Ängelen

När jag såg Ängelen första gången blev jag omedelbart förälskad. Såg inte hela. Men det jag såg var fantastiskt. Cecilia Frode spelar upp en egenhändigt skriven monolog i clownmun och ballerinakjol. Minns att jag slog på TV:n och tänkte vad är detta. Så satte jag mig ner och nån timme senare insåg jag att jag alldeles glömt vad jag egentligen skulle se. På något märkligt vis försvann jag in i en annan värld. En naiv varm mjuk och samtidigt mörk värld. Något av det bästa som producerats för svensk TV. Och nu finns den äntligen på DVD.

Dessutom är smått fantastiska Cecilia Frode från Linköping.

Strosar lite längs East River som vanligt

Titta så fantastisk vy jag har bara några hundra meter från min lya - nere vid vattnet längs East River. Inser att jag älskar vyer. Allt som påminner om horisont. Förmodligen lantisådran som gör sig påmind. Men det här är bara så fint. Om man förstorar fotot lite så ser man även en kyrka i den bakgrund som först ser ut som ett industriområde. Så typiskt newyorkskt.

En märklig inställning till bakning

Försöker hitta de där sista svåra orden för att bli klar med översättningen. Stryker längs bakhyllorna i affären men hittar bara en hel massa glazings och cake mixes. Amerikaner vågar verkligen inte göra något helt naturligt från grunden. Och nu när jag hittat bakredskap och bakingredienser på nätet vet jag inte om jag ska skratta eller gråta. Ser snarare ut som jordbruksmaskiner än baktillbehör.
EGG SEPARATOR PRO
EXPANDABLE CUTTER 12-WHEEL
ADJUSTABLE PASTRY SCRAPER

Hela stan blommar

April måste vara bästa månaden att vara i New York. Soligt och lagom varmt med blommande träd och ren och klar luft. Titta bara så fint det är i mina kvarter. Känner mig helt nyförälskad.

Man med banan i bakfickan

Visserligen har jag en dämpad iakttagelseförmåga nu när jag har Lisbeth Salander i öronen vart jag går. Men kunde inte låta bli att höra att en man bakom mig kommenterade min klänning. Lite diskret tittar jag på honom när han energiskt studsar förbi. Stora hornbågade glasögon och mumlande för sig själv. Inte the average oh-you-are-so-gorgeous-honey-uh-uh som jag numera är ganska van vid i mina kvarter. Nästan lite cool tänker jag när jag plötsligt börjar gapskratta. Han har en banan i bakfickan. Alltså mina kvarter är inte riktigt kloka.

Mysigt biomörker i solvarm vår

Igår behövde jag en välbehövlig paus från allt mitt arbetande. Så jag slank ner på vintagebutiken runt hörnet och köpte en superfin blommig babydollklänning för 10 dollar. Plus jordens vackraste kuvertväska i skimrande gult. Kilade hem och bytte om och iförd mina finaste stars and stripes-flippisar strosade jag ner längs Ave A och Essex Street till Grand och Mott för att slutligen hamna vid - hålet i väggen. Nu har jag hört så mycket om dessa endollarsdumplings att det var dags. Köpte följaktligen 10 stekta dumplings för 2 dollar. Lapade lite sol i parken bredvid i ständigt sällskap av Lisbeth Salander.

Tog en långväg hem och stassade om för en liten afterwork - passande nog på min lediga dag. När jag kom hem vid halv nio ringde Neil och frågade om vi inte skulle ta en sen bio. Så efter en drink på supersupersupermysiga Bowery Hotel - dit man egentligen inte kommer in så det är ingen idé jag tipsar - så gick vi på Planet B-Boy. Eftersom Neil hade sett the Rocksteady Crew's street performance här i New York i höstas var han mer än lovligt såld redan innan. Filmen var bitvis vansinnigt underhållande men bitvis lite för oklippt och lång.

En av höjdpunkterna var när en vit mamma i en av Paris förorter berättar om sin reaktion inför att den nioårige sonen börjat breaka med långa stora svarta män. Ils sont aussi grands et [paus] noirs noirs noirs. Et lui est petit et [paus] blond blond blond. Därefter förklarar hon att inte längre dömer folk efter deras utseende och ja faktiskt - inte längre är rasist. Sockersött kanske - men också väldigt roligt. Särskilt som sonen apatiskt flikar in c'est finit och quoi eh.

