Flyttat till Tbilisi

Samtidigt som jag lämnade Zugdidi så flyttade jag till Tbilisi. Nya uppgifter väntar inom samma organisation och jag har två spännande projekt att slutföra före sista oktober då mitt kontrakt går ut. Ser fram emot att få uppleva georgisk kultur - teater museer dansuppvisningar utställningar filmfestivaler - äta en massa god mat och dricka latte.

Lämnat Zugdidi

I måndags lämnade jag Zugdidi efter sexton händelserika månader. Det känns inte alls så nostalgiskt som jag trodde men det beror nog på att jag bor kvar i Georgien och att jag kommer återvända regelbundet. Det jag kommer sakna mest är rundan - min älskade fina runda! - bland kullarna bakom stan. Men det är ju det där att jag alltid saknar landet och letar efter landet även i stan. Dessutom kommer jag sakna att få vara så frågvis som man är som civil observatör. Och den overkliga känslan av att bo i ett konfliktområde. Känslan av närvaro.

Älskar mitt jobb

När jag tänker arbete så tänker jag att det ska vara tidsbundet och generera pengar. Att det ska vara nödvändigt och en aning långtråkigt. Eller tvärtom väldigt stressigt. Att man ska vara oense med chefen, ta långa fikapauser och längta efter semester. Det är liksom bilden jag har fått från media och den sk allmänheten. Mamma och pappa räknas inte eftersom de är företagare.

Därför känns det inte som att jag arbetar på riktigt. Jag gör bara precis vad jag älskar och längtar lika mycket till måndagen som till fredagen. Planerar mina dagar själv och sjösätter projekt som jag tycker känns behövda. Sover på saken och samlar tankarna i bakgrundspapper, presentationer och scheman. Testar på ledningen och flyger det så går jag vidare. Om det inte flyger behöver det essa sig lite så då gör jag något nytt under tiden. Antecknar ständigt i min svarta lilla Moleskine och är alltid beredd med någon liten skiss eller ppt i bakfickan. Smått fantastiskt hur detta kan generera både pengar och semesterdagar.

Den långa vägen..

Eftersom mitt arbete är relativt ovanligt bland svenskar i allmänhet så är det ibland svårt att förklara min utbildning och karriär. Framförallt har det varit svårt att förklara att man inte bara måste praktisera - gratis - för att få anställning utan att man dessutom tycker att det är fantastiskt givande att vara praktikant. Jag har börjat jämföra det med forna tiders lärlingssystem. Som praktikant gick jag bredvid en handledare som gav mig allt större ansvar. Jag såg och härmade. Och nästan dagligen kommer jag på mig själv att nu göra vad nån av mina fyra handledare - fyra praktiker! - gjorde eller lärde mig. Ovärderligt. För den som vill läsa en kort med intressant artikel i ämnet rekommenderar jag Bistånd en het karriär. Mitt inriktning är i sista stycket - konflikt och postkonfikt.

Rubbade cirklar

Jag har ett erkänt fotografiskt minne som gör att jag minns exakt vart jag har lagt mina saker. Men när jag reser mycket så är det som att jag tappar min inre kompass. Som nu då jag har bott på tio olika ställen på en månad - vet knappt vilken stad jag är i - än mindre var jag lagt allt.

The Wire

Älskar TV-serier över allt annat och har alltid gjort. Perfekt längd och perfekt dramaturgi. Senaste månaden har jag tittat på fyra säsonger av The Wire och är fortfarande helt såld. Älskar språket och alla små sköna detaljer. Och så Omar förstås. Hur cool kan en katt vara.

You got soft eyes you can see the whole thing.

You got hard eyes, you’re staring at the same tree, missing the forest.
The Wire

Som sagt..

Insåg idag att jag inte tankat en bil på många år trots att jag kör nästan dagligen. Eftersom en bensinstation utomlands innebär arbetstillfällen.

