Tvådimensionella böcker

Ibland läser jag böcker bara för att veta vad alla pratar om snarare än för att boken verkar bra. Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann är en sån bok. Förväntningarna var inte särskilt höga men jag är ändå besviken. Det känns som att läsa utdrag ur olika böcker med stereotypa karaktärer och osammanhängande utdrag ur världshistorien. Jag förstår helt enkelt inte storheten.

Jag har insett att jag delar in böcker i tvådimensionella och tredimensionella. Den förra sorten är enkel lättläst och intetsägande med stereotypa karaktärer och förutsägbar handling. Till den kategorien sällar sig tyvärr hundraåringen. Den senare däremot är de fantastiska böcker där jag får en relation till karaktärerna och lever mig in i miljöerna. Jag får färgstarka bilder på näthinnan och undrar vad karaktärerna hade gjort utanför boken. Anna Karenina och Fursten lever med mig för all framtid och jag kan fortfarande när som helst befinna mig vid Biskopsdammarna och känna hettan. Böcker som jag gärna läser om och om igen. Missförstå mig rätt - de får gärna vara underhållande och roliga men inte bara platta.

Lite kusligt ändå att författare skriver så enkla böcker och att så många läser dem. Vad säger det om vår samtid. När det finns så mycket fantastiskt att skriva om och fördjupa sig i - så många fascinerande samtida dilemman och erfarenheter. När det finns så oändligt mycket att läsa och livet är så himla kort. Tror jag lägger hundraåringen på hyllan efter att ha läst halva. Det var 150 s för många. Eller så har jag missförstått nåt som jag kommer inse i framtiden.