Annars sammanfattades filmen i de otroligt starka orden - coming from the minimum doing the maximum. Och gav en otrolig boost. Så den som har möjlighet att se den - se den.

Reine Brynolfsson är Stieg Larsson

Nu känns det alldeles overkligt, men när jag var liten tittade jag på Black Jack på Folkets hus i Ringstorp. Hårda trästolar och paus när filmrullen skulle bytas. Minns hur jag och Cattis förväntansfullt tuggade i oss Black Jack och Top Gun och en himla massa andra 80-90-talsfilmer. Åldersgränsen känns något oklar när jag tänker efter.

Ända sedan den kvällen så har jag varit så oerhört fascinerad av Reine Brynolfsson. En favorit som aldrig gjort mig besviken. För första gången i mitt liv lyssnar jag nu på talbok - ja förutom Godnatt Mister Tom som gick på radion när jag var liten - och är helt såld. Var lite orolig att Reines röst helt skulle ta över romanen - men nu känns det som att romanen får en extra dimension med denna briljanta berättarröst. Rekommenderar lyssningen varmt.

Ett val som visar på det verkliga USA

Obama är chanslös - skrev Per Bjurman i Aftonbladet igår. Och beskrev republikanernas strategi att uppmärksamma och kritisera sk other stuff som framgångsrik. Med other stuff menas rimliga uttalanden och åsikter som förvrängs i det amerikanska maskineriet och sedan mångfaldigas. Som den insiktsfulla iakttagelsen att 11 september var ett svar på amerikansk imperialistisk politik. I den hätska inrikesmiljön blir detta ett totalt förkastande av the land of the free, the home of the brave. Särskilt som det gick via en inte helt harmonisk präst. Som det oftast gör.

Läser just nu Amerikanerna av Staffan Ekendahl. Visserligen en inte helt välskriven bok, men fortfarande intressant i sak. Och högaktuell nu i valrörelsen även att den skrevs 2004. Det fina med att läsa boken på plats är att jag försiktigt kan pröva retoriken på mina amerikanska vänner - och se hur de tänder på alla cylindrar omedelbart. Religion, vapen och sexualitet är områden där amerikaner är oerhört konservativa - no matter hur öppen och modern man är i övrigt. Eller om man har en LLM i mänskliga rättigheter.

Berättar för en liberal vän att lika många har fallit offer i krig sedan den amerikanska staten bildades 1776, som för privatpersoners vapen under åren 1979-1997. Min väns omedelbara svar blir - man måste uppenbarligen försvara sig. Inte - är det sant..? Hur får så många tillgång till vapen..? Hur kan så många bli så frustrerade..? Vad är det som är fel i samhället..? Hur kan vi förhindra att medborgarna dör..?

Ekendahl belyser sin bok med statistik, där jag som jurist saknar verifierbara källor och djupare analys. Men statistiken talar ändå sitt tydliga språk - och får klassiska amerikanska uttryck som smältdegel, the american dream och upward mobility att framstå som allt blekare.

Som att abort inte skulle vara lagligt om folkopinionen fick bestämma. Som att 95 procent av amerikanerna är religiösa. Som att 76 procent av alla amerikaner tror att helvetet och djävulen finns. Som att det finns lika många vapen som invånare i USA. Som att den amerikanska ekonomin lever på svart arbetskraft. Som att den hängivna patriotismen bara överträffas i ett U-land. Som att 20 procent av barnen i USA växer upp i djup fattigdom och tidvis svält. Eller hur avslöjandet att Magic Johnson fick HIV ledde till en nedringd upplysningscentral med vanligaste frågan - vad är heterosexuellt sex.

Helt plötsligt förstår man vikten av sk other stuff.

Helt enkelt bästa låten idag

Några år på nacken. Men ändå en sån favvo.

Så mycket vackrare med jugoslavisk schlager

Älskar att kombinera musik och sysselsättning. Gärna oväntat. Som att cykla till reppen med 80-talsdansband. Eller läsa Jonas Berghs inlägg med Pachas susande i bakgrunden. En vän till mig tipsade om att titta på en viss video med volymen av - samtidigt som ljudet från en annan gick i bakgrunden. Stort. Just nu har jag Babburinas underbara juggeblandning i öronen samtidigt som jag läser utrikesnyheterna - och känner mig oövervinnelig. Love musikeffekten.

