Tvättdag

Lika oglamoröst som fotot lika oglamoröst är det att tvätta samtliga sina kläder för hand. Lägga i vatten. Låta stå. Gnugga. Skölja tre gånger. Och sen låta torka i flera dygn. Bah!

Sällskap på vägen

Goris guld

Samtalsämnet både bland internationella organisationer och på gatan är ved. Särskilt i byarna längs gränsen eftersom byborna inte längre kan samla ved i Sydossetien utan är beroende av hjälpsändningar. Men idag gick jag förbi en vedavlämning mitt i centrala Gori. Alla var där. Och kvällstid ligger röken sedan som ett täcke över stan.

Klicka på fotot för förstoring. Notera mannen med yxa till vänster och mannen som kastar ut ved från lastbilen till höger.

Skålande

Igår hade vi ännu en middag med oändligt skålande. I Georgien dricker man bara när man skålar men då dricker man å andra sidan ur. Då mina kollegor är alldeles fantastiska har jag anammat traditionen. På nyårsfesten skålade jag för Georgiska UNHCR och då särskilt Gori som har så fint rykte i Genève. Igår skålade jag för kollegornas vilja och tålamod att tala fiendespråket ryska med oss utlänningar.

Glad överraskning

Lite försiktigt bad jag min hyresvärd om tekoppar och lite bestick. När hon kom igår kväll hade hon med sig tallrikar, uppläggningsfat, bestick, kaffekoppar, tekoppar, tekanna, serveringsbestick - alles. Genast fick jag samma tanke som Yixin - jag betalar för mycket i hyra!

Senare under kvällen visade det sig dock att en av chaufförerna hade sagt till värden att underbara Elina var värd lite equipment. Åh.

Ooops

Igår råkade min chaufför köra ner i betongdiket på min gata. Plötsligt satt vi där med bilen på trekvart. Så tittade vi på varann. Oj sa jag. Oj sa han. Så vad gör vi nu sa jag. Gasar sa han. Och tänka sig det funkade. Men han såg lika förvånad ut som jag att vi klarade det.

Bensinmack

Vinterlandskap

Följeslagare

I byarna precis vid gränsen är det hög säkerhetsrisk. Därför krävs minst två - nya - FN-bilar. Om en bil går sönder kan man fortfarande snabbt ta sig därifrån i den andra bilen.

Ganska snart insåg jag en annan stor fördel med två bilar. I fem timmar pratade jag ryska oavbrutet med min georgiske chaufför. Frågade om precis allt som rör Georgien. Kriget i början av 90-talet, presidenterna, folkslagen, Sovjetunionen, utvecklingen osvosv. Lärde mig fantastiskt mycket om landet samtidigt som min ryska förbättrades avsevärt.

Sony Ericsson reppar stort

Och som vanligt i fattiga länder så är telefonmarknaden välutvecklad.

Herrelösa hundar

På tio minuters promenad till kontoret varje morgon möter jag mellan fem och tio herrelösa hundar. Oftast i par. Och väldigt upptagna.

Min trappuppgång

Kanske svårt att tänka sig men bakom min dörr döljer sig faktiskt en superfin liten etta med stuck. Och nu är det dags att gå hem och sova.

25 hasselnötter senare

Och överallt dit man kommer med IRC är alla människor så vansinnigt tacksamma. Alla bjuder på godis och nötter och mat och sprit. Svårt att tacka nej när man vet hur gärna de vill bjuda. Svårt att tacka ja är man vet hur lite de har. Igår kom jag hem med fem chokladbitar, vingummin med nötter, en påse gottis, tre clementiner och 25 hasselnötter.

Som Charles Dickens

UNHCR samarbetar med NGOs för att distribuera pengar bland återvändande flyktingar - sk returnees. Igår fick jag följa med IRC för att registrera de allra mest utsatta invånarna i varje by.

I vissa byar är knappt halva befolkningen kvar. Resten bor i flyktingförläggningar i Gori eller Tbilisi. Nästan alla hus är mer eller mindre märkta av såväl sommarens krig som kriget i början av 90-talet. Överallt finns kulhål och sönderblåsta fönsterrutor. Många hus är eldhärjade. Eftersom jag är här med FN kan jag inte fota obehindrat - trovärdigheten skulle minska drastiskt. Tog det här fotot med mina kollegors välsignelse när ingen bybo var i närheten.

