Bakom gallerförsedda fönster

Fin utsikt från mitt kontor.

Liten etta med stuck på Stalinavenyn

Konsten att inte bli besviken

Är att inte ha höga förväntningar. Mina förväntningar på Georgien var obefintliga. Och nu är jag - peppar peppar - hur nöjd som helst. Min nya chef stod precis paralyserad vid mitt skrivbord och frågade om jag verkligen var säker på min nyss ordnade lya. Ja. Men den har ju bara ett litet elelement. Ja. Och du har ingen bil. Nej. Men varmvatten och kylskåp och ett fräscht badrum. Just nu kan jag inte riktigt komma på vad mer man behöver. Strålande trådlöst finns på kontoret.

Final destination

Idag kom jag så äntligen till Gori. Lite drygt en timme i sjukt bekväm skottsäker jeep. Stor och vit med blått FN på fronten. Och en gigantisk antenn som syns till vänster om mannen i blå keps.

Sedan lunchtid har jag redan ordnat såväl bostad som trådlöst på kontoret. Tveksamt om jag kan lyckas med nät hemma men mina kollegor är försiktigt positiva.

Så imorgon börjar allvaret I guess.

Utsikt över Tbilisi

Lång men fantastiskt läsvärd

Gaza - strandremsan som blev ett fängelse.

Apropå sovjetiska kvarlevor

Tänka sig. Idag såg jag Stalins mors grav. Och imorgon flyttar jag till Stalins födelsestad Gori. Inshallah som min chef precis mejlade.

Sankta Helena

Eftersom jag heter Elina så föll det sig naturligt att fråga efter Sankta Helena när jag gick till kyrkan idag. När jag kom hem berättade pappan i familjen historien om Helena och hennes son Konstantin och så fick jag min alldeles egna ikon. Liten kanske tre gånger fyra cm och så himla fin. Som gjuten i innerfickan på fjällis.

Fattigt men ändå inte

Apropå några frågor off bloggy vill jag utreda fattigdomen i Georgien en aning. Sedan jag kom hit har jag inte sett ett helt hus eller en ren bil. I hela stan finns det en gata som är hel och högst två trottoarer. Så jag förmodar att vi med västeuropeiska mått mätt skulle kalla staden fattig.

Visst har den oerhört starka framtidstron som kom med Saakasjvili dämpats i och med konflikten med Ryssland. Och visst innebär internflyktingarna en enorm börda för den unga georgiska ekonomin. Men samtidigt skulle jag vilja understryka att ekonomisk fattigdom inte alls behöver vara så hemskt som vi i väst gärna gör gällande.

Vänner som åker österut älskar att frossa i foton med gråa vyer och sovjetiska kvarlevor. Men helt ärligt så talar inte de vännerna ryska. För talar man med människorna här så spiller deras värme över. Världen är plötsligt i färg. Gnistrande och sprakande. Varm och gästvänlig. Och hellre att jag fryser lite om tårna och är varm i hjärtat än tvärtom.

Välpackad

Än så länge har min resväska motsvarat förväntningarna. Mitt underställ i ylle är så välanvänt så det är skrattretande. Min nyinhandlade fjällrävenjacka min bästa vän. Och mina välfodrade vinterstövlar just nu min permanenta bostad.

När så strömmen gick ikväll fiskade jag elegant upp min lilla svarta ficklampa - som mamma så påpassligt skickat med. Familjen jag bor hos är mäkta imponerad. Det enda jag inser att jag missade är mina klassiska Shepherds. Nåväl. Nästa gång.

Kändistätt

Igår kväll var vi på Two Side Party Club med välsnörda dansskor. Vinnarna av en stor östeuropeisk musiktävling - New Wave 2008 i Jurmala - stod på scen och rev av sjukt sköna covers med live saxofon. Stämningen var såklart på topp och enligt min georgiska vän stod kändisarna som spön i backen.

I bilen hem skojade vi en hel del och plötsligt sa min vän att georgierna ibland jämförs med libaneserna på 80-talet. Krig dagtid och fest nattetid. På något vis tror jag det hör samman. Ju närmre kaos och elände man är desto mer värdesätter man fest och skratt. Känns konstigt att min vecka i lilla fattiga Georgien hittills har slagit alla mina fyra månader i Genève med hästlängder. ♥

Långt från humanitär rätt

Det verkligen skär i hjärtat på mig att Röda Korset inte kan röra sig fritt i Gaza. Visst borde även FN lämnas ifred - men där har jag trots allt en förståelse för eventuella attacker. FN har ett mål att förändra - och även att det ibland går svindlande långsamt är förändring sällan välkommet. Men Röda Korset vars enda mål är att rädda liv. För mig är det så vansinnigt grymt och alldeles obegripligt.

