Förälskad

Måste erkänna att jag gått och blivit förälskad i Tbilisi. Dags att arbeta mindre och utforska mer. Allt från bio och muséer till bakgator och konstgallerier. Gamla stan och city med sina vackra små krusidulliga hus i kontrast till allt det sovjetiska och moderna. Filmfestival avlöser jazzfestival avlöser nästa filmfestival. Dags att ge sig in i pulsen.

Beneath the Roses

Sällan jag sågar något på bloggy men helt kort vill jag nämna att jag inte alls gillade Beneath the Roses på Kulturhuset. Bilderna hade varit amazing utan de vaxdocksliknande människorna som hade placerats ut för att liksom understryka det som redan var underförstått. Som att förstora en text till det dubbla. Det är svårt att koreografera foton och film utan att gå för långt. Roy Andersson är en av få som lyckas.

Kulturhuset

Favorit i repris

En av de största kulturupplevelserna i hela mitt liv var Cirkus Cirkörs Inside Out på BAM 2009. Visst var det mycket som smälte samman - BAM är en fantastisk lokal Brooklyn ett fantastiskt område och själv var jag i behov av drama och fantasi som kunde locka mig bort från en ansvarstyngd vardag. Grät och skrattade om vartannat och lyssnar regelbundet på Irya Gmeyner sedan dess.


Snart är det dags igen. Biljetter bokade till Wear it like a crown. Om kaos och ordning och risk som möjlighet. Om att bära sina rädslor och tillkortakommanden med stolthet - som en blänkande krona.

Camilla Tilling i Norrköping

I kiosken skrattade de åt mig att när jag redan för två veckor sedan hämtade ut biljetter till föreställningen i maj. Men man kan aldrig vara för tidig när det kommer till bra platser. Camilla Tilling - född Rydh - är vår granne som sjunger över hela världen - bla på Met - men jag har aldrig hört henne live. En parentes för trogna läsare är att det var hennes pappa som alltid sjöng O helga natt på julottan.

Svag för teater

Lika lite som jag gillar överdramatiska känslosamma och förutsägbara prettopjäser med kända skådespelare - lika mycket gillar jag enkla avskalade oväntade pjäser med okända skådespelare.

I lördags fastnade jag för Alla älskar Bernie Madoff och särskilt hur skådespelarna med enkla medel växlade mellan rollerna. Dessutom gav pjäsen en lite bredare bild av pyramidspel - Madoffs godtrogna omgivning kändes lika skyldig som Madoff själv. Kort sagt en fantastisk lördagskväll som jag kommer att bära med mig lång tid framöver.

Räddad

Pressfoto: Anders Kratz.

För en gångs skull skriver jag i förväg. Har precis bokat biljetter till Räddad på Östgötateatern - och blev så fantastiskt övertygad av recensionerna att jag bara måste rekommendera den. Särskilt som Östgötateatern överraskade mig med sin fina kvalité i söndags.

Pjäsen är skriven av Alfhild Agrell - samtida med Strindberg - och handlar om ett äktenskap i kris. Med andra ord tangerar den Ibsens Ett dockhem. Gillar särskilt den strama dekoren.

Eftersom det inte är så många föreställningar kvar - så bör man boka asap. Iaf om man är i Linköpings surroundings.

Östgötateatern slår Metropolitan

Pressfoto: Anders Kratz.

Blev bjuden på musikalen Röda Nejlikan igår eftermiddag och kan villigt erkänna att jag inte hade några större förväntningar på Östgötateatern. Tänkte mest att det var kulturell välgörenhet.

Men. Från första stund var jag helt övertrumfad. Dekoren var makalöst enkel och kreativ på en och samma gång. Sången höll hög klass - om än något operettig ibland - och samtliga skådespelare hade underbar närvaro. Men det allra bästa var kostymerna. Allt från de vackra 1700-talsdräkterna till frackar i fuskleopard.

Alldeles särskilt imponerad blev jag över nya grepp - som att hela ensemblen bytte kläder på scenen. Själv märkte jag det inte förrän allt var klart. Kunde inte låta bli att skratta.

Visst. Mitt sällskap antydde att någon sjöng lite oklart och att någon annan missade en replik. Men helt ärligt - när jag var på Metropolitan senast så snubblade en av dansarna över en bit tyg så att hela scenen avstannade. Jag vill inte ha perfektion - jag vill ha känsla. Och även att det är svårt att jämföra opera med musikal - känslan hos Östgötateaterns ensemble slår Metropolitans med hästlängder.

Rekommenderar särskilt musikalen för den som föredrar film framför teater. Det här är en riktigt bra nybörjarpjäs. Tydligen påkostad också.

