tisdag, januari 27, 2009

Paradox


Kan inte bestämma mig för om det är märkligt eller logiskt att barnen här i Gori älskar att leka med smällare och fyrverkerier. För ett halvår sen var staden i krig. Fortfarande beskjutning några mil bort. Militärer överallt. Även utan smällarna drömmer jag mardrömmar om vapen och militärfordon. Samtidigt som jag inser att så här nära ett krig blir man inte bara hårdare utan mjukare också. Mer levande på nåt vis.

2 kommentarer:

Isa Li sa...

Förstår precis vad du menar. När döden, eller hotet om en eventuell död, är ständigt närvarande blir livet paradoxalt nog så betydligt mer levande. Är som att alla sinnen skärps och man blir mer närvarande. Svårt att beskriva...

Ta hand om dig, kramen!

Elina Jonsson sa...

tänkte på det när jag såg himlen kan vänta i julas. om personer som får en dödlig sjukdom och reflekterar över livet. själv känner jag mig så privilegierad att uppleva den här känslan utan att vara sjuk och utan att ha min familj i ett krig.

krya nu på dig så du kan åka ut igen..! stor kram från fn