Ha. Googlade precis jugoslavisk schlager och fick elina elina elina och Peter Englund som första träffar. Haha. Stor humor :)

Mer Peter Englund

Och när man talar om trollen. Klicka upp Peter Englunds skrivschema och njut. Fascinerande hur ett gulnat papper skrivmaskinstext och lite färger blir så vackert tillsammans. Måste dessutom erkänna att jag känner igen mig bara alltför väl i listandet och räknandet och inte mindre än ett visst antal sidor per tidsenhet...

För att inte tala om liknelsen skrivande - löpning.

No more lättillgänglig utrikespolitik

Lika plötsligt som den kom försvann den igen. Utrikesbloggen har helt utan förvarning upphört verksamheten - efter bara ett halvår. Tydligen behöver chefredaktören en paus - fine - men någon borde ju kunna ta över. Kommer att sakna den korta översiktliga rapporteringen. Inga konstigheter. En snabb titt på rubrikerna en intressant fördjupning.

För att berätta något alldeles omvälvande har jag nämligen börjat läsa Utrikesbloggen istället för Carl Bildt. Till och med jag tycker att inläggen är alltför färgade och arroganta. Men framför allt för att ingen modererar kommentarerna. Eller behandlar läsarna på ett sådant vis att kommentarerna når en högre nivå. På en väl fungerande blogg är det många gånger just kommentarerna som ger bloggen ett mervärde. Jämför Peter Englund. Diametral skillnad. Fördel neutral utrikesblogg.

Men när jag vid en snabb googling inser jag att jag är den enda som verkar ha noterat nedläggningen - kan jag inte låta bli att undra om jag kanske var den enda läsaren..?

Älskar artsy New York

Det absolut finaste med att bo här är att man är så nära. Konstnärer designers målare fotografer författare. På gångavstånd på nåt vis. Som idag. Var hemma hos en väns pojkväns mamma på vernissage i hennes superfina våning ute på Washington Street vid Hudson. Det där området som känns så härligt sunkigt fast det är superfancy. Nonnie Moore har arbetat som moderedaktör i alla år samtidigt som hon har målat. Visst var tavlorna superfina. Mycket pastell rosa och gult. I denna härliga våning med sommarsol genom panoramafönstren.

Men det som fångade mig alldeles totalt var hennes små anteckningsböcker. Allt från avritade hotellrum till polaroidfoton till utkast till anteckningar. Och så lilla boken med inbjudningar och tack. Ett helt liv samlat i bara några få linjer. Jag var helt såld.

Amerikanernas ständiga optimering

En amerikan är alltid lite mer lite större lite stojigare. Ser det nästan övertydligt när jag översätter mellan språken. Måste hejda mig så vår fina enkla svenska bakbok inte blir individual medium sized extra fine fluted brioche metal cookie mold utan bara helt kort cookie mold. Eller att lägga till en massa olika nyanseringar redan i ingredienslistan. Eller leka med tanken på alla sjutton verktyg och tillbehör man på något vis skulle kunna använda. Som den här måttsatsen till en kavel. Åh jag blev helt förälskad och kan lätt tänka mig att köpa den nån dag. Men vem blir egentligen osäker på om en deg är 3 mm tunn eller 1 cm tjock. Om man inte står vid ett löpande band.


När jag skulle översätta mitt CV till svenska häromdan började jag gapskratta. After School Program Coordinator är fritidsledare. The National Tax Administration är Skatteverket. The Swedish National Public Broadcasting är Sveriges Radio. Halva mitt CV försvann. Och jag inser verkligen med all önskvärd tydlighet - att kulturskillnaden mellan en svensk och en amerikan på många sätt är - enorm.

Allt som kan förstoras ökas höjas optimeras maximeras - ska också det. Super size. Extra added value. Titlar långa så man snubblar på dem. Trippelnamn med siffror. Hela tiden denna strävan uppåt och utåt. På ett sätt kan jag känna igen mig i den. Men jag kan också läsa in en otrolig osäkerhet. Som svensk har man nästan alltid något slags underarbete eller en grund att stå på. Många amerikaner har inte det. Det är som att de bygger luftslott. Om någon skulle ta ner deras CV till hälften skulle de inte längre ha någon arbetslivserfarenhet kvar. Om någon skulle ta ifrån dem deras olika bakprylar skulle de inte längre ha några kakor. Det är liksom själva optimeringen som gör amerikanen.

Intressant iakttagelse om DN

Eftersom New York är så haussat i Sverige just nu så sammanställde jag lite svenska artiklar på strolling new york. Sedan tidigare vet jag att svenskan har bra och välbalanserade reseguider - pretty much för att det är min dagstidning - men att DN skulle vara så tunn trodde jag inte.

