Onyanserad mediebild

Gina Dirawi lade upp en oklar bok på sin blogg. Visst - som känd bloggare och med rötter i Palestina kanske man borde dubbelkolla en bok som handlar om kolonialkrigen och sionismen. Men ibland blir det inte som man tänkt och så fort hon insåg att författaren tydligen - vet inte heller vem det är - är en känd antisemit så tog hon bort inlägget och skrev en förklaring och ursäkt. All fine.

Det märkliga är att media tar upp inlägget så himla ensidigt. Expo kritiserar. Läsare fördömer. Kommentarerna är allt annat än förstående. Men ingen - vad jag sett hittills - länkar till hennes fina inlägg bara ett par dagar tidigare. Där hon moget och balanserat och framförallt tydligt tar ställning för mänskliga rättigheter för båda sidor.

Varför fokuserar alla så otroligt mycket på det negativa..? Det är som att media och läsare har så otroligt mycket inneboende aggression - som att alla är besvikna och bittra och känner sig snuvade på något men inte vet vad. Som förgiftade. Men vi är alla komplexa och gör fel och vill få förståelse och kärlek. Så var är empatin? Nyanserna?

Nästkusin i morronsoffan

Min nästkusin Kristina Sandklef är strålande kunnig om Kina och Kinas ekonomi. Och förstås flytande på kinesiska. Sedan snart ett år på East Capital och i morse i soffan. Ser fram emot fler blogginlägg framöver.

NinaNalling

Och ännu en. Älskar det asymmetriska fotot i grått och färg.

Yoghurtsagor

Såg precis att en kollega bloggar om vårt arbete.

Bildt i Georgien

Tack till uppmärksamma vänner. Jag hinner inte läsa så mycket som jag skulle önska just nu. Men Carl Bildt var igår i Batumi och väntade på en helikopter medan han funderade över situationen i landet samt EUs möjligheter. Mycket spännande läsning med andra ord.

Bagdadbloggen

Åh jag har helt missat att en av mina absoluta favvodiplomater - charmiga Carl Magnus Nesser - bloggar från Bagdad. Började redan 23 september förra året. Läs och njut.

Lästips

Precis när jag tänkte ta upp lite georgienläsning springer jag på dessa fantastiska lästips. Själv har jag precis köpt Ryszard Kapuscinskis Imperium och är mycket nyfiken på huruvida kritiken är berättigad.

Deadlines

Apropå senaste veckans deadline så har jag börjat läsa Denises deadlines om Denise Rudbergs kamp mot deadlines och skrivkramp. Bitvis mycket underhållande.

Vibeke 2.0

Oh la la. Vibeke har verkligen nått nya höjder.

Till och med UD på tåget

Nu har UD fått vittring på verkligheten. Visserligen anar jag att flera av bloggarna med stor sannolikhet kommer föra en tynande tillvaro - men jag vill verkligen ge den nyutnämnda ambassadören i Tbilisi en chans. Vad jag inte tycker om är läs-mer-länken. Döden för en blogg. Skriv kort eller långt&spännande. Göm inte text bakom en neutral länk.

Montazamis

Åh vad jag gillar Maria Montazami och hennes döttrar Hanna och Sara.

Saknar

Märkligt nog följer jag väldigt få bloggar. Helt enkelt för att jag vill ha en blogg med vackra foton gott omdöme humor enkelhet och ett kreativt sinne för detaljer. Så magiskt svårt att hitta. Sartorialisten är fortfarande en ständig favorit som aldrig gör mig besviken. Rekommendation..?

Trisstips

Eftersom jag har levt i någon form av radioskugga de senaste veckorna har det förbigått mig att jag fått den stora äran att ta över snaskefars stafettpinne. Så nu är det dags. Med råge. Vad skulle jag göra om jag vann på triss och fick 100 000 kr per månad i 25 år.

Och med risk för att låta sådär kaxig och storhetsvansinnig som bara jag kan - och ändå komma undan med det? - så skulle jag fortsätta leva precis som jag gör nu men större snabbare och vackrare. Gården skulle betalas av cykeln importeras kameran uppgraderas garderoben utökas skjortorna kemas och givetvis så skulle alla vännerna bjudas. Slantarna till välgörenhet skulle ökas proportionerligt.

Men framförallt skulle jag lägga in en växel i mitt livsprojekt - mänskliga rättigheter IT formgivning och skrivande. En mer långsiktig inkomst skulle ge mig möjlighet att arbeta för en vackrare och snällare värld. En värld för alla. En värld där utrikesutskottets vice ordförande är lite mer ödmjuk. En värld med civilkurage. En värld där jag har råd att leva på gården skriva romaner och doktorera på Columbia. En värld där jag har råd att stödja andra som vill göra detsamma. Så. Det var det hela.

Själv nominerar jag I'm pouring my heart out.

Skönhet helt enkelt

Foto Linda Hallberg
Äntligen har jag hittat en classysassy rockig och - inte minst - väluppdaterad sminkblogg. Visserligen har jag bara läst den i ett par veckor - men å andra sidan åh vad jag har läst. Så nu har jag kommit fram till att det är en verklig konstnär. Ögonsminkningarna är helt otroliga. Liksom projekten. Håret. Och de klassiska röda läpparna.

Dessutom är bloggen full av användbara tips och steg-för-steg. Och till min stora förtjusning tror jag mig även uttyda en viss unisexattityd till smink. Mycket bra. Me like very much. Mer skönhet åt folket.

Bildt har helt rätt

Visserligen en något raljerande ton men en blogg bör inte se ut så här.

