Onyanserad mediebild

Gina Dirawi lade upp en oklar bok på sin blogg. Visst - som känd bloggare och med rötter i Palestina kanske man borde dubbelkolla en bok som handlar om kolonialkrigen och sionismen. Men ibland blir det inte som man tänkt och så fort hon insåg att författaren tydligen - vet inte heller vem det är - är en känd antisemit så tog hon bort inlägget och skrev en förklaring och ursäkt. All fine.

Det märkliga är att media tar upp inlägget så himla ensidigt. Expo kritiserar. Läsare fördömer. Kommentarerna är allt annat än förstående. Men ingen - vad jag sett hittills - länkar till hennes fina inlägg bara ett par dagar tidigare. Där hon moget och balanserat och framförallt tydligt tar ställning för mänskliga rättigheter för båda sidor.

Varför fokuserar alla så otroligt mycket på det negativa..? Det är som att media och läsare har så otroligt mycket inneboende aggression - som att alla är besvikna och bittra och känner sig snuvade på något men inte vet vad. Som förgiftade. Men vi är alla komplexa och gör fel och vill få förståelse och kärlek. Så var är empatin? Nyanserna?

Förvanskning

Fascinerande med svenskans bildspel över manipulerade foton.

Analog

Häromkvällen fick jag höra att jag var analog. Hör inte till vanligheterna men ju mer jag tänker på det desto mer gillar jag det. EPIC2014 närmar sig. Updated to EPIC2015.

Kritiskt tänkande i Kina

Skrattar och ryser om vartannat. Lyssnar på Hanna Sahlbergs fantastiska reportage från ett Kina som annars inte finns i mediabruset. Överraskande underhållande och gripande - det här är radiojournalistik när den är som allra bäst. Sahlbergs nyanserade kommentarer håller alltid högsta klass - dessutom på en himla fin kinesiska.

Jorden håller på att gå under!

Om man får tro svensk media vill säga. Krig svält prostitution fundamentalister elände elände elände. Samtidigt som anders och marie och carina och göran beklagar sig över ryggont LAS AMS ovisshet hopplöshet vargjakt och extrakilon. Så synd det är om svensken om världen om djuren om allt och alla och fan och hans moster. Alla behöver hjälp. Ingen klarar sig. Vet inte om jag ska skratta eller gråta - men tänkte illustrera några märkligheter under kvällen.

UNHCR verkar ha lagt av sig med sociala medier i höst - inga inlägg sen jag läste senast i september

Ingen bonnierkonsument

Samtidigt som jag tittat på Sara Öhrvall och blivit twitter med Bonnier inser jag att jag inte är någon bonnierkonsument. Svenskan men inte DN - Aftonbladet men inte Expressen - svt men inte TV4. Nu är det av vana men har tagit ställning i samtliga fall. DN känns så mästrande allvetande, Expressen så snaskig och TV4 så väldigt fyrkantig - och fram tills nyligen helt otillgänglig på nätet. Dessutom har jag en djup tagg emot Sydsvenskan efter mina år i Lund. Men varför är alla Bonnierägda - finns det ens en röd tråd annan än denna?

News Media and New Media

Just nu i Trusteeship Council. Lovande.

No more lättillgänglig utrikespolitik

Lika plötsligt som den kom försvann den igen. Utrikesbloggen har helt utan förvarning upphört verksamheten - efter bara ett halvår. Tydligen behöver chefredaktören en paus - fine - men någon borde ju kunna ta över. Kommer att sakna den korta översiktliga rapporteringen. Inga konstigheter. En snabb titt på rubrikerna en intressant fördjupning.

För att berätta något alldeles omvälvande har jag nämligen börjat läsa Utrikesbloggen istället för Carl Bildt. Till och med jag tycker att inläggen är alltför färgade och arroganta. Men framför allt för att ingen modererar kommentarerna. Eller behandlar läsarna på ett sådant vis att kommentarerna når en högre nivå. På en väl fungerande blogg är det många gånger just kommentarerna som ger bloggen ett mervärde. Jämför Peter Englund. Diametral skillnad. Fördel neutral utrikesblogg.

Men när jag vid en snabb googling inser jag att jag är den enda som verkar ha noterat nedläggningen - kan jag inte låta bli att undra om jag kanske var den enda läsaren..?

Intressant iakttagelse om DN

Eftersom New York är så haussat i Sverige just nu så sammanställde jag lite svenska artiklar på strolling new york. Sedan tidigare vet jag att svenskan har bra och välbalanserade reseguider - pretty much för att det är min dagstidning - men att DN skulle vara så tunn trodde jag inte.

Enda substantiella artikeln om New York handlar om att man tjänar in resan på en weekends shopping. Ät gott (det har du plötsligt råd med) och köp det du ska fortsätter med du behöver inte inhandla allt vi räknar upp. Blev oerhört förvånad eftersom DN marknadsför sig som klimatsmart. Snarare skulle DN berätta hur man reser till New York på mest miljövänliga vis. Dessutom känns överkonsumism så förlegat.

Ser nu att Lisa Förare Winbladh och Gunilla's travelogue har uppmärksammat priserna i artikeln. Intressant.

Företagssamma svenskar

Folk upphör inte att förvånas över att Sverige är så litet och ändå så stort. I taxin till Pacha i fredags natt blev det quiz. Mina vänner testade olika företags svenskpotential. Bingo. H&M IKEA Absolut Metro Skype Acne och Cheap Monday - de riktigt stora företagen för unga människor världen över. För att inte tala om Mamma Mia! på reklampelarna över hela stan. Och så Sverige som världens tredje främsta musikexportör. Lite hybris och svindel på samma gång.