Enda substantiella artikeln om New York handlar om att man tjänar in resan på en weekends shopping. Ät gott (det har du plötsligt råd med) och köp det du ska fortsätter med du behöver inte inhandla allt vi räknar upp. Blev oerhört förvånad eftersom DN marknadsför sig som klimatsmart. Snarare skulle DN berätta hur man reser till New York på mest miljövänliga vis. Dessutom känns överkonsumism så förlegat.

Ser nu att Lisa Förare Winbladh och Gunilla's travelogue har uppmärksammat priserna i artikeln. Intressant.

elina elina elina fyller ett

Åh jag hade alldeles för mycket att göra förra veckan. Och glömde helt bort att fira min födelsedag. Mina darrande första inlägg för ett år sen handlade om LHC och Malmö vårbal. Minns hur förra våren från just vårbalen ända fram till Carolines och Carolines examensfest var ett enda stort lyckorus. Galna fester varvades med mingliga timmar på Eden. All in. Fyrtio poäng juridik och fest varje helg.


Blir så nostalgisk. Samtidigt som jag tänker på allt jag har hunnit med på bara ett enda år. Malmö vårbal såklart men också en - snart två - böcker, oväntade möten, fifteen minutes of fame i svts morronsoffa, FN i New York, lantliga vistelser hemma på klefstad och min nuvarande mischmasch med Huffy i favvostaden.

Hela vägen så har en trogen skara olyckskorpar följt min utveckling. Ständigt upplyser de mig om att min blogg kommer att sänka min trovärdighet, skada min karriär och orsaka en diger vänflykt. Dessa ivriga kverulanter har fått mig att fundera mycket över mitt bloggande. Vad som är personligt och underhållande - och vad som istället är privat och utlämnande. Om mitt skrivande fyller någon funktion - mer än att hålla mitt ständigt degenererade minne googlebart. På så vis har pessimisterna varit väldigt nyttiga för bloggen.

Samtidigt har en lika trogen fanskara sällat sig till bloggen. Till min förvåning har de mest oväntade läsare reagerat på de mest oväntade inlägg. En viss R svarar dessutom alltid positivt om jag får en negativ kommentar - I love you for that. Lyckliga läsare har känt igen sig och skrattat och satt upp mina inlägg på kylskåpet. Andra har börjat blogga, fota eller tagit till sig av idéer. Oändligt många har messat mejlat msnat skypat och droppat komplimanger. Visserligen hade jag bloggat även utan min fanskara - just för jag älskar att skriva - men det är ni supersöta läsare som gör det så väldigt väldigt värt det.

Själv är jag lyckligare än någonsin som ständigt får skriva om allt som faller mig in. Och fota. För det senaste halvåret har jag börjat fota på riktigt. Vilket kommer att synas allt tydligare på strolling new york - mitt nya projekt. Men nu ser jag mest fram emot ännu ett år med ytterligare 360 inlägg och lika många söta läsare. Kärlek.

Kvällsutsikt

Och så här vackert är det att cykla över Brooklyn Bridge på kvällen.

En liten kvällsrunda på två mil

Idag slog det mig att jag skulle mäta hur långt jag cyklar. Med fina Google Map Distance Calculator såklart. Oh my gosh. En liten sväng förbi biblioteket på 42a och en middag i brooklyn gick på 2 mil. Det är ändå ganska mycket. Eller ja. Samtidigt inte mer än en timmes cykling. I skön tät stadstrafik med grym slalom. Bästa bästa som finns och det enda jag saknar med stan när jag är på landet..!

Alldeles förälskad i min gata

Just nu sitter jag med en tung deadline. Blir inte mycket varken bloggat eller strollat. Men igår smög jag ut för lite treats i Staples - pappersaffären - vid Union Square. På vägen hem blev jag alldeles rörd. Hur lycklig är man inte som bor i detta vackra New York med kvällsöppen pappershandel och blommande träd. Lämnade Huffy och gick med kameran längs hela min gata. Skymningsljus. Samba från en pickup med öppna dörrar gör att jag stänger av poden. Plötsligt hör jag alla de spanska skratten som fyller Loisaida. Går förbi familjen på hopfällbara stolar på trottoaren. Igenkännande nickar övertrumfar min turistanklagande kamera. Både de och jag vet att det här är hemma.