Inte tillräckligt svensk

För ett par veckor sen fick jag veta att jag inte var tillräckligt svensk och integrerad i Sverige. Idag kunde jag inte låta bli att skratta när jag insåg att jag inom loppet av några timmar hade pratat länge på mobilen på ryska, var tvungen att be om hjälp på tunnelbanan i Stockholm, förundrades över tekniken, pratade med en medpassagerare på bussen och gav min plats till en äldre dam. Inte urtypen direkt.

Service

Stockholms tunnelbana överraskade idag. Fantastiskt trevlig personal som verkligen verkade trivas på jobbet.

Nothing in the world is more expensive than "free".

The Wire

The Dark Age of Love

A final end, a sweet release.

Alla säger att det är så fint med känslor. Men ingen berättar hur jävla jobbigt det är att känna.

Shoo Bre

Bemötande

Georgien är ett socialt samhälle och jag blir ofta tilltalad på gatan. Ibland som en del i den allmänna kommunikationen, ibland för att någon vill tala med just mig. Vad som fascinerade mig idag är hur olika jag reagerar när någon tilltalar mig på ryska och på engelska i Tbilisi. Alla dessa förutfattade meningar och förväntningar.

Lite generaliserande men ändå en empirisk studie. Om jag är engelsktalande så förväntas jag vara turist eller lärare, naiv, väldigt okunnig om Georgien men nyfiken på kulturen och förstås både snål men lätt att lura på pengar. Om jag däremot är rysktalande så kan jag förvisso även vara turist men snarare på besök för affärer eller för att hälsa på släktingar och jag vet allt som är värt att veta om Georgien. Jag är äventyrlig, kaxig, aningen arrogant men absolut inte naiv. Jag betalar gärna mer men går garanterat inte att lura på pengar.

Lika många personligheter som språk

Ett uttryck som mångspråkiga georgier ofta använder och där vi verkligen finner varandra. Så olika som jag är på svenska amerikanska och ryska gör mig lite full i skratt. Samtidigt smittar personligheterna och med åren har jag nog blivit mer amerikansk och rysk i mitt svenska och vice versa. Övriga språken vilar just nu.

Roomservice

Kort om Pussy Riot

Med alltid lika insatta Elin Jönsson.

Om den ekonomiska krisen

Två filmer som kompletterar varandra är The Inside Job och Too Big to Fail. Den förra en tydlig dokumentär med domedagskänsla - den senare en vitahusetliknande inblick i makten. Mest fascinerande är hur trettio års avregleringar kan leda till chock och förstörelse 2008. Mest beklämmande är de undflyende och stammande svaren. Mest förvånande är hur väl sammanlänkade amerikanska banker och finansinstitut är med universiteten och politiken. Men märkligast ändå är hur systemet fortsätter som om ingenting har hänt.

Gediget

Foto Peter Frennesson
Rakel Chukris sommar var genomtänkt, informativt, inspirerande, aningen underfundigt och lagom långt. Ett modellsommar helt enkelt. Som vanligt hann mamma och pappa före och berättade om denna fantastiska unga kulturredaktör. Och jag kan inte annat än hålla med - för första gången på tio år känner jag mig inspirerad att läsa Sydsvenskans kultursidor.

I Put a Spell on You

Waltz with Bashir

Mina förväntningar på en animerad film om massakern i Sabra och Shatila var blandade. Men långsamheten och närheten gjorde filmen så otroligt kuslig. Liksom tyst på nåt vis. En israelisk soldat baserad i Beirut mindes att han varit långt från massakern. Men när han inser att hans minne inte känns äkta börjar han långsamt nysta med hjälp av psykologer och vänner. Samtala sig fram till vad som hände och varför han förträngt allt - massakern var inte olik föräldrarnas berättelser från Auschwitz. Baserat på en verklig upplevelse - som en dokumentär - och en av de filmer man aldrig glömmer. Finns även som bok.

Jag är inte halv jag är dubbel

Foto Tobias Andersson
Tack mamma för ännu ett fantastiskt sommartips. Soran Ismail jämför fotbollen med samhället och USA med Sverige och undrar hur man kan kräva av en invandrare att integreras i ett samhälle som inte vill integreras. Takes two to tango. Ett lyssnarmåste helt enkelt.