Dubbelmoral

Hela 78 procent av svenskarna säger sig gilla bönderna - men köper allt mindre svenskproducerad mat. Hur går den ekvationen ihop. Varken politiker eller konsumenter verkar förstå att de höga kraven och kostnaderna driver bönderna till konkurs. Och konkurs för en bonde innebär att behöva lämna generationers arbete och hem bakom sig. Antingen kräver vi god djuromsorg - vilket jag förstås stödjer! - och så betalar vi för det. Eller så får vi inse våra begränsningar och helt enkelt låta bönderna konkurrera precis som all annan affärsverksamhet.

Lite siffror från ett seminarium våren 2009. I Danmark bor 5 miljoner människor och producerade då 25 miljoner (!) grisar. I Sverige bor 10 miljoner människor och producerade då 3 miljoner grisar vilket var 2 miljoner för många. Grisbönderna försattes i konkurs på löpande band - tre första månaderna 2009 en grisbonde om dagen.

Det är inte bara det att konsumenten inte väljer svenskt i butik - inte heller restauranger, skolmatsalar eller äldreboenden väljer svenskt. I Danmark kräver man danskt i storhushåll - i Sverige billigt. Vad är det för lojalitet med gemensam värdegrund och inhemsk produktion.

En annan aspekt är att i Sverige är det bonden som ansvarar för att kontrollera sjukdomar som salmonella. I Danmark är det inte lika höga krav - där kontrolleras köttet först senare eller inte alls och då tar sjukvården kostnaden när folk blir sjuka. Svenska bönder betalar alltså individuellt en kostnad som i andra länder betalas av skattebetalarna.

Men framförallt är jag så tagen av att ingen utanför bondesfären uppmärksammar detta. Bönderna står inte bara för mat utan även för arbetstillfällen och kulturvärden. Men samma majoritet som säger sig gilla bönderna verkar ha väldigt svårt att inse det.