Världens mest motsägelsefulla land

På papperskedjan Staples kan man inte köpa en helt vanlig brytkniv för papper. Det anses vara a safety risk.

Drömstart för Linköping

Perfekt att titta på LHC vs HV71 medan jag slutför översättningen av I mormors berså. Än så länge 2-0 i matcher och 1-0 ikväll. Hoppas givetvis på Linköpingsseger..!


AIGHT. Förlust. Skyller allt på den aldrig bortdömda slängda klubban.

Företagssamma svenskar

Folk upphör inte att förvånas över att Sverige är så litet och ändå så stort. I taxin till Pacha i fredags natt blev det quiz. Mina vänner testade olika företags svenskpotential. Bingo. H&M IKEA Absolut Metro Skype Acne och Cheap Monday - de riktigt stora företagen för unga människor världen över. För att inte tala om Mamma Mia! på reklampelarna över hela stan. Och så Sverige som världens tredje främsta musikexportör. Lite hybris och svindel på samma gång.

När jag i tisdags var jag på kvällsmingel hos Mediaplanet kom samma känsla över mig igen. Björn Söderström berättade engagerat om företagets utveckling och framsteg. Hur den i Sverige relativt stora marknaden för självständiga producenter av temabilagor - nästan är outforskad i resten av världen. De större tidningarna som New York Times och Chicago Post producerar själva sina bilagor. Alltid lika inspirerande att höra om ett ungt litet svenskt företag som lyckas globalt. Konceptet är beprövat. God idé hårt arbete och bra team.

När jag googlar för att länka är det slående att tidningar som Resumé och Dagens Media har uppmärksammat företaget - men inte drakar som Svenskan och DN. Alldeles särskilt märkligt med tanke på att bolaget för bara en månad sedan erhöll Swedbanks företagarpris. Kanske att uppmärksamheten kommer i takt med framgångarna. Största konkurrenten Inpress får faktiskt inga träffar alls.

Notera dessutom att vinnaren av Swedbanks pris får en resa till Kina. Så i tiden på nåt vis.

Skräddarsydd tjugondeplats

The Guardian har utsett The Sartorialist till den 20e viktigaste bloggen i världen. Inte modebloggen utan bloggen. Och Time till den 16e. I Scott Schumans egna ord kring uppmärksamheten ligger också nyckeln till hans framgång. Enkelt och respektfullt.

This list is comprised of some pretty big-time blogworld players. My inclusion is a testament to the strength of a simple idea and what can happen when a group of smart, respectful, reasonably like-minded people come together to discuss something as simple as personal style.

Inspirerande möte på The Met

Förra söndagen var jag på The Metropolitan Museum of Art för att lyssna på ett lågmält och mycket intressant samtal om modebloggar. Världens kanske tre främsta modebloggare - Scott Schuman [The Sartorialist] Cathy Horyn [The Runway New York Times] och Diane Pernet [a shaded view on fashion och ZOO magazine] - samtalade om mode personlighet och skapande. Fantastiskt välarrangerat. Först artsy Diane, sedan engagerade Scott och till sist etablerade Cathy. För att till sist mynna ut i ett gemensamt samtal med frågestund.


Diane berättade om sin resa genom experimenterande projekt bloggar och samarbeten. Allt interaktivt illustrerat på den stora skärmen längst fram i det vackra auditoriet. Fascinerande men svårgreppbart. Persona vs personality. Diskussion kring her appearance och de facto fashion.


Sen Scott Schuman. Som nog får anses som huvudattraktionen för de kanske 200 bloggare som hade samlats i mörkret. Och vi blev inte besvikna. Snabbt engagerat och med mycket humor berättade Scott om den unge femtonårige pojke i Indiana som drömde om att få arbeta med mode. Alla skrattade förstående åt det omöjliga i situationen. Generöst bjöd han på sin historia om hur han utbildade sig inom marknadsföring och först efter femton år i modebranschen började fota. Flera gånger återkom han till att han inte var fotograf. Men att han ville visa det vackra som han såg.


Slutligen berättade Cathy Horyn om hur en tidningsgigant som New York Times accepterar en blogg med oredigerade kommentarer - uppdaterade i realtid världen över dygnet runt. För oss åhörare blev det snart uppenbart att det hade varit en process. Men också att det var ett lyckat och djupt uppskattat resultat. Cathy menade att modebloggandet har tagit moderecensionen till en helt ny nivå. Plötsligt finns två samverkande fora. Alla de snabba tankar som inte får plats i en review i tidningen får istället en plats på nätet. Nya tankar uppstår. Som i sig interaktivt utökar recensionen. Modekritik blir inte längre lika tillrättalagt. Kan inte vara det. Och hur en journalists arbete alltid handlar om att engagera sina läsare. Oavsett forum.