När jag i tisdags var jag på kvällsmingel hos Mediaplanet kom samma känsla över mig igen. Björn Söderström berättade engagerat om företagets utveckling och framsteg. Hur den i Sverige relativt stora marknaden för självständiga producenter av temabilagor - nästan är outforskad i resten av världen. De större tidningarna som New York Times och Chicago Post producerar själva sina bilagor. Alltid lika inspirerande att höra om ett ungt litet svenskt företag som lyckas globalt. Konceptet är beprövat. God idé hårt arbete och bra team.

När jag googlar för att länka är det slående att tidningar som Resumé och Dagens Media har uppmärksammat företaget - men inte drakar som Svenskan och DN. Alldeles särskilt märkligt med tanke på att bolaget för bara en månad sedan erhöll Swedbanks företagarpris. Kanske att uppmärksamheten kommer i takt med framgångarna. Största konkurrenten Inpress får faktiskt inga träffar alls.

Notera dessutom att vinnaren av Swedbanks pris får en resa till Kina. Så i tiden på nåt vis.

Skräddarsydd tjugondeplats

The Guardian har utsett The Sartorialist till den 20e viktigaste bloggen i världen. Inte modebloggen utan bloggen. Och Time till den 16e. I Scott Schumans egna ord kring uppmärksamheten ligger också nyckeln till hans framgång. Enkelt och respektfullt.

This list is comprised of some pretty big-time blogworld players. My inclusion is a testament to the strength of a simple idea and what can happen when a group of smart, respectful, reasonably like-minded people come together to discuss something as simple as personal style.

Är det inte det ena så är det det andra

Minns hur frustrerad jag var över CW i somras. Som jag givetvis streamar för fullt här och nu. Så springer man på detta istället.

Historielektion och framtidsvision

Liten pärla som jag missade när det begav sig 2004. För den som inte har sett den rekommenderar jag nio sköna minuter samt tillhörande artikel från 2007. Låter såklart mycket mycket klyschigt att säga följande. Men kan inte låta bli. Det är en väldigt spännande tid.

A new generation of freelance editors has sprung up. [...] At its best - edited for the savviest readers - EPIC is the summary of the world - deeper broader and more nuanced than anything ever available before. But at its worst - and for too many - EPIC is merely a collection of trivia. Much of it untrue. All of it narrow, shallow and sensational. But EPIC is what we wanted. It is what we chose. And its commercial success preemptied any discussions on media and democracy or journalistic ethics.

Den digitala snurren imploderar i ett print-only newsletter for the elite.

Ett så kallat chockbesked

Läs först artikeln. Begrunda. Sen är det faktiskt väldigt roligt att läsa de två enda kommentarerna. Notera även vidareläsningen i nykreddiga uttrycket vi höll på att tuppa av.

Första april en dag för eftertanke

Så här dagen efter undrar jag om vi inte ett behöver första april året om. Kunna avfärda och skratta bort alla märkligheter i samhället. Att reflektera över nyheterna som osanna och overkliga. Gemensamt stanna upp för ett ögonblick och fundera över vad som är realistiskt och inte. På något vis känns det som att skämtsamma första april blivit den enda dagen vi kan se kejsarens nya kläder.

Fyra stora rubriker igår var att Posten skulle bli svensk-dansk, att UEFA skulle stänga ner Max, att människor skulle stå still i fem minuter och - inte minst - att Schulmangruppen skulle släppa en sajt med det obeskrivliga namnet 1 000 apor. Enda nyheten jag inte ifrågasatte var att människor skulle stå still - eftersom jag hört talas om händelsen på Grand Central tidigare.

Men att slå ihop svenska Posten med danska..? Dagen efter att vi sålt Absolut vodka..? Med leende politiker som glatt släppte nyheten framför en aprilskrattande publik. Igår skrattade jag också. Idag har jag en konspirationsteori om att de släppte nyheten på första april just så att den skulle passera. För vem protesterar dagen efter. Om det är bra för Posten är en annan diskussion. [Haha. En tillfrågad dansk: Bedst hvis postväsende kunne vare svensk för di går åt helvede i Danmark.]

Eller att Schulmangruppen skulle lansera en humorsida med alla sina privata sms och raljera över andra kändisar. Som heter 1 000 apor. Sjukt kul igår. Inte lika kul idag. Om Alex Schulman fick en dålig eftersmak av sin blogg - vad kommer han inte få nu..?

Och att UEFA fick sån uppmärksamhet för McDonalds-Max-prylen är ju bara ett enda stort PR-jippo och verkligen något att ifrågasätta. Nyheten i sig är på många sätt en icke-nyhet för i praktiken är det inte möjligt att stänga Max.

Kan inte låta bli att fundera över om jag hade reagerat lika starkt om det inte varit första april igår. Och vilka nyheter jag skulle reagera på idag om det var första april.

En oväntad gäst för en gångs skull

Så sent som igår hade jag ett samtal om att det är så tråkiga personer i TV-sofforna. Eller kanske inte tråkiga. Snarare förväntade. Generellt sett är det samma komiker som turnerar runt i pratshowerna. Och även om någon skulle vara något lite intressant så blir de avbrutna av arga leken eller för att pussla ihop foton eller sticka fingrarna i lögndetektortest. Av okänd anledning får nämligen ett svenskt intervjuobjekt aldrig mer än 10 minuters taltid.

Doreen 21.30 verkar inte vara någon större avstickare rent tidsmässigt. Men att Doreen &co har Wei Wei som gäst kan vara hur stort som helst. My gosh. Ikväll. 21.30.