Ikväll träffade jag en fantastiskt trevlig militär från US Army. Relativt homofob och någorlunda klassiskt skolad. So far förväntad. Men så plötsligt säger han att Israels attacker är vansinne. Visst finns Hamas och visst är även deras verksamhet högst tvivelaktig - men Israel går just nu över alla rimliga gränser för såväl försvar som hämnd. Och att Bush låter det ske. Väldigt intressant att diskutera ett krig med en militär och Israel-Palestina-konflikten med en amerikan.

Närvaro

Än så länge har jag inte riktigt förstått vidden av FN i Georgien. Men överallt finns spår. Och med tanke på att jag är en av få utlänningar utgår de flesta från att jag arbetar för FN. Eller är journalist.

Helt kort så har FN funnits i Georgien ända sedan inbördeskriget 1992. Igår fick jag veta att OCHA lämnade landet för två år sedan och WFP som bäst stängde ner när plötsligt krisen blossade upp i somras. Så nu är OCHA tillbaka och WFP arbetar för fullt. För att inte tala om att UNHCR har kontor i ett flertal städer nära norra gränsen.

Bushisms

Som vanligt läser jag med skräckblandad förtjusning.

Kvällsrunda i Tbilisi

Givetvis är jag medveten om vidden av att jämföra Georgien med Ryssland. Inte särskilt populärt varken här eller där. Men ikväll kunde jag verkligen inte låta bli. Fahrenheit motsvarade nästan exakt 1996 års Money Honey i Sankt Petersburg. Salonsdörrar. Tegelstensväggar. Och så ett alldeles galet band som spelade för allt vad tygen höll.

Lite georgiskt lite amerikanskt och lite ryskt. Föll såklart alldeles särskilt för det ryska som visade sig vara klassiska DDT med Не стреляй som jag märkligt nog aldrig hört förut. Om att inte skjuta - Не стреляй - afghaner och skriven precis innan Sovjet föll. Så småningom flyttade vi över till en lite mer mainstream engelsk bar med en massa sicka expats. Efter några gapskratt så bestämde vi oss för att klubba istället.

Bamba är the place to go och väl där skötte vi våra kort någorlunda snyggt och kom in innan vi helt förgicks av kylan. Väl inne var garderoben obefintlig och med min gigantiska fjällrävenvän krävdes nytänkande. Råkade stå vid någon slags VIP-avdelning så jag frågade snällt om jag fick hänga min jacka på en av de väldigt posha männens stol. Det dröjde inte länge förrän denna showbizpersona med tillhörande bodyguards hade förälskat sig i mig och mina två vänner och snart hade vi hela klubben som i en liten ask.

Skön klubb sköna DJs sköna MCs. Osköna gogodansare men de behöll iaf bikinin på. Alltid något. Och iaf lite skillnad mot Ryssland 96.

Tbilisi by night

Ikväll är det klubbpremiär för mig i Tbilisi. Stanna tuned för the verdict.
Notera även TV-tornet på kullen. Jag bor precis nedanför.

Skafferi

Familjen har en gigantisk balkong med två stora skåp fyllda med inläggningar. Saft sylt gurkor fikon - alles. Och såklart väldigt gott.

Arkitektur

Kiosk

Telefonkiosk

Kontrast

Tid för reflektion

Givetvis har två dagars julfirande i ett av Europas mest religiösa länder satt sina spår. Inte sen jag bodde i Ryssland för tio år sedan har jag upplevt så mycket religion. Eller haft sån fysisk närkontakt heller för den delen. Människor trängs för sina ikoner.

Samtidigt som jag känner mig mer än lovligt obekväm så nära människor och så nära tro så känns det samtidigt väldigt rörande och mäktigt. Jag vill inte på något sätt ha ett religiöst Sverige - men kanske ett något mer andligt folk. Mer sorg och glädje. Mer inkännande och empati. Samtidigt som jag ju förstår orsakerna till både oss och dem.