Fysikprofessorn Ulf Danielsson var sommarpratare i somras. Lärorikt och tankeväckande på samma gång. Särskilt efterhandskonstruktionen av ödet. Men den här frågan påverkade mig nog allra mest:
"Folk frågar hur man kan komma från ingenstans och göra en akademisk karriär. Ingenstans. Jo de kallar det så. Men jag ska berätta hur det ser ut i ingenstans."
Och så berättar han om morfar som var konstnär och tog med sig mormor till New York. Om pappa som genomförde noga planerade skogsexperiment. Om de politiska diskussionerna hemma. Om naturen och skogen och sjön. Ingenstans finns liksom ingenstans.
torsdag, november 18, 2010
Fysik för poeter
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Åh Elina, jag lyssnade på det sommarpratet och jag mindes också hur fint den biten om ingenstans var. Tyvärr dock så mindes jag också besvikelsen över att hans program liksom aldrig kom igång eller var lite sprettigt. Men framförallt var jag ledsen över att ytterligare en fysikprofessor som hade chansen att visa hur fantastiskt vacker, viktigt och genomslagskraftig vetenskapen och framförallt fysiken är - men misslyckades.
Det är sällan vetenskapsmän har chans att berätta om sitt fält på ngn så "folkligt" som Sommar eller liknande. Och de få ggr misslyckades de alltid att skapa intresse.
Synd.
ja det var lite spretigt och mer ett program om honom och hans väg in i fysiken än om fysiken i sig. men jag gillade det på något vis. kanske var det dialekten som förförde. vet inte.
däremot håller jag helt med dig om att det saknas forskare som visar hur spännande och just vacker och viktig forskningen är. fysiken skulle behöva en hans rosling. eller två :) själv sätter jag mina förhoppningar till dig yix!
TED är iofs fantastiskt men det är som sagt inte lika folkligt. än.
Skicka en kommentar