Mot den klarblå himlen är huset nästan vackert. Men när man inser att någon bor i ett av rummen känns det genast i maggropen. Huset bredvid var nästan helt utbränt. Eftersom vi besökte de allra fattigaste familjerna fick jag uppleva saker jag aldrig tidigare sett. Mina georgiska kollegor sa att det de har sett hittills har fått dem att åldras i förtid.

Mitt starkaste minne är en rysk-georgisk familj på fem personer i ett enda rum. Mörk rök sipprar från den vedeldade plåtugnen. Världens sötaste barn kanske tre och fem sitter snällt på sängen. Mamman är ryska men har blivit tillsagd av sin svärmor att hon aldrig mer får prata ryska med sina barn. Tjugosju år gammal är hon dessutom sjuk i struma utan möjlighet att köpa medicin. Händer och ansikte är alldeles grå och ögonen rödgråtna av röken. När vi frågade vad de behövde förutom medicin sa de: ingenting - hjälp dem som är behövande.

Den enda bild jag fick på näthinnan var scener ur Charles Dickens.

Nytvättat

När jag kom imorse var läckerbitarna alldeles blänkande. Märkligt hur snabbt man anpassar sig. Igår skulle jag åka med en NGO i en jeep som i Sverige skulle varit alldeles totalt överdriven. Men i jämförelse med FN-bilarna var den rena leksaksbilen.

Exkursion

Idag var jag ute i byarna för att identifiera vilka bybor som är mest utsatta och i störst behov av hjälp. Längs alla sönderbombade och nedbrända hus och fattiga människor reste sig dessa vackra snöklädda berg mot en klarblå himmel. Kontrasten går knappt att beskriva i ord. Dagen idag har gjort ett oerhört starkt intryck på mig men måste tyvärr lämna skrivandet till imorgon. Mitt kontor är nämligen även min chefs sovrum så det är dags för mig att diskret packa ihop för dagen.

Varför man inte ska promenera kvällstid

Igår kväll var det nyårsafton med tillhörande firande på kontoret. Eftersom jag var fantastiskt hjälplös i förberedelserna passade jag på att kila hemom min lya. Förklarade att jag var tvungen att sätta på mitt elelement. Chaufförerna insisterade på att köra mig så jag frågade om det var farligt att gå hem. Vilket det tydligen inte alls var. Och eftersom de inte gav mig en rimlig förklaring envisades jag med min promenad. Trettio minuter tur och retur skulle göra susen för min aptit.

Det tog mig inte många meter att förstå vad chaufförerna menade. Någonstans hade jag missat att en mindre stad i Georgien givetvis inte har särskilt mycket gatubelysning. I ungefär sju minuter gick jag i beckmörker på en trottoar fylld med sprickor hål grus stenar snö is och höga oförklarliga kanter. Tur att alla som jag träffar nuförtiden förser mig med en ficklampa. Liksom söta mamma.

Not: Det var strömavbrott för igår kväll fanns det någorlunda belysning.

Gori by night

Och väldigt pampiga monument

Fantastiskt vackra kyrkor

Svindlande

Idag hade jag möte med en NGO som UNHCR samarbetar med. Försiktigt försiktigt frågade de mig om jag ville följa med dem till gränsen och besöka internflyktingarna. Varje by besöks varannan vecka för utvärdering och uppföljning.

Eftersom jag känner mig som en vandrande dollarsedel här så svarade jag lika försiktigt att jag gärna ville följa med. På något vis känns det så märkligt att komma hit för att arbeta. Som om jag verkligen skulle kunna sätta mig in i deras situation. Min NGO-kollega blev alldeles överlycklig och tårögd och sa att när hon kommer blir internflyktingarna lugna - men när en utlänning kommer blir de glada. För de tänker att om en utlänning bemödar sig att komma dit för att prata med dem och försöka förstå deras behov - så är de inte bortglömda än.

Själv hade jag kunnat tänka mig en något fientlig reaktion. Där kommer en rik västerlänning och spatserar omkring en stund. Ler lite smått och åker hem igen. Tänk att man kan göra en sån skillnad utan att ens riktigt kunna förstå det själv. För mig är tanken svindlande. Det enda jag gör är att vara här, varmt klädd, rysktalande och positiv. Och så tar jag anteckningar. Inte svårt på något som helst vis.

Grön glamour

Notera att våra fina takkronor har halogenlampor.