Världen Österut

Sedan i somras så är jag en del av Sällskapet för studier av Ryssland, Central- och Östeuropa samt Centralasien som består av experter i Sverige som är särskilt kunniga om just detta område - dvs Ryssland, Baltikum, Centraleuropa, Östeuropa, Balkan, Kaukasien och Centralasien. Sällskapet är ett sätt att dela information med varandra - flitigt via en mejlinglista - men även med andra. Därför skriver vi på Östbloggen - Världen Österut - för att sprida så balanserad information som möjligt och samtidigt öppna för samtal. Och är det något som fångat svenskarnas intresse det senaste året så är det just Ryssland med omnejd och en önskan att förstå vad som sker i vårt närområde.


Mina inlägg är mer personliga och handlar än så länge främst om Georgien. Jag trivs med att skriva i egen person och berätta om det jag själv har upplevt på plats. Samtidigt läser jag med största intresse de mer akademiska och analytiska inläggen - och rekommenderar varmt andra att göra detsamma. Skriv ett sökord i rutan uppe till höger - kanske Putin, Ukraina eller Krim - och skumma efter intressanta rubriker i listan. Ett enkelt sätt att få information och ställa frågor direkt.

Tipsar även om kalendariet - för aktuella östrelaterade evenemang.

Fotot är taget på väg mot Kazbegi norr om Tbilisi i Georgien.

Konvoj

I morse skulle vi lämna ena bilen för service och tvätt, så jag följde efter mamma i vår lilla gårdsvagn. Insåg där och då att är det något jag saknar med fältlivet så är det att köra i konvoj. Särskilt en erfaren dito.

Känslan när rutten är planerad och alla i bilarna. När man testar radion - Echo 2 this is Echo 1. Radio check. Over. Echo 1 this is Echo 2. Read you loud and clear. Over. Echo 1. Roger. Out. Hur viktigt det är att sedan hålla rätt avstånd beroende på hastighet och plats och förstås att blinka i tid. Dessutom vara beredd på incidenter vid stoppljus - där det är viktigt att inte stå för nära varandra då man måste kunna svänga ut vid fara - men inte heller för långt ifrån ifall någon slinker emellan.

Eftersom konvojfordon ofta är bepansrade - och därför tar lång tid att stanna - är det viktigt att varningsblinka vid inbromsning för något oväntat på vägen - i vårt fall i Georgien oftast kor, grisar, getter och ankor, men även en och annan hästkärra eller berusad vagabond. Erfarenheten märks när konvojen smidigt flyter på i samma hastighet - när främre bilen väntar in bakre bilen och bakre bilen läser signalerna. Med andra ord en hel vetenskap och en vetenskap jag saknar.

Biltvätt

Ibland tänker jag på alla biltvättar som stod som spön i backen i Georgien. Varje kvarter med självaktning hade en biltvätt där i alla fall några män hade arbete för dagen. När jag gick förbi kunde jag knappt tänka på allt som spolades rakt ner i marken för att förhoppningsvis renas innan det nådde grundvattnet. Samtidigt kunde jag inte låta bli att dra på munnen åt de lite yngre män som sparade några slantar på att köra ut bilen i närmsta vattendrag och passa på att ta ett bad samtidigt. Vackert på något vis. Om än väldigt otidsenligt.

Om vatten på Östbloggen

Förra gången skrev jag om sovjetiska namn och den här gången om vatten. Eller snarare bristen på vatten. När vardagen tar tid - konsten att leva med vattenbrist. Inser när jag läser texten ikväll att jag inte nämnt duschfrossa, taktikdusch och biltvätt. Just frågan om vatten är så avgörande - och ändå så obekant för så många svenskar. Det går inte att förstå den oändliga lyxen att ha världens renaste vatten i en kran som aldrig sinar. Att aldrig behöva spara vatten eller fundera i flera led vad som händer om det faktiskt inte finns något imorgon - eller i övermorgon - eller dagen därpå. Det faktum att jag fortfarande varje dag tänker på hur lycklig jag är som kan dricka kranvatten, som aldrig behöver bära dunkar eller hinkar och som kan duscha i varmvatten precis när jag vill - är bevis nog för mig att det var traumatiskt att bo med vattenbrist. Även att jag nu dramatiskt och livfullt skojar om det. Och jag tänker dagligen på alla de som saknar fri tillgång till vatten.