Långlördag i Vetlanda

Spenderade som sagt lördagen på Vetlanda museum. Maria Åhréns dockuställning var helt - helt - fantastisk. Givetvis tog jag en mängd foton. Det här är mina absoluta favoriter. Som tydligt visar min faiblesse för enkelhet och 20-tal. Ovan "Pudervippan" 1920.

Nästan alla Marias dockor - eller klädmodeller som hon ibland kallar dem - visar ett historiskt skede eller någon särskild celebritet. Därför var det roligt att se hennes fantasifulla féer i smyckeskrinet.

"Sweetie pie" visar ett par från 1915. Notera pinnstolarna.

Ännu ett par - men från 1870 - med realistisk bakgrund.

Dockorna är ca 30 cm höga. Själva kroppen består av en rörlig och stoppad stålkonstruktion medan ansikte armar och ben är bränd och målad lera. Titta hur den här dockan är vänd lätt bortåt. År 1917 ropar hon nämligen "Ja jag är här!".

Här ser man tydligt detaljerna i hennes lilla lilla ansikte. Som sagt. Den som har vägarna förbi Vetlanda museum den 10 februari bör absolut gå in och titta på denna magiskt vackra utställning.

Maria Åhrén ställer ut på Vetlanda museum

Maria Åhrén är konstnär skräddare och något så ovanligt som dockmakare. Har känt Maria ända sedan jag var liten - då hon bodde granne med oss ett par år. Nu bor hon nere i Småland i en superfin trävilla som hon själv bygger om.

Lika fascinerad som jag är över de fantastiskt vackra dockorna - lika fascinerad är jag över att hon bor i en stor villa ute på landet. Helt klart en inspirationskälla. Alla måste inte bo i Stockholm.

Imorgon ska jag åka ner till Vetlanda för att titta på hennes utställning av historiska dockor. I pressreleasen kan man läsa "De historiskt realistiska referenserna berättar också om tidens mode, hierarkier och hur vi levde. Kläder, stilar och trender förtäljer mycket om rådande samhällsordning." Bara titta på skapelsen här ovan. Ca 30 cm hög och alldeles otroligt detaljerad.

Dockorna har visats runtom i Sverige - men störst uppmärksamhet har hon fått utomlands - bla har hon ställt ut flera gånger i New York.

Utställningen visas på Vetlanda museum fyra veckor framåt. Är man i närheten rekommenderar jag givetvis vernissagen imorgon 13.00.

First Fridays at Guggenheim

Att få gå ett av världens vackraste muséer med fläderdrinkar och superhärlig dunkande klubbmusik kan vara lite av himmelriket. Rekommenderar first fridays varmt. Serveringen stänger 00.30 så se Gugge lite som förfest. Kom tidigt gå tidigt. Och slipp kön.

Utställningen just nu är Richard Prince Spiritual America som är alldeles alldeles underbar. Särskilt porträttfotona. Och som kändes helt rätt med drinkar och musik. Pågår till 9 januari. And the address is the one and only 89th street och 5th avenue.

Kulturkonsumtion

Om man är bara lite sjuk - typ har ont i halsen - kan det vara ett fantastiskt kulturellt uppvaknande. Nerbäddad i duntäcke dunkuddar och halsdukar med en kopp te bredvid sängen och en tacksam tanke till det svala vädret - har jag blivit en riktig kulturkonsument.

De senaste dagarna har inneburit favoriter som Arken, WarGames, Delicatessen, The Game och alldeles alldeles underbara Legally Blonde. Dessutom har jag tagit mig an svts digra nätutbud. I Varumärkt för livet gör Alain de Botton några fina inflikningar och jag börjar stilla undra varför jag fortfarande inte läst Låt Proust förändra ditt liv. Alain de Bottons böcker ser fantastiskt inbjudande ut - och faktiskt - omslaget är halva tjusningen. Så sommaren är vigd åt Alain.

Inser att jag inte har läst sedan lättlästa men svårsmälta Klockan 10.31 på morgonen i Khao Lak i vintras och dessförinnan Kalla det vad fan du vill - i SOMRAS. Ja det är osannolikt men sant. Så här lite har jag nog aldrig läst. Men för att komma på litterära fötter igen - och kanske framförallt kunna somna med hosta - har jag börjat läsa Dubbelgångaren. Lite trist lik Kappan men ändå inte helt omöjlig.

Med tanke på att Dostojevskij har skrivit min absoluta favoritbok Idioten - kommer han undan med det mesta. Läste första femtio sidorna i gymnasiet och tappade bort mig bland alla namnen. Läste de igen när jag var en sådär tjugotvå år gammal - och förstod ingenting. Läste den härom sommaren och blev helt såld. Tänk att den som gör rätt blir betraktad som en idiot. Skrämmande.