaka så blev ytterligare en plats ledig. Så jag svängde över och hamnade precis vid min trapp vilket kan anses som en smärre världssuccé i Tbilisi.

Summa summarum hade jag svängt och trixat en god stund med bara centimetrar på min sida. När jag väl kliver ur bilen har jag fått numret till den glada mannen som har garagekontakter, blivit bjuden ut till balkongmannens datja samt blivit överöst med komplimanger om min fina tekniska manövrering på liten yta. Med andra ord har jag haft ännu en givande kväll i Georgien.

Oskrivna regler

När jag parkerade EU-bilen vid mitt hus för ett par månader sen - dvs före mitt bilköp - så stannade en liten röd bil bredvid mig. Varför parkerar du här fräste föraren genom den nedvevade rutan. För att jag bor här svarade jag osäkert - men jag parkerar någon annanstans om jag tagit din plats. Bor du här?! Ja men som sagt jag kan parkera längre bort... Nej nej nej det är ingen fara jag hittar en plats. Så var han borta. Nu när vi ser varandra ler vi lite grann och nickar. Jag är en given del av parkerarna. Och jag tar aldrig hans plats.

Modiman

The modi man är mannen - aldrig sett en kvinna - som står snett bakom bilen när man parkerar och som säger modi modi modi - kom kom kom. Georgiernas park assist. Modimannen ser även till att trafiken står still medan man parkerar. Så får han en slant för besväret.

Konsten att parkera

När jag skulle berätta för pappa hur snitsigt jag fickparkerat häromdan - igen - så frågade han om jag kunde justera backspeglarna elektroniskt för att se trottoarkanten. Insåg hur georgisk jag blivit när jag skrattande frågade om trottoarkant. Antingen finns den inte eller så kör man upp på den. Den högra sidan är inte trottoarkanten utan en vägg eller ett plank. Och man ska parkera så nära nära som bara är möjligt. Mitt rekord är två centimeter utan varken parkassist eller modiman. Men så har jag ju också min egen bil så jag behöver inte bry mig om oändlig pappersexercis om jag råkar skrapa bilen.

Skattkammare

Igår stod jag ute i solen och småpratade med min väldigt trevliga hyresvärd. Så plötsligt frågade hon om det inte var dags för mig att köpa bil. Generat tittade jag ner i marken och sedan bort mot min fina svarta jeep. Jag hade liksom inte velat skylta med det. Men det fick jag förstås äta upp. Inte bara tyckte hon bilen var toppen och skulle själv köpa ny - hon visade mig porten ner till husets parkeringsplatser. I Tbilisi är man verkligen inte bortskämd med egen parkeringsplats - men det är just vad jag har..!

Trenden bekräftad

Tittar på en rysk filmtrailer och reklamen är från - just det - volvo.

Produktplacering

Med tanke på senaste tidens framgångar för Volvo i Ryssland var det inte oväntat med en crosscountry i gårdagens ryska film.

Vacker

Road trip

Nu är jag i Zugdidi efter en ganska lång resa. Vår bil mådde inte så bra så vi stannade till på en bilverkstad i Gori och sen bytte vi bil och drack lite söndagskaffe på kontoret där. Hungriga lagom till McDonalds i Kutaisi - en sån klassiker! - och sen safarislalom till Zugdidi. Men väldigt trevligt sällskap och förhållandevis smidig trafik - annars gillar jag att köra bil här just för att det är så kreativt.

Georgisk bilpark

...med glada passagerare

...bara för att inse att bilen vänder och passagerarna ser mig och stannar så jag hinner ta foton både med pocky och instagram. Ibland blir jag så full i skratt över dessa spontana och tokiga georgier. Ibland.

Fullastad bil...

Kom ut från min port och såg ett gyllene foto försvinna iväg..

Tråkigt läge

Men faktum är att han fixade felet på under minuten.