Alla tre återkom dessutom till kommentarernas del i skapandet. Vid moderatorns fråga om kommentarernas framfusighet framhöll Scott och Cathy hur väldigt välformulerade och omdömesgilla läsarna är. Och hur kommentarer inte bara gör bloggen självreglerande utan också integreras som en del i skapandet. All inspiration och all kunskap som strömmar till via bloggen. Vilket fick mig att tänka på senaste kommentarsdiskussionen hos Peter Englund [5 och 6 från slutet]. Bloggläsarna anpassar sig alltmer till uttrycket i bloggen. Sartorialistens kännetecken är ju just ödmjukheten lyssnandet iakttagandet - och det återspeglas tydligt bland läsarnas kommentarer.


Inte överallt dock. Åtminstone fyra gånger under dessa två timmar nämndes Sverige och Stockholm. Tre var fab. Svenskar är fashion forward och stylish. Såklart. Men den fjärde omnämningen var lika obehaglig som intressant. Scott berättade spontant att det ställe i världen där han hade upplevt störst kulturella motsättningar var - i Stockholm. Hur the SoHo people [Södermalmsbor fritt översatt] missunsamt kommenterade foton på the Upper East people [Östermalmsbor fritt översatt]. Och hur han tog väldigt illa vid sig av dessa angrepp. Hur detta - utifrån sett - lilla vackra community är så hårt. En iakttagelse som bör uppmärksammas.

Under frågestunden kom en minst sagt uppspelt bloggare fram till mikrofonen och inledde med att marknadsföra sin egen blogg. Vilket i detta lugna och stilla forum kändes högst oklart. Därefter bad hon om tips för att promota sin blogg. Efter en tystnad som kändes som en evighet samlade sig panelen och svarade artigt på hennes fråga.

Scott menade att den som lyckas hålla en blogg konsekvent i tid förtroende och kvalitet - får läsare. Att blogga handlar om att skapa förtroende. Cathy framhöll att en blogg måste vara personlig och vågad. Den som skriver för att tillfredsställa alla tillfredsställer ingen. Båda framhöll att läsaren måste känna sig trygg och omhändertagen.

Själv frågade jag Scott om objektens vilja att ställa upp på bild. På sistone har jag funderat mycket över den allt tilltagande längtan efter integritet på nätet. Att inte synas. Om han märker av denna motsatta rörelse. Hans svar kom klart och tydligt. De som inte vet vem han är blir smickrade för uppmärksamheten - och tackar ja - och de som vet vem han är - ja - de tackar ja. Om någon ser tveksam ut blir det ändå inget bra foto så då drar han. Basta. Inga konstigheter. Fantastiskt skönt att höra. Ännu en inspirerande eftermiddag i New York.

I mormors berså inrikes

Foto Kinna Jonsson
I mormors berså är nu omskriven i Inrikes - flygtidningen vid alla inrikesgater. Senaste numret uppmärksammar Österlen och arkitekten Lillemor Husbergs supercoola ekologiska hus i Brantevik. Eftersom jag aldrig flyger inrikes har jag inte läst tidningen tidigare men den är fin. Gillar formen. Särskilt intervjun med Anita Wall. När jag bläddrade i pdfen såg jag att min favvo Jessika Gedin skriver om musik, Ronny Svensson om film och Anina Rabe om läsning. Stort.

Dunkin Deee

Åh. Ledsen att jag serverar detta till frukost. Men sjukt underhållande när jag och Eric fick sällskap av en kackerlacka på Dunkin D ikväll. Och galet svårt att fota. Rörde sig blixtsnabbt. Förstår dem som inte fotar barn och djur. Men det gick. Valde mellan två godbitar och det fick bli denna som något tydligare illustrerar Dunkin Ds vackra färger.
Läs Fuji-artikeln noga för att till fullo förstå arbetet bakom detta foto.

