Intressant att läsa om niandet i svenskan idag. Jag blir ofta väldigt upprörd över unga personers niande och överdrivna artighet som inte alls visar på klass och uppfostran utan många gånger bara på ren och skär okunskap. Ska man nia enligt det klassiska sättet - ska man också vara medveten om titlar och positioner. Vilken person man presenterar först. En högre chef före en lägre före en... Galenskap. Vem vill ha tillbaka ett sånt system. Att vi duar varandra i Sverige är helt fantastiskt. Tala om att ha lika möjligheter och lika värde.
En annan aspekt som Viveka Adelswärd tar upp i sin artikel är andra språks inflytande. Och måste säga att jag blir galen på att lära mig flera språk i språket. Igår var jag på UNITAR-utbildning på FN. Pratade svenska med min kollega och engelska med western and others. Bytte glatt över till en stunds chatting på ryska med en fellow intern. Inga konstigheter. Så råkade jag mingla förbi schweizarna och hamnade istället på franska. Den ene var äldre och alltså vous medan den andre var fellow intern och alltså tu. Fick verkligen hålla tungan rätt i mun. Det är lätt hänt att slinta när man ska växla i en och samma konversation.
Så plötsligt säger den äldre schweizaren en francais att han pratar italienska. Tänkte snabbt fråga ah pratar du italienska - när allt blev blankt. Tu parli italiano - visst - men vad hette det nu för ni. Först när jag gick ut genom dörren. Såklart. Parlate. Visst kan det vara svårt att växla mellan språk. Men det svåraste är ändå att växla mellan nivåerna i språket. Så himla glad att svenskan - både kulturellt och språkligt - valt att lämna detta hierarkiska och bakåsträvande niande.
lördag, september 22, 2007
Du-reformens bevarande
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
ibland, men bara ibland kan det vara intressant med distansen som ändå niande ger. Jag tyckte mycket om att respektera de äldre i min tyska au-pair familj genom att säga ni och deras efternamn. När mormor i familjen sedan lade bort titlarna kändes det mer konstigt än bra och jag halkade ofta tillbaka till ni och samtidigt mera respekt för henne.
Bara en detalj för att komplicera det hela ännu mer så använder inte intalienskan "ni=voi" som formelt tilltal utan "hon=lei" quindi, lei parla, plus att de inte utalar lei utan bara verb-formen. Där kan vi prata förvirring.
Måste erkänna att efter tvåår i Italien har jag fortfarande svårt att vänja mig vid detta, hon- vem? aha jag...
ah rats. det var ju därför det var så svårt för mig att komma på italienskan efter franskan. det är ju inte samma..! tack helena. måste verkligen fila på min italiano - det här är ju en cauchemar.
kinna - det är klart att det känns märkligt att ändra. men jag föredrar tu från början. känns så himla mycket bättre att behandla alla lika. därmed inte sagt att man ska vara oartig. au contraire!
Skicka en kommentar