Om skapandets ensamhet

Sällan jag läser något där jag instämmer så i varje enskilt ord. Men dagens Eremit i miljonstad bokstaverar mitt liv. Genomskinligheten. Skörheten. Ensamheten. Det knarrande parkettgolvet mitt i en pulserande storstad. De tysta skrivtimmarna som avbryts av stökiga cafébesök och långpromenader på nya gator. Hur jag förundrat ser människor tyst och samspelt vika för varandra. Iakttar omgivningen utan att ta del av den. Tills jag förra veckan överraskad tittade rakt in i ögon exakt som mina egna. Som såg mig. Och vek av. En ensam konstnär på eftermiddagspromenad. I stora svarta solglasögon.