Relativ trygghet

Det är märkligt det där med trygghet. Jag är verkligen inte mörkrädd och har inga problem att bo mitt ute på landet med kolsvarta nätter, nattvakna djur och jordens nyckelknippa. Lever liksom i symbios med magkänslan, ljuden omkring mig och ett och annat spöke. Men så installerade vi larm för något år sen och så kände jag en nästan overklig trygghet. Ett larm kompletterar ju alla mina brister - det är vaket när jag sover det skriker utan avbrott det ringer genast alla nummer. Tills det plötsligt händer. Lite efter ett häromnatten hör jag larmet och känner en förlamande rädsla. Ett larm låter inte bara sådär.

När jag gick runt i våra stora hus och kände på dörr efter dörr - tände i rum efter rum - så riktigt hörde jag skräckfilmsmusiken. Jag ville skrika åt mig själv att inte gå in - men samtidigt visste jag att jag var tvungen - hur skulle jag annars kunna sova..? När jag lyckats kolla alla dörrar och alla fönster och alla rum och dessutom skrämt upp pappa från huset bredvid insåg vi att jag pga åskan hade dragit ut en kabel som med viss fördröjning triggat larmet. Så när kabeln var isatt var larmet tyst och jag kunde sova. Men så märkligt - det som gjort mig tryggare än någonsin var också det som gjorde mig räddare än någonsin.