Och apropå Blondinbella

Foto Micke Grönberg SR

Så är det dags för mig att bekänna att jag med stor behållning läser Blondinbella dagligen - och har så gjort sen snart ett år. Flera gånger har jag varit på väg att skriva om Blondinbella men varje gång har inläggen blivit för långa och hamnat i utkast. Och något jag lärt mig är att det som en gång hamnar i utkast aldrig någonsin når bloggy. Direktkänslan är försvunnen. Hur som helst. Blondinbellas utveckling är fascinerande och på många sätt känner jag igen mig i all hennes sprudlande framåtanda. Som såklart även har sina baksidor.

Gunilla och Kalle

Idag har jag utökat min lilla bloggrekommendation med Gunillas dagbok och diVERse från Kalle Kniivilä. Båda otroligt läsvärda. Gunilla skriver en hel del om New York och Kalle en hel del om Ryssland.

Inspirerande möte på The Met

Förra söndagen var jag på The Metropolitan Museum of Art för att lyssna på ett lågmält och mycket intressant samtal om modebloggar. Världens kanske tre främsta modebloggare - Scott Schuman [The Sartorialist] Cathy Horyn [The Runway New York Times] och Diane Pernet [a shaded view on fashion och ZOO magazine] - samtalade om mode personlighet och skapande. Fantastiskt välarrangerat. Först artsy Diane, sedan engagerade Scott och till sist etablerade Cathy. För att till sist mynna ut i ett gemensamt samtal med frågestund.


Diane berättade om sin resa genom experimenterande projekt bloggar och samarbeten. Allt interaktivt illustrerat på den stora skärmen längst fram i det vackra auditoriet. Fascinerande men svårgreppbart. Persona vs personality. Diskussion kring her appearance och de facto fashion.


Sen Scott Schuman. Som nog får anses som huvudattraktionen för de kanske 200 bloggare som hade samlats i mörkret. Och vi blev inte besvikna. Snabbt engagerat och med mycket humor berättade Scott om den unge femtonårige pojke i Indiana som drömde om att få arbeta med mode. Alla skrattade förstående åt det omöjliga i situationen. Generöst bjöd han på sin historia om hur han utbildade sig inom marknadsföring och först efter femton år i modebranschen började fota. Flera gånger återkom han till att han inte var fotograf. Men att han ville visa det vackra som han såg.


Slutligen berättade Cathy Horyn om hur en tidningsgigant som New York Times accepterar en blogg med oredigerade kommentarer - uppdaterade i realtid världen över dygnet runt. För oss åhörare blev det snart uppenbart att det hade varit en process. Men också att det var ett lyckat och djupt uppskattat resultat. Cathy menade att modebloggandet har tagit moderecensionen till en helt ny nivå. Plötsligt finns två samverkande fora. Alla de snabba tankar som inte får plats i en review i tidningen får istället en plats på nätet. Nya tankar uppstår. Som i sig interaktivt utökar recensionen. Modekritik blir inte längre lika tillrättalagt. Kan inte vara det. Och hur en journalists arbete alltid handlar om att engagera sina läsare. Oavsett forum.

Alla tre återkom dessutom till kommentarernas del i skapandet. Vid moderatorns fråga om kommentarernas framfusighet framhöll Scott och Cathy hur väldigt välformulerade och omdömesgilla läsarna är. Och hur kommentarer inte bara gör bloggen självreglerande utan också integreras som en del i skapandet. All inspiration och all kunskap som strömmar till via bloggen. Vilket fick mig att tänka på senaste kommentarsdiskussionen hos Peter Englund [5 och 6 från slutet]. Bloggläsarna anpassar sig alltmer till uttrycket i bloggen. Sartorialistens kännetecken är ju just ödmjukheten lyssnandet iakttagandet - och det återspeglas tydligt bland läsarnas kommentarer.


Inte överallt dock. Åtminstone fyra gånger under dessa två timmar nämndes Sverige och Stockholm. Tre var fab. Svenskar är fashion forward och stylish. Såklart. Men den fjärde omnämningen var lika obehaglig som intressant. Scott berättade spontant att det ställe i världen där han hade upplevt störst kulturella motsättningar var - i Stockholm. Hur the SoHo people [Södermalmsbor fritt översatt] missunsamt kommenterade foton på the Upper East people [Östermalmsbor fritt översatt]. Och hur han tog väldigt illa vid sig av dessa angrepp. Hur detta - utifrån sett - lilla vackra community är så hårt. En iakttagelse som bör uppmärksammas.

Under frågestunden kom en minst sagt uppspelt bloggare fram till mikrofonen och inledde med att marknadsföra sin egen blogg. Vilket i detta lugna och stilla forum kändes högst oklart. Därefter bad hon om tips för att promota sin blogg. Efter en tystnad som kändes som en evighet samlade sig panelen och svarade artigt på hennes fråga.

Scott menade att den som lyckas hålla en blogg konsekvent i tid förtroende och kvalitet - får läsare. Att blogga handlar om att skapa förtroende. Cathy framhöll att en blogg måste vara personlig och vågad. Den som skriver för att tillfredsställa alla tillfredsställer ingen. Båda framhöll att läsaren måste känna sig trygg och omhändertagen.

Själv frågade jag Scott om objektens vilja att ställa upp på bild. På sistone har jag funderat mycket över den allt tilltagande längtan efter integritet på nätet. Att inte synas. Om han märker av denna motsatta rörelse. Hans svar kom klart och tydligt. De som inte vet vem han är blir smickrade för uppmärksamheten - och tackar ja - och de som vet vem han är - ja - de tackar ja. Om någon ser tveksam ut blir det ändå inget bra foto så då drar han. Basta. Inga konstigheter. Fantastiskt skönt att höra. Ännu en inspirerande eftermiddag i New York.