Tema Kaukasus och Ryssland

Eftersom jag försöker samla tankarna efter nästan tre år i Georgien så är Kaukasus en naturlig början på min läslista. Först läste jag FOIs Det kaukasiska lackmustestet, vilken jag förstås borde ha läst 2008, för att sedan fortsätta med Gessens Mannen utan ansikte, som jag läste i grevens tid, och avslutades med Babtjenkos Krigets färger om de båda Tjetjenienkrigen. Alla tre böckerna var väldigt bra, om än olika, men jag skulle vilja vidga alla tre. Lackmustestet är klart snäv i sin förankring i 2008 och Gessen snäv i sin ilska över Putin. Babtjenko saknar den större analysen, även att vissa partier är fullkomligt lysande.

Så jag tänker att en naturlig fortsättning borde vara Blomgrens Moskva tror inte på tårar - En tidsresa i det nya Ryssland och sen Montefiores två böcker om Stalin. Gessens bok om Putins Ryssland var i princip en bok om Stalins Ryssland, så jag borde läsa och jämföra. Därefter en omläsning av Mästaren och Margarita. Samtidigt har jag lite tappat lusten att läsa Politkovskaja som inte framställdes särskilt sympatiskt hos Gessen. Möjligtvis Rysk dagbok ändå. Jag vet att Blomgrens bok går snabbt - några dagar - medan Montefiore kommer vara en lång resa. Så parallellt med Montefiore ska jag försöka läsa några lättare romaner.. Samtidigt väldigt sugen på Hopkirks The Great Game.

Fyrverkerifrossa

Georgierna fullkomligt frossar i fyrverkerier så snart tillfälle ges. Minns att jag vid förra nyåret lovade mig själv att aldrig igen uppleva så mycket fyrverkeri per kvadratminut. Men igår kväll var det alldeles lagom att sitta i soffan framför panoramafönstren och bara njuta.

Månadens profil

Ambassaden bad mig att skriva om mig själv och mitt liv i Georgien.

Störningsjouren

Vissa begrepp är bara så otroligt svenska och alldeles oöversättliga. Ikväll satt jag på en middag med sverigeboende svenskar som pratade om störningsjouren. Det var så overkligt att jag började skratta.

Tänk att det finns en mekanism för konflikthantering mellan människor angående ljudnivån. En georgisk kollega skojar alltid om att nackdelen med georgiska grannar må vara att de är högljudda men fördelen är att man får vara precis lika högljudd själv. Ingen skulle komma på tanken att klaga - än mindre ringa polisen eller en störningsjour. Georgierna skruvar upp sin egen musik medan utlänningarna sätter i öronproppar. Själv har jag på något vis accepterat alla ljud och till och med börjat uppskatta att höra liv omkring mig. Sammanhang. Jag som är från landet och allt. Men för mig hör tystnaden till landet och inte stan.

Notering

Samtidigt har jag noterat att engelsktalande västerlänningar inte alltid hör skillnad mellan georgiska och ryska. Då är det förstås svårare att höra hur ofta som ryska faktiskt talas i regionen... Och ännu större anledning att vara lite mindre tvärsäker.

Samexistens

Ibland finns det människor som är tvärsäkra utan att veta. Nyligen försökte en person övertyga mig om det skulle vara politiskt känsligt att tala ryska i Georgien. Personen är i postsovjet för första gången och talar ingen ryska. Jag försökte förklara att det finns många nivåer i den här regionen - konflikt handel och språk - där just konflikten är känslig. Men jag talade för döva öron.