Blågul trend

Senaste tidens trend over here är helt klart blågul. Mina vänner har ursnygga klarblå pikétees med gula emblem grymma blågula sneakers och blå dresses med gula kuvertväskor. Först kändes det märkligt. Har verkligen aldrig uppskattat blågult. Alltid sneglat avundsjukt på vackra marina amerikanska flaggan. Men nu. My gosh. Blåklintsblå kungsblå marinblå gyllengul. Poesi. Tre -nej fyra- blågula sartorialister.

Axwell in da house

Äntligen lite musikrecension a la Discobelletiden. Klubben dansen crowden musiken. Kärleken. Axwell är grym live. Så enkelt är det bara. Kanske framförallt för hans otroligt sköna utstrålning. Få djs ser så energiska och musiklyckliga ut som Axwell. Få fans är så otroligt engagerade i hur söt och snygg och charmig djn är.

Däremot funkade inte crowden på Pacha. Lite sunkig lite trött. Axwells byggande intron och djupare housiga mixar - skulle ha passat mycket bättre på en tajtare klubb och med en housigare publik. Pacha var mer about fans än househeads. När de snabbare mixarna och trallvänligare låtarna kom upp ökade golvet direkt. Lekte lite med tanken på Axwell på en mindre klubb - men antar att gaget är utslagsfaktorn.

Min bästa lilla golvupplevelse någonsin var för övrigt Lisa Loud på Sommarklubben i Malmö 2005. Long time nu. Men åh så bra det var. Världsklass. Trägolvet bokstavligen gungade under fötterna. Alldeles alldeles underbart. Axwell på en sån scen hade varit my wish.

Höjdpunkterna under kvällen var annars Axwells egna Watch The Sunrise och I Found You. I Found You som jag dessutom helt förälskat mig i på sistone och har på repeat dygnet om. Och så sista låten ut såklart. Jordens mash mellan min favvo Feeling Good [måste ha varit remixen av Jay Lumen] och klassiska Sweet Dreams [Steve Angello såklart]. Mycket publikfrieri - men ändå min fulla kärlek.

Ser fram emot Angello-Ingrosso på fredag - har inte sett dem förut.

Pacha New York helt enkelt

Olika dörrar för kvinnor och män. Tydligen för den - för en nattklubb - ovanligt närgångna säkerhetschecken. Men ändå. Skilda ingångar känns bisarrt. En föraning om vad som komma skulle.


Eftersom jag haft bråttom och tagit hela väskan fick jag se mina ovärderliga svenska huvudvärkstabletter brutalt kasseras som droger.


Från hiphopgolvet såg man tydligt de svenska flaggorna bakom det hårda ljussystemet. Om jag hade haft klubb på Pacha skulle jag haft tydligare ljussättning mer spots och färre rullande lampor. Cleanare. Men nu har inte jag klubb på Pacha. Än. Lokalen har potential tho.


Utsikt från rökrutan. Funky industrial.


Axwell bokstavligen bakom skivspelarna. Posandes med fansen. Bland flaggor och körsbär. Det var galet. Galet.

Biltvätt i Hells Kitchen

Området längs Hudson River nånstans runt gatorna 40 till 60 - Hells Kitchen - gör skäl för sitt namn. Total mischmasch av lagerlokaler biltvättar nattklubbar restauranger och alldeles tomma gator. I neon.

elina elina elina is strolling new york

Äntligen. Nu kör vi. elina elina elina is now officially strolling new york.

Åh så taggad jag ÄR...!

Ikväll händer det. Ikväll smäller det. Ikväll kommer Axwell till Pacha. Jag Audeee och Sillen snör på dansskorna så det ryker om det. Förutom att Axwells egen musik är grym - vänder alltid nåt spår själv - spelar han dessutom en hel del riktigt skön svensk housemaffia.

Allra roligast blir att lyssna in sig på all den nya housen. Här i New York spelas Europascenen 2005. Visserligen älskar jag låtarna - har alla på vinyl hemma - men katten vad trist samtidigt.

Axwells tre bästa:
1. I Found You
2. Watch The Sunrise
3. Together

Missa inte heller the Axtone Merchandise med superhett blågult..!

Är det inte det ena så är det det andra

Minns hur frustrerad jag var över CW i somras. Som jag givetvis streamar för fullt här och nu. Så springer man på detta istället.

Historielektion och framtidsvision

Liten pärla som jag missade när det begav sig 2004. För den som inte har sett den rekommenderar jag nio sköna minuter samt tillhörande artikel från 2007. Låter såklart mycket mycket klyschigt att säga följande. Men kan inte låta bli. Det är en väldigt spännande tid.

