Konsten att parkera i Norrköping - del 2

Efter parkeringspaniken tidigare i höstas så drog jag mig för långtidsparkering. Någon fick snällt ställa upp att skjutsa mig. Men så i onsdags tog jag mod till mig igen. Hur svårt kan det vara. Det är väl bara att åka i tid tänkte jag. När jag kom till långtidsparkeringen var det lika knökfullt som förra gången - sånär som på en ytterst smal plats med dåligt svängrum. Ah jag försöker tänkte jag. När jag trixade som bäst och tänkte att jag hade behövt en modiman - så ser jag en bil bakom. Jag hoppar kvickt ut ler och vinkar. Han vinkar tillbaka. Nej jag menar vinka som i hjälp mig. Han sitter i telefon. Jag menar kan du bara hjälpa till lite jag ska parkera. Han viftar bort mig. Han sitter ju i telefon. Men vi är ju på en parkering vinkar jag. Kön blir allt längre och jag inser att det är omöjligt. Så jag gasar iväg. Till pendlarparkeringen.

Väl där knyter sig magen av igenkänning. Dubbelparkeringarna är kvar, tiggarna kvar. Desperata själar som söker parkering. Jag åker längst in och förundras över vattenpölarna som fullkomligen suger ner min bil. Det är värre än vägarna i konfliktområdena i Georgien hinner jag tänka medan jag parerar med ratten. En slambil står längst in. Jag inser att femton värdefulla minuter redan passerat så jag sväljer stoltheten vevar ner rutan och frågar om han - som förhoppningsvis är lokal - känner till någon mer parkering. (Norrköping har nämligen inte lika pedagogiska parkeringskartor som Linköping.) Nej säger han med oändligt medlidande. Jo där! Båda lyser upp som små barn. Där! Hela parkeringen sjunger som en änglakör. Ja! Tack!

Jag snurrar runt på en femöring, snubblar igenom alla vattenpölarna, girar runt u-svängen och då - precis då - svänger en fet fin bil in framför mig och upp mot min MIN parkering. Nej skriker jag högt inom bilens väggar och vevar ner rutan på min gamla gårdsbil. Snälla säger jag medan han förvånat vevar ner rutan - snälla snälla snälla mitt tåg går om - jag tittar på klockan och lättar på samvetet - tjugo minuter. Om jag inte får den här platsen får jag ingen. Visst säger han. Ha en bra dag. Det låter aningen bittert men han backar och vinkar och jag tar allt som en underbar komplimang. Platsen är min.

Givetvis var det för bra för att vara sant. Platsen var inte min. Den var smalare än förra och inte ens med slamkillens hjälp skulle jag komma in. Han ser det tvärsöver parkeringen och jag ser det från bilen. Men nu har jag iaf ombokningsbar biljett hinner jag tänka. Och bokad att anlända en timme i förväg - för det fall utifall att... SJ är försenat, parkering inte finns eller blixten slår ner i november.

Har du två minuter så hinner jag flytta på mig. Tystnaden var bruten. Slamkillen erbjöd mig sin plats. Änglakören tog åter ton och jag svängde än en gång på en femöring. Parkeringen var perfekt. Killen jättesöt. Jag betalade biljett. Bara 50 kr och därmed 70 kr billigare än lördagsparkeringen. Ser en bil köra in i ångesten och ropar glatt att det finns en plats till bredvid mig - ja därinne - allra längst in. När jag gått ifatt bilen vänder hon och åker igen. Inte? Nej. För trångt. Nästa bil är en ung tjej som också ska vända. Jag frågar om jag inte ska vinka in henne. Vinka vad? Jag vinkar in dig - då lyckas du parkera. Som en sann modiman skickar jag in henne på den minimala platsen.

När jag är på väg ut från parkeringen tar jag förstås en insta och så säger jag hejdå till henne. Det var en plats till därinne sa hon - jo sa jag - men man kan inte komma in där om ingen vinkar. Så går jag. Plötsligt hör jag henne ropa och vänder mig om. Det visade sig att det var inte mig hon ropade på. Hon ropade på en annan bil - någon som vevade ner rutan - så sa hon det finns en plats däruppe - nej men den är för smal - inte om jag vinkar in dig. Åh. Så fint.

Nu hade jag tio minuter kvar till tåget. Som jag bokat att anlända en timme i förväg. Som sen var tjugofem minuter försenat. Alltså tog resan som kunde tagit lite drygt en och en halv timme - istället nästan tre och en halv timmar. Enkel. Undra på att folk inte åker tåg.