Svenskar i FN

Svenska FN-förbundet postar nu en miniserie om svenskar i FN. Upplysningsintressant. Särskilt med tanke på att förbundet nyligen uppmärksammade att unga svenskar inte tror på FN och dess millenniemål. En tanke de tyvärr delar med en och annan lätt desillusionerad diplomat - inget land nämnt.

Själv samlar jag på källor som tydigt visar att världen är fredligare än någonsin och rikare än någonsin. Men det är klart. I detta mediebrus där mord och krig framträder så mycket tydligare än småföretag och familjelycka är det kanske resultatet inte så himla långsökt.

Vad som däremot fascinerar mig är hur dessa undersökta unga menar att de själva kan göra en större skillnad än FN. Och att de personligen kan uppfylla millenniemålen. Visst det finns säkert en miljon sätt frågan är bara hur. Och varför de sitter inne med lösningen utan att dela.

Sex blev fem

I väntan på en födelsedagsmiddag har jag klurat lite på de där sexordsnovellerna. Givetvis lyckades jag bli som nöjdast med en femordare. Cyklist skrämmer fotgängare skrämmer cyklist. Varje morgons resa till reppen. Men känner att jag är oändligt långt från att behärska konsten. Det ska ju inte bara vara sex ord - utan början, färdsträcka och slut. Och så lite underfundigt.

Så här i melodifestivalstider

Foto GFDL
Vad kan väl passa bättre än lite Cypernläsning till musiken. Fyllig info för den som har tid - men en lite mer behändig chat för oss andra.

Förra veckans nyheter

Så lite läsning apropå att svenska konsulatet stänger i New York och Los Angeles påpassligt under och precis efter ordförandeskapet. Liksom några begåvade rader inbäddade i trötta sverigereferenser.

Rubriksättning ska vara ett hantverk

Älskar rubriksättning. Ju kortare och fylligare desto bättre. Skriva kort är ett hantverk. For sale: baby shoes, never worn. Eller. Säljes: barnskor, oanvända. Men Jusek har missat poängen. På alla vis.

Läser en fin liten artikel om FN-representationen med en förtjust Anders Lidén och en tillitsfull Peter Ericson. Och hur lyder rubriken. EU-ÅR PRESSAR FN-SVENSKARNA. Holy bananas. Den rubriksättaren bör nog fundera igenom sitt yrkesval.

Därmed inte sagt att ordförandeskapet inte kommer innebära blod svett och tårar. Men det är liksom materialet för en annan artikel.

Underhållande om betalmusik

Läs gärna Gunilla Kinn om att vilja betala för musik. Där länkas även helt oväntat till mina gamla morötter som jag fortfarande vidhåller.

Strateg och icke-ismare

Min fina vän Alice intervjuades för Sydsvenskan i söndags. Drömde om en karriär som diplomat känns med tanke på unga 25 år och en redan lysande karriär aningen missvisande. Särskilt någon som definitivt inte lämnar något åt slumpen. Med otrolig energi och ständiga inlägg.

Trots ett gemensamt lundaförflutet lärde vi känna varandra först på Centrum för rättvisa där alla deltagare var starka individer med tydliga - och ofta diametralt olika - åsikter. Vad som fascinerade mig var att lika intensiva som alla var under seminarierna - lika vänliga och nyfikna var alla under middagen på kvällen. Härligt med vänner som vågar sticka ut hakan och synas och som samtidigt är så genomsympatiska.

Med reservation för En plats i himlen.

Och så lite humor

Dessutom har jag insett att jag inte är klädsamt bitter. Tydligen ska jag ha för litet skrivbord och för låg lön. Bara det att tanken aldrig slagit mig. Själv tänker jag mest att jag slipper beskjutning och nollgradiga badrum utan vatten. Och att jag har ett fantastiskt roligt arbete som passar mig perfekt. Men det är klart. Man har ju olika perspektiv.

Reflektioner kring mig själv och min omgivning

När jag tog hissen med en ny bekantskap häromdan råkade jag nämna lite siffertics. Som att reppen ligger på 46 våningen är Sveriges landsnummer. Trodde jag hade sagt ett par ord för mycket när jag fick höra att hon såg hissknapparna i mönster. I två sekunder var vi alldeles tysta. Sen var det klarlagt att vi båda sysslade med grafisk formgivning. Alltså man blir lite märklig av alla osynliga linjer och gyllene snitt.

