Som Charles Dickens

UNHCR samarbetar med NGOs för att distribuera pengar bland återvändande flyktingar - sk returnees. Igår fick jag följa med IRC för att registrera de allra mest utsatta invånarna i varje by.

I vissa byar är knappt halva befolkningen kvar. Resten bor i flyktingförläggningar i Gori eller Tbilisi. Nästan alla hus är mer eller mindre märkta av såväl sommarens krig som kriget i början av 90-talet. Överallt finns kulhål och sönderblåsta fönsterrutor. Många hus är eldhärjade. Eftersom jag är här med FN kan jag inte fota obehindrat - trovärdigheten skulle minska drastiskt. Tog det här fotot med mina kollegors välsignelse när ingen bybo var i närheten.

Mot den klarblå himlen är huset nästan vackert. Men när man inser att någon bor i ett av rummen känns det genast i maggropen. Huset bredvid var nästan helt utbränt. Eftersom vi besökte de allra fattigaste familjerna fick jag uppleva saker jag aldrig tidigare sett. Mina georgiska kollegor sa att det de har sett hittills har fått dem att åldras i förtid.

Mitt starkaste minne är en rysk-georgisk familj på fem personer i ett enda rum. Mörk rök sipprar från den vedeldade plåtugnen. Världens sötaste barn kanske tre och fem sitter snällt på sängen. Mamman är ryska men har blivit tillsagd av sin svärmor att hon aldrig mer får prata ryska med sina barn. Tjugosju år gammal är hon dessutom sjuk i struma utan möjlighet att köpa medicin. Händer och ansikte är alldeles grå och ögonen rödgråtna av röken. När vi frågade vad de behövde förutom medicin sa de: ingenting - hjälp dem som är behövande.

Den enda bild jag fick på näthinnan var scener ur Charles Dickens.