Så nu tar jag tillfället i akt att förklara att ryska är regionens lingua franca. Mellan georgier, abkhazer, ossetier, armenier, azerier, ukrainare.. De flesta väutbildade georgier talar ryska och läser ryska klassiker. De flesta georgier tittar på rysk TV. Alla expediter förstår mer ryska än engelska. Taxichaufförerna likaså. Ryskan är liksom hemtam och bekväm. Inte alls som den exotiska och ovana engelskan.

Jag har varit i Georgien i över två års tid och inte en enda gång har en person som kan tala ryska vägrat tala ryska med mig. Språket är ett verktyg för oss att kommunicera och också ett sätt för mig att visa att jag kan regionen. Jag vet vad sovjet och postsovjet innebär, jag har sett filmerna och läst böckerna. Vi delar en kulturell förståelse trots att jag är från väst - vilket annars är den stora barriären.

Älskar den här dagisskylten som jag passerar på min dagliga runda. Den påminner mig om hur georgier och ryssar lever tillsammans i både Georgien och Ryssland trots en konflikt som skapat så många sår. En samexistens och ett kulturutbyte som är långt djupare än konflikten.

Paus

En äldre kvinna satte sig helt sonika ner framför oss och tog en paus. Jag kunde inte låta bli att ta ett foto - diskret under armen. Det är något visst med äldre kvinnor i Georgien. Så fulla av värme och omtanke. Alltid har de en stund över. Alltid ett visdomsord och ett leende. Och en befriande humor som får de att kännas yngre än jag själv. Jag tänker att det beror på alla de svårigheter som de har gått igenom och det stora ansvar de har och har haft för sin familj. Men jag vet inte.

Påskafton

Eftersom georgierna är ortodoxa och följer julianska kalendern så firar de påsk nu. Inatt var jag på midnattsmässa i Svetitskhovelikatedralen i Mtskheta och precis som förra året såg vi processionen röra sig tre varv runt kyrkan vid tolvslaget. Georgierna stannar långt fram på småtimmarna - som på julafton - men vid ett var det lagom för oss att lämna. Visst är Mtskheta fint men inte i närheten av Zugdidis magiska värme och grönska och vita lilla kyrka. Förra påsken var alldeles alldeles magisk och ett minne jag bär med mig för livet.

Exkursion

I måndags och tisdags var jag i Gori för att patrullera. Saknat alla fina insekter och djur så himla mycket. Det var som balsam för själen att vandra bland kullarna med utsikt över bergen. Och så förstås hitta en massa fina zebrafjärilar.

Nytänkande

Igår träffade jag en svensk bekant i min fina lilla tjugofyratimmars. Skrattade gott när han beklagade sig över att den otrevliga personalen följer en runt i affären - alldeles nära. Minns att jag tänkte likadant när jag kom men att jag snart lärde mig vända situationen. Helt sonika bad jag vänligt de närgångna expediterna om hjälp vilket antingen fick dem att lysa upp eller - ännu bättre - fly hela vägen till lagret. Min bekant var chockad över mitt okonventionella grepp men mäkta avundsjuk över att jag nu handlar helt ensam i lugn och ro.

Genuint mångkulturellt

Idag kom två av målarna tillbaka med färgkataloger och för första gången under min tid i Georgien kom någon före utsatt tid. Min hyresvärd var lika chockad som jag och satt fast i bilkö. Så i en kvart kallpratade jag med målarna. Som vanligt om megreler och skillnader mellan olika slags georgier och delar av Georgien. Jag jämförde Gori med Zugdidi och de skrattade gott. Båda var från Tbilisi och givetvis en viss stadsdel. Eftersom deras ryska var aningen rostig så skojade vi lite om georgiska uttryck. När jag till slut specifikt frågar vilka slags georgier de är - om de nu inte är megreler - visar det sig att den ene är armenier och den andre kurd. Ibland bara älskar jag det här landet.