A new generation of freelance editors has sprung up. [...] At its best - edited for the savviest readers - EPIC is the summary of the world - deeper broader and more nuanced than anything ever available before. But at its worst - and for too many - EPIC is merely a collection of trivia. Much of it untrue. All of it narrow, shallow and sensational. But EPIC is what we wanted. It is what we chose. And its commercial success preemptied any discussions on media and democracy or journalistic ethics.

Den digitala snurren imploderar i ett print-only newsletter for the elite.

Twingly är lokalproducerat

Hur kan jag ha missat att Twingly kommer från Linköping. Det är ju ungefär hur stort som helst. Hoppas såklart den utklassar konkurrenten. Inte utan att man blir stolt över Mjärdevi och LiU.

Ett så kallat chockbesked

Läs först artikeln. Begrunda. Sen är det faktiskt väldigt roligt att läsa de två enda kommentarerna. Notera även vidareläsningen i nykreddiga uttrycket vi höll på att tuppa av.

Här bor jag

Schulman vs Kennedy

Sen första gången jag såg Calle Schulman har jag tänkt på JFK.

Första april en dag för eftertanke

Så här dagen efter undrar jag om vi inte ett behöver första april året om. Kunna avfärda och skratta bort alla märkligheter i samhället. Att reflektera över nyheterna som osanna och overkliga. Gemensamt stanna upp för ett ögonblick och fundera över vad som är realistiskt och inte. På något vis känns det som att skämtsamma första april blivit den enda dagen vi kan se kejsarens nya kläder.

Fyra stora rubriker igår var att Posten skulle bli svensk-dansk, att UEFA skulle stänga ner Max, att människor skulle stå still i fem minuter och - inte minst - att Schulmangruppen skulle släppa en sajt med det obeskrivliga namnet 1 000 apor. Enda nyheten jag inte ifrågasatte var att människor skulle stå still - eftersom jag hört talas om händelsen på Grand Central tidigare.

Men att slå ihop svenska Posten med danska..? Dagen efter att vi sålt Absolut vodka..? Med leende politiker som glatt släppte nyheten framför en aprilskrattande publik. Igår skrattade jag också. Idag har jag en konspirationsteori om att de släppte nyheten på första april just så att den skulle passera. För vem protesterar dagen efter. Om det är bra för Posten är en annan diskussion. [Haha. En tillfrågad dansk: Bedst hvis postväsende kunne vare svensk för di går åt helvede i Danmark.]

Eller att Schulmangruppen skulle lansera en humorsida med alla sina privata sms och raljera över andra kändisar. Som heter 1 000 apor. Sjukt kul igår. Inte lika kul idag. Om Alex Schulman fick en dålig eftersmak av sin blogg - vad kommer han inte få nu..?

Och att UEFA fick sån uppmärksamhet för McDonalds-Max-prylen är ju bara ett enda stort PR-jippo och verkligen något att ifrågasätta. Nyheten i sig är på många sätt en icke-nyhet för i praktiken är det inte möjligt att stänga Max.

Kan inte låta bli att fundera över om jag hade reagerat lika starkt om det inte varit första april igår. Och vilka nyheter jag skulle reagera på idag om det var första april.

Lär dig säga axelvaddens comeback på kinesiska

Skulle faktiskt kunna vara hur användbart som helst. Lär dig mer i det kortkorta reportaget om Kinas modevecka. Är det förresten en slump att just Göteborgsposten - och bara Göteborgsposten - uppmärksammar Kinas modevecka..? Vädrar ostindiefarare.

Äntligen finns artikeln på nätet

Foto Kinna Jonsson
Nu finns artikeln från helgens Leva & Bo utlagd. Många fina foton och smarriga recept. Just det här är från vårt lusthus hemma i trädgården.

Om skapandets ensamhet

Sällan jag läser något där jag instämmer så i varje enskilt ord. Men dagens Eremit i miljonstad bokstaverar mitt liv. Genomskinligheten. Skörheten. Ensamheten. Det knarrande parkettgolvet mitt i en pulserande storstad. De tysta skrivtimmarna som avbryts av stökiga cafébesök och långpromenader på nya gator. Hur jag förundrat ser människor tyst och samspelt vika för varandra. Iakttar omgivningen utan att ta del av den. Tills jag förra veckan överraskad tittade rakt in i ögon exakt som mina egna. Som såg mig. Och vek av. En ensam konstnär på eftermiddagspromenad. I stora svarta solglasögon.