Newyorksk kommunikation

Interaktionen med newyorkarna är fortsatt stor. När jag kom ut från affären igår stod en annan cyklist och beundrade Huffy. Huffy sa han. Thats a solid bike youve got. Can take anything. Och plötsligt såg jag Huffy i ett skimmer av supercrossmountainbike med tjugofem växlar och blänkande crom. Gnistrande. We got those bikes when I was a kid fortsatte han. Kanske snart fyrtio fick mig att räkna slutet av sjuttio början av åttio och plötsligt fick hans komplimang en lite annan innebörd. Supercrossen bleknade till bilden av en skön vintage åttiotalsmorron i soliga new york. Inte fel det heller.

Bara en kvart senare började min granne prata Huffy med mig. Varje morgon när han ställer ut soporna så är han noga med att inte röra Huffy - som oturligt nog står lite tråkigt till - men å andra sidan finns det ju sophörnor precis överallt så vad ska man göra. Joe just Joe - som han sa redan tidigt i höstas - är en fairly skön snubbe. Nu gick han loss totalt på vad cykeln gör för hälsan minsann. Och att jag borde cykla upp till Bronx nån dag. Bara sådär. Shit det tar ju en dag att cykla dit. Haha. Han tyckte jag var mesig som inte cyklade norr om 69e gatan. Men sen ändrade han sig och gav mig cred för att jag trots allt köpte en cykel asap jag kom hit.

Men rent allmänt. Där finns en genuin kommunikation även newyorkarna emellan. Noterar på mina morronrundor längs vattnet hur den äldre asiatiske mannen som alltid har grön jacka glatt hälsar på vad jag tror är en polis i army-sweater och en någorlunda ung kvinna i fleecetröjor i olika färger. Och baserat på mina newyorkerfarenheter hittills kan jag med ganska stor säkerhet säga att de inte umgås på kvällarna. Men de hälsar varje morron. Inte på mig tho. Jag är nog för grön än så länge. Inte visat att jag pallar varje morron före åtta.

I övrigt så kantar gorgeousmännen min morronrutt. Så oansenlig som bara möjligt med stora solglasögon och dunkande ipod försöker jag ignorera dem och har nu nästan börjat tycka det är underhållande. Eller ja. Men iaf. Där står de och hänger från tidig morron till sen kväll. Det enda som händer i deras liv är att en blondin springer förbi. Shit vilken grej. Så de bara måste skrika och hojta och vissla och stirra.

Men igår tog det hela en oväntad vändning. Hybriden tog form. Mannen som skrämde slag på mig genom att springa ikapp och - springandes - fråga om han fick join me for a couple of miles. Jag tvärnitade. Say what..?! Please - och så kom det - gorgeous. Både ord och handling. No. Ah well bless you - och så igen - gorgeous. Var så paff att han sprungit ifatt mig - de flesta är rätt loja i de här kvarteren - så det tog två sekunder innan jag svarade bless you too damit. Han skrattade faktiskt. Annars kan de bli väldigt väldigt väldigt arga när man säger ifrån och alldeles särskilt om man svär.

Även idag noterades hybriden. En annan man - fast i samma kvarter - frågade om han may walk with me. När jag fullständigt ignorerade skrek han efter mig. Men poden var så hög så jag slapp höra. Min empiri börjar säga mig att Aveny D ner mot East Houston är det i särklass sämsta stället att vara blond och löpare. Därför har jag börjat avancera bort mot Aveny B innan jag vänder upp mot stan. På kvällen efter stängningsdags är annars China Town en klippa. Kineserna kunde ju knappast bry sig mindre om oss fula européer. Ha. Alltid nåt.

Men för att avsluta en något negativ bild måste jag säga att det positiva helt klart är alla fina äldre personer som alltid hälsar på gatan i mitt hood. Småsnacket med indiern på laundromaten. Uppmuntrande kommentarer om Huffy - såklart. Och mina grannar som är hur söta som helst. Rick - som jag tror är Enrique egentligen - har tom accepterat att vi öppnar ytterdörren varannan gång. Kanske räknas som integration av oss båda. Isf hur stort som helst.