Så nära men ändå så långt borta

Mitt liv är visserligen oftare märkligt än omärkligt men idag var det ändå lite märkligare än vanligt. En man ringer mig och frågar försiktigt på knagglig svensk-engelska om jag talar ryska. När jag svarar ja så formligen forsar orden fram. En uzbekisk journalist bosatt i Norge som helt ärligt och öppet vill tala med mig om mina reportage.

När jag lyckas avbryta visar det sig att han har hört mig på radio. Elina Jonsson da? Da. Återigen forsar orden. Förvirrat förklarar jag att han måste missta mig för någon annan. Men helt ärligt - hur troligt är det att han har misstagit en Elina Jonsson som talar ryska för en annan Elina Jonsson som talar ryska. Tanken är svindlande. En ytterst förvirrad sekund undrar jag om jag trots allt har varit på radio nyligen. Kanske att jag tappat minnet en aning. Mannen är trots allt ytterst övertygande. Hur som helst avslutar jag samtalet med att jag inte är den han söker.

Nu fick jag precis ett mycket engagerat sms - han har dubbelkollat. Det var mig han hörde på radion! Jag måste svara honom! Givetvis gick jag till botten med detta. Hon finns faktiskt. Den engagerade rysktalande uzbekistanskrivande journalisten. Men hon heter Elin Jönsson.