På samma tema...

Jag har försökt införa lite öppet svenskt tänkande med georgiska kollegor. Bland annat har jag förespråkat horisontellt ledarskap med uppmuntran och konstruktiv kritik. Försökt att förklara hur man ger kritik i enrum beröm i större sammanhang, att konstruktiv kritik handlar om att fokusera på det som faktiskt kan förändras - och behöver förändras, att man ska skilja på sak och person och framförallt att personlig utveckling bygger på uppmuntran av det som är positivt. Och förstås att inte säga DU ÄR DUM utan jag upplever att du missförstår mig och undrar om du känner likadant. Typ. Resultatet..?

I de mest oväntade sammanhang får jag nu regelbundet rejäla smällar i linje med DU GÖR FEL och när jag säger att det kanske inte riktigt kom ut på rätt sätt MEN DU VILL JU HA KRITIK. Hahaha jag kan faktiskt inte låta bli att skratta för jag HAR ju faktiskt bjudit in till det. Jag visste bara inte att jag öppnade pandoras ask...

Inga krusiduller

En stor skillnad mellan vår del av världen och denna del av världen - och ännu mer så med andra delar av världen - är synen på privatliv. Med storfamiljer och nära grannrelationer så tas inte särskilt mycket hänsyn med svenska mått mätt. Eller som i affären häromdan när jag tydligen inte hade pengar på mitt kort och nästa kort inte funkade och det inte fanns wifi och jag bara behövde två min för att föra över pengar från det icke fungerande kortet till det tomma kortet.

Då ropar kassörskan DU HAR INGA PENGAR och när jag säger kan du parkera mig och ta nästa kund NEJ FÖR DU HAR INGA PENGAR men det var inte riktigt ett svar säger jag kan du eller kan du inte parkera mig DU HAR INGA PENGAR SÅ KÖPET GÅR TILLBAKA jag tittar bestört på mina sju kassar i vagnen och tänker på mina timmars letande och hör mig själv säga att det säkert är linjen som är blockerad DU HAR INGA PENGAR DET STÅR HÄR hon visar kvittot HÄR jag försöker att inte titta på diplomatkön som ringlar sig allt längre medan jag försöker flytta över pengar ALLTSÅ DU HAR INGA PENGAR OCH KÖPET GÅR ÅTER GE MIG VARORNA till slut skakar jag fram nästan allt i kontanter och sista hundralappen på kortet. Fint säger hon och så går jag. Och tänker att detta faktiskt aldrig hänt mig i Sverige.

Om kortet inte skulle fungera så skulle allt lösas konfliktfritt och smidigt med parkerad kassa, nya kunder, ett samtal för att flytta pengar eller ta ut på bankomat eller ringa en vän eller vad som helst. I det tysta och privata. Skillnaden är också att här är det liksom ingen som bryr sig. Alla vet liksom allt om alla.

Välmående

Såg på Skavlan om The Prosperity Index om länders välmående utifrån kriterierna ekonomi, företagande, styre, utbildning, hälsa, trygghet och säkerhet, frihet och välgörenhet. Skandinavien på pallen och Sverige trea. I diagrammet ser man tydligt hur Sverige når ut till varje kriterium i cirkeln - i jämförelse med Georgiens cirkel som är hälften så stor på 93e plats. Georgien, Armenien och Azerbajdzjan har alla relativt lika cirklar. Rysslands cirkel är också liten men mer avlång.

Rum och frukost

Måste erkänna att jag är relativt bortskämd med fina hotell och inte helt förtjust i georgisk på-landet-standard. Lite kallt lite rått lite slitet lite kryp. Och så luktar allt alltid fukt. Men takkronan är lätt värd.

Nymåne

Vissa saker upphör aldrig att fascinera. Som att mamma och pappa hemma i Sverige tittar på samma nymåne som jag.