lördag, januari 31, 2009

Lördag eftermiddag

Sitter på kontoret eftersom det är enda stället där jag har trådlöst. Min sköna handledare från Kabul sitter bredvid och spelar afghansk musik på högtalaren på telefonen medan han sammanställer mallar. Själv avslutar jag förlagets senaste bok samtidigt som jag skriver en rapport om livelihood för HQ. Då och då lyfter vi någon fråga om excel livelihood eller matlagning. Tittar på en nyutskriven matrix och filar lite. Mejlar en hemsida. Så arbetar vi en stund igen. Mycket soft.

Längtan

Jag längtar hem sen åtta långa år.
I själva sömnen har jag längtan känt.
Jag längtar hem. Jag längtar var jag går
- men ej till människor! Jag längtar marken,
jag längtar stenarna där barn jag lekt.

ur Ensamhetens tankar av Verner von Heidenstam

Nybonde


I den mycket underhållande intervjun hos Skavlan som jag förmodar att alla redan sett så presenterar sig Göran Persson som bonde. Och att han ska köpa en vigselring till Anitra första året jordbruket går plus. Då svarar Anitra skrattande att det lär dröja. Men Göran protesterar och menar att med den jordbrukspolitik som förs så kommer det absolut att gå. Syftar han på allianspolitik månne..?

Fota eller inte fota

Sedan jag började fota på allvar i september 2007 har jag flera gånger upplevt svåra dilemman. Söta barn i färgglada kläder mot flagnande väggar. Olyckor. Militärer. Säkerhetsområden. Flygplatser. Incidenter. Vackra folkdräkter. Var går egentligen gränsen.

En legend inom UNHCR fick ett samtal av sin son precis innan en av höstens alla klassiska fredagsdrinkar. Sonen som läser på konstskola i London hade precis blivit gripen och förhörd. Uppenbarligen är det ett misstänkt beteende att fota byggnader och dörrar.

Själv fotar jag så mycket jag bara hinner innan det onda ögat ser mig. Oftast en vakt eller militär. Däremot har jag fortfarande svårt att fota människor. Mest för att jag själv inte vill bli fotad. Minns förnedringen när en japansk turist fyrade av en 12 foton på mig i minishorts på min cykel i stekheta New York i somras. Det är liksom inte okej.

När jag fick tillfälle att fråga The Sartorialist sa han att det aldrig var något problem varken att få fota eller publicera. En av mina vänner tar alldeles fantastiska foton på människor utan att någon blir upprörd. I veckan träffade jag chefen för en av våra samarbetsorganisationer just som han fotade barn på flyktingförläggningen. Med jordens lyckligaste leende berättade han för mig att han sen skriver ut och skickar färgfotona till barnen som i sin tur blir superglada.

Och han fotade dessutom fast han var i tjänst. Något jag undviker.

Funderar mycket kring detta. Om jag är onödigt försiktig eller nödvändigt respektfull. Kanske att jag känner mig obekväm för att jag fotar på fel sätt. För att mitt stora blonda hår gör mig så synlig. Mina vänner är mer diskreta. Enkla kläder. Män. Syns inte.

Det artar sig

Imorse fick jag den uppriktiga frågan var i Ryssland jag läst ryska. Och blev såklart överlycklig. Inte uppmuntrande fraser som åh så trevligt att du pratar ryska eller snart kommer du att vara flytande. Därefter satte jag varenda kasus och varenda verbböjning i hela sju minuter.

Anar att det beror på gårdagens sju timmar intervjuer av flyktingar och flyktingföreståndare. Eller vad sägs om frågor som hur stort utrymme har varje familj, vem betalar elräkningarna och har ni varmvatten.

fredag, januari 30, 2009

En fredag på sju flyktingförläggningar

Eftersom flyktingförläggningarna finns i Goris 18 lekskolor - детский сад - är det en enorm kontrast mellan de färggranna barnvänliga väggmålningarna och de grå uppgivna flyktingarna. Men snart visar det sig att både humor och en nypa salt är väldigt välkommet.