En annan sak jag har insett i interaktion med min omgivning är att jag dels är fantastiskt konservativ och dels otroligt radikal. Exakt som mina föräldrar med andra ord. Konservativ på så vis att jag osar om jag är bjuden kommer om jag tackat ja och hälsar på morgonen. Hyfs och stil och ribbing och hela konkarongen och därmed basta.

Radikal på så vis att jag helt enkelt tackar nej om jag inte är intresserad och att jag inte gör det jag inte vill. Inga kvinnonätverk för min del till exempel - något som sällan tas emot med öppna armar - ingen socialisering på bloggytid eller mackietid. Och inget umgänge med energitjuvar hur viktiga de än tror sig vara.

Tillfälligt avbrott

Vet inte riktigt vad som hände men sen i söndags har jag varit så trött så jag somnat så snart jag hamnat på tu man hand med mackie. Förmodligen ett litet förkylningsvirus som trillat förbi. Men eftersom ingen förkylning har brutit ut och jag redan känner mig piggare drar jag slutsatsen att till och med förkylningarna är snälla i New York.

90 minuter

Igår premiärvisade en av mina bästa vänner tillika roomie Aude Temel sin första film. En dokumentär om världsmästerskapet i fotboll 2006 som mycket passande heter just 90 minutes. I försnacket skojade den andre producenten om att filmen visserligen är hela 94 minuter men att det givetvis beror på tilläggstid.

Självklart pirrade det lite i magen när vi satte oss i salongen. Tänk om den inte skulle vara bra. Vad kan man egentligen fylla en fotbollsfilm med i hela 90 minuter. Men redan själva inledningen slog knock på alla mina tvivel. Sen var det bara en enda lång rad av skratt och tårar då vi fick följa sex olika personer med sex olika nationaliteter i sex olika områden runtom i New York. Till ett väl avvägt soundtrack.

Italienfödde men amerikanske Joe som levde för fotboll samtidigt som han mycket personligt berättade om föräldrarnas svåra tid som immigranter i USA. Eller franske tidigare proffsspelaren Erwan som skadade sitt knä och numera tränar supersöta småkids på Lower East Side. Lyckan hos den lilla blondlockiga flickan som sparkar in bollen på straff ca en meter från mål är oslagbar. I did it I did it I did it!!

Själv föll jag för den ukrainske poeten som arbetar i St. Petersburg BookStore i ryska Brighton Beach. Och den mexikanska familjen som inte bara mycket filosofiskt resonerade kring barnens amerikanisering utan också levde för sin sydamerikanska fotbollsturnering i Bronx. 64 lag varje söndag året om. Lite som Korpen.

Så slutligen knöts alla dessa livsöden samman då bara två lag fanns kvar. Italien mot Frankrike. Straffläggning. Växelvis Joe växelvis fransmannen. 1-0 1-1 2-1 3-2 4-3. Tiden står stilla. Tills. Joe med vänner skriker och skriker och skriker. Lyckan är total och hela filmen har sitt klimax. När Erwan suttit tyst länge nog säger en mycket cool fotbollsflicka. Alors. Det är bättre att förlora finalen än gruppen.

Filmen visas på olika filmfestivaler innan den finns tillgänglig.

Mr. & Mrs. Smith

Möjligtvis lite sent. Men nu har jag sett filmen. Och den är bra.

Cykelbron

Bilbron

Tågbron

Inspiration eller irritation

Så sakteliga börjar jag inse värdet av sömn mat och bikie. För om jag är utvilad mätt och välcyklad är min ytterst diversifierade newyorkska bekantskapskrets vansinnigt charmig och underbart öppen kreativ och inspirerande. Men om jag däremot inte ätit ordentligt eller inte fått tillräckligt mycket tid för mig själv och bloggy så ser jag snarare bekantskapskretsen som oansvarig och världsfrånvänd ologisk och faktiskt rentav irriterande. Så stor skillnad att jag är överraskad själv.

Som att jag idag satt i vardagsrummet och skrev när min roomie plötsligt seglar in och meddelar att hon ska stretcha. Fint säger jag utan att riktigt förstå vad hon menar. Men snart blir jag varse. Ur högtalarna strömmar avantgardistisk violinmusik medan min roomie stretchdansar modern dans. Och eftersom jag idag var på strålande humör kunde jag inte låta bli att smygkika medan jag skrattade för mig själv och tänkte att det var bra kreativt ändå att få skriva till dans.

Men handen på hjärtat känns det lite mycket för mig som vuxit upp ensam. Och ska det hända i vårt vardagsrum varje dag är jag mer tveksam. Om inte idag hade varit en bra dag och min roomie underbar hade jag nog faktiskt tom blivit lite irriterad. Våra egna rum är inte små.

Åh vilken underbar intervju

Inte bara läsvärt utan också sevärt. När det slår mig hur otroligt avlägsen miljön tonen rösten dialekten atmosfären eftertänksamheten lugnet - tiden! 15 minuter! - känns så riktigt kniper det i hjärtat. Varför har vi inte sådana här intervjuer i TV nuförtiden..? Anses dessa insiktsfulla människor medieovänliga..? Och i så fall enligt vem..?

En gottegris dröm

En kollega tipsade häromdagen om Gottelisa.

Energitillskott

Imorse hade jag så himla svårt att gå hemifrån. Mina muskler är trötta efter allt chockcyklande och milen till reppen via en lååång bro kändes alldeles oövervinnelig. Så istället skypade jag med mamma pappa och Guinness i en timme och åt sen frukost med mina söta roomies.

När jag äntligen fått bikie i blodet upplystes jag om att det regnade. All min uppbådade energi sjönk som en sten. Det är inte sant tänkte jag och såg framför mig en packad metro och buss. Så kikar jag ut och inser lättat att det är ännu en amerikansk överdrift. Mjukt duggregn och 16 grader var livsnjutning hela milen till reppen. Och ännu mer energi.

Dessutom bör tilläggas att min tävlingsinstinkt mår som bäst vid niotiden på Williamsburgbron. Eftersom cykelbron löper över bilbron ser man bilarna under sig. Och mitt i morgonrusningen - som infaller runt niotiden i New York - kör de väldigt långsamt. Att på tvåan i uppförsbacke lugnt passera bil efter bil gör backen så mycket kortare.

Just a regular Counter Terrorism Operation

På väg till ryskan vid lunchtid idag såg jag ett stort polisuppbåd utanför FN. Lite försiktigt frågade jag en av poliserna om det var något särskilt möte eller kanske något som hänt. Nejdå ler han stort it's just a regular counter terrorism operation. Ah.

Efteråt

Många gånger inser jag först efteråt vad jag borde ha sagt men istället för att gräma mig inser jag hur diskussionen faktiskt har fört mig själv framåt även att jag kanske inte vann alla poänger. Dagens lite försenade argument är att en auktoritär uppfostran av barn helt klart ger ögontjänare. Detta apropå argumentet att svenska barn saknar auktoriteter och att en lärare bör vara en självklar auktoritet som inte ifrågasätts och att barn därmed får nödvändig lugn och ro.

Nåväl. Förutom att säga att en person måste förtjäna sin auktoritet aktivt genom att själv visa respekt och förutom att upplysa om barnkommitténs slakt av Storbritanniens auktoritära system och förutom att säga att det är lärarnas och inte barnens ansvar och förutom att säga att lärarna måste få starkt stöd från skolledningen och förutom att hänvisa till Klass 9A och förutom att berätta om mina egna föreläsningar för underbara elever på Rosengårdsskolan så BORDE jag självklart understrukit att ett samhälle bestående av ögontjänare helt skulle sakna civilkurage och därmed hopp för framtiden.

Denna sista lilla rad kan tyckas obetydlig i sammanhanget men som den formgivare och jurist jag är inser jag att bara den raden skulle kunna ha byggt hela mitt resonemang och gjort samtliga framförda argument överflödiga. Ett mer fokuserat strömlinjeformat filosofiskt resonemang sporadiskt kryddat med ovanstående argument.

Dagens: Det här är bara inte sant..!

Skulle precis skriva française på en PC och insåg snart att jag famlade i mörker. Mackies enkla Alt + c funkade liksom inte. När jag såg länken började jag gapskratta. Men tänka sig. Alt + 0231 på sifferbordet. Hur ineffektiv kan en PC vara på en skala..?