När jag bor utomlands slås jag alltid av mina egna gränser. Gränser som i Sverige ter sig helt naturliga och väldigt tydliga existerar knappt här. Det är ingen som respekterar min önskan att vara tyst eller ifred eller ha mitt eget dubbelsäte eller en säkerhetsmeter. Hemma är man så bortskämd med en nästan överdriven respekt för andras privatliv.
Tvättomaten är ett fantastiskt illustrativt exempel. Jag kan inte öht se framför mig en svensk som glatt skulle hålla sina smutsiga undies i luften en stund - skvallrandes högljutt med någon tvärsöver lokalen - innan de kastas in i maskinen. Eller att jag efter en kväll på laundromaten vet mer om dessa amerikaner än om mina egna vänner. Sexvanor drogvanor och irriterande åkommor ventileras högljutt. För att inte tala om par som börjar dividera om vem som gör vad hemma.
Samtidigt inser jag att vi svenskar är väldigt speciella med all vår yta och vår höga standard. På något vis har detta materiella försprång fått oss att utveckla en helt egen kultur. En kultur av självständighet och stolthet som många gånger får vårt liv att bli mycket mer komplicerat. Om man har sin egen tvättmaskin knackar man inte på hos grannen för att få låna tvättmedel - utan man går till affären väldigt långt bort.
Som iakttagare blir jag ibland lite avundsjuk på andra länders otvungna vardagsliv. Att det privata är så öppet. Men när jag själv blir en del av det får jag cellskräck och flyktkänslor. Känner mig naken och vill hem.
fredag, december 21, 2007
Mina svenska gränser suddas ut
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
i takt med mobiltelefonernas utbredning tycker jag att svenskar allt mer delar med sig av sitt privatliv. nagot som manga ojar sig over. det ar val darfor det finns tysta vagnar pa tagen.
sant. men ändå är det något som gör mig väldigt obekväm i usa. tex att tvätta kollektivt. att en hel grupp grannar står och tittar på mina smutsiga kläder. eller att familjen som har affären alltid hänger i trappuppgången och kommenterar vad man har handlat. även att man inte känner varann.
haha. låter som jag försöker dölja nåt. och det är när jag får den tanken jag inser hur väldigt mån jag är om mitt privatliv. och hur privilegierad jag är som får ha ett sånt privatliv.
men är inte bangla ännu mindre privat..?! i kina finns det ju dessa underbara - läs skräckinjagande - pissoarerna för kvinnor...
i bangla finns (tack o lov) inga offentliga toaletter a la kina. knappast inga offentliga dass alls. mest man pa gatorna o de lyfter bara pa kjolen o lattar pa trycket.
ang det har med privatliv. jag ar som du kara van, ratt privat av mig. har dock fatt inse att varenda rikshaw walla i min del av dhaka vet var jag bor, foretagets chaufforer vet sa klart allt om vad jag gor o vilka jag hanger med. basta handelsen ar dock sa klart for ett par manader sedan nar jag i centrala dhaka hamnade mitt i en olycka. en man pa motorcykel stannar. det visar sig att han ar lakare. bra tankte vi, men icke. han hade bara stannat for att han kande igen mig. han hade visst sett mig pa flygplatsen dagen innan.
hahaha. skön läkare :)
det värsta är nästan att man hamnar i ett helt oprivat land SAMTIDIGT som man är lång och ljus. helt chanslös.
men new york är aningens lättare än kina måste erkännas. haha. undrar när jag vågar mig tillbaka dit igen.
Skicka en kommentar