Dagens roligaste stund var helt klart när en grupp flyktingar var mycket upprörda och föreståndaren allvarligt förklarade att Premiere Urgence i hennes ögon hade gjort ett dåligt utfört arbete. Hennes uttal lät lite som Premiere Uzjans så då tittade jag på henne så log jag och frågade högt om hon menade Premiere Uzjas - премиер ужас. Först blev det alldeles tyst sen gapskrattade alla och så var all aggressivitet borta.

Med mitt uttal betyder det inte längre räddningsinsatser utan skräck.

Väldigt underhållande när en upprörd flykting plötsligt bad mig titta på alla tjocka ministrar i Georgien - ingen aning om det är sant - och sen de smala stackars flyktingarna. Först var jag stum. Sen blinkade han och sa att de var sportsmen. Återigen stora skratt mitt i allt elände.

Dessutom testar alla mig för att se om jag kan hantera situationen.

Flyktingsituationen känns paradoxalt nog mest märklig när man ser unga vackra coola människor - som mycket väl skulle kunna vara sköna rockstars i Sverige - sitta på en sliten säng i ett - av ved - rökigt rum med utsikt över trasiga hus och slitna tvättlinor. Förflyttade från sitt hem till en tältförläggning till en flyktingförläggning i Tbilisi till en flyktingförläggning i Gori och så i maj till nästa ställe - gud vet vart.

Men det som känns mest overkligt är att dessa människor som ser ut som mina malmöpolare för tillfället enbart har bröd att äta.

Åh

Vansinnigt frustrerande att min kamera ligger i tullbehandling i Malmö sedan i tisdags. Idag har jag sett perfekta bilder precis överallt. Eller vad sägs om en Lada med ett helt möblemang på taket. Bord stolar skåp soffa. Eller nästa Lada fullastad med bröd. Eller ett mycket vackert sönderbränt elskåp. Murkna golvluckor jag försiktigt undvek. Bländande vit funkisarkitektur. Åh. Kamera. Nu.

torsdag, januari 29, 2009

Svensk delegation i Gori


Inslag i Rapport om Gunilla Carlssons besök i Gori i tisdags. Lika fascinerande att se sina egna kvarter på svensk TV - som att jag faktiskt såg intervjuerna live. Ministern kom i sällskap av SIDA som är en av de största Europeiska biståndsgivarna. Alldeles särskilt uppskattade jag Gunilla Carlssons insikt att man redan nu måste se lösningar för arbete och företagande. Livelihood som vi kallar det inom FN. Och något som jag fortfarande rapporterar om för HQ.

onsdag, januari 28, 2009

Borstj med smetana

Blev plötsligt så vansinnigt sugen på Borstj med smetana. Märkligt.

tisdag, januari 27, 2009

Paradox


Kan inte bestämma mig för om det är märkligt eller logiskt att barnen här i Gori älskar att leka med smällare och fyrverkerier. För ett halvår sen var staden i krig. Fortfarande beskjutning några mil bort. Militärer överallt. Även utan smällarna drömmer jag mardrömmar om vapen och militärfordon. Samtidigt som jag inser att så här nära ett krig blir man inte bara hårdare utan mjukare också. Mer levande på nåt vis.

Vakuum


Trots vilja närvaro och resurser är det här en mer vanlig än ovanlig syn i byarna längs administrativa gränsen mot Sydossetien. Säkerhetsläget är så allvarligt att hjälporganisationerna ännu inte kan hjälpa. Den ständiga beskjutningen norrifrån leder dessutom till ett slags icke-liv för byborna. En del återvänder dagtid för känslan bara av att vara hemma - andra nattetid för att försvara det lilla som finns kvar.

Inte längre statistik


Femtio döda femhundra döda eller femtusen döda. Nu inser jag att det räcker med få döda för att skaka om ett helt land. Bakom siffran gömmer sig ofta en tidigare konflikt, fortsatt militär makt, brist på lag och ordning, bristande mänskliga rättigheter, nydragna gränser och en vansinnig sorg över att aldrig mer få återse sina vackra fält.

Info om antalet dödsoffer i Georgien varierar.

måndag, januari 26, 2009

Småpauser

Tre fyra kanske fem gånger per dag har vi strömavbrott. Om strömmen inte är tillbaka inom fem minuter går reservaggregatet igång. Och faktiskt måste jag säga att de där femminutrarna både är himla nyttiga och trevliga. Spontansamtal uppstår. Gärna nån rolig anekdot. En kopp te. Och så återgår man naturligt till arbetet så snart elen är tillbaka.

söndag, januari 25, 2009

Om inte Muhammed kan komma till berget...

I veckan kommer biståndsminister Gunilla Carlsson till Gori. Så jag hoppas få prata lite svensk-rysk-georgisk utrikespolitik.

Tomt


Åh. Idag dog min lilla canon. Inga upplivningsförsök har lyckats än så länge. Funderar på om det kanske bara är batteriet. Imorgon ska jag botanisera fotobatteriutbudet i Gori. Annars nödskickar mamma en ny.

lördag, januari 24, 2009

Noterar


Att det finns en hel del fina bilar i Gori. Igår frågade jag min kollega hur det kom sig att det stod så många fina bilar utanför polishuset. Det tog ett par sekunder innan det gick upp för henne vad jag menade och så svarade hon att åh nej i Gori finns ingen korruption. Men jag undrar jag. Nästa empiriska undersökning är polisens officiella lön.

Utmattade


Och bredvid låg två vanligtvis busande sötnosar och sov i vårsolen.

Hjälpsändningar


På Stalintorget stod fullt med fullastade bussar.

Hello

Idag såg jag en liten flicka komma gående på trottoaren i klarröd vinterkappa. Noterade diskret att hon gick ensam och att hon var väldigt söt. Kanske sju åtta. Så inser jag att hon tittar intensivt på mig. Precis innan vi passerar varann spricker hon upp i jordens leende höjer handen och säger hello. Så jag säger också hello och så ler jag lika stort tillbaka. Vilken liten solstråle. Och så himla modig.

Mäktigt

Gunilla och Kalle

Idag har jag utökat min lilla bloggrekommendation med Gunillas dagbok och diVERse från Kalle Kniivilä. Båda otroligt läsvärda. Gunilla skriver en hel del om New York och Kalle en hel del om Ryssland.

fredag, januari 23, 2009

Ständig närvaro


När vi åkte hem från stugbyn så stod plötsligt en stor militärkonvoj på motorvägen. Talande nog var jag den enda av fem i bilen som reagerade. Snabbt som ögat knäppte jag fotot. Svårt för mig att förstå att militären ständigt är så nära. I fönstret dessutom chaufförens glassiga solisar. Kontrast minst sagt.

Nybygge


Runt Tbilisi och Gori finns stora fält fyllda med vita stugor. Varje stuga är på 64 kvadrat med plåtugn fönster och dörr. Otroligt fina och om kvällen ser det faktiskt ut som ett nybyggt svenskt radhusområde.

Men dagtid när man är på besök är det fattigt. Inga möbler inga kläder inget arbete och längtan efter något annat än utedass. Däremot finns mat och ved och glada skratt. Trots allt är det bra mycket bättre att bo i det nybyggda om än temporöra radhusområdet än hemma hos främlingar eller i ett sk varmt rum i ett sönderbombat hus.

Fältutflykt


Efter ett hastigt skärpt säkerhetsläge förra veckan har vi varit tvungna att stanna på kontoret. Medan säkerhetsgruppen utvärderar är chefen på training i Tbilisi. Men enough is enough. Trötta på innesittandet gav oss iväg på äventyr idag. Fyra rastlösa själar och en glad chaufför bland fälten bergen och flyktingarna var precