Avsaknad av ironi

Pratade ironi och Kina med en vän som bott i Kina nästan tio år och även har kinesisk familj. Vännen insisterade på att kineser saknar känsla för ironi och berättade målande om hur ironiska västerländska notiser blivit till chockerande nyheter i Kina. I princip nånting från Mad sa vännen och tanken var så svindlande att vi började skratta.

Samtidigt fastnade skrattet lite i halsen på mig som insåg att jag i samband med min tid i Kina faktiskt själv förlorade känslan för ironi. Kanske för att jag insåg att det jag spontant tar för osannolikt - tar nån annan för sannolikt. När människor berättar nåt märkligt för mig så börjar jag nyfiket fråga hur det fungerar. Jag börjar sällan skratta. Ironi bygger på snäva referensramar och jag vill liksom inte utesluta något.

När jag idag dryftade ämnet med en annan kinavän så avbröts vi av en bestämd röst som deklarerade - kineser har ingen humor! Förvånade tittade vi upp och lyssnade plötsligt på en monolog om kinesers brist på humor. Snart fann vi oss och protesterade båda två - kineser må sakna ironi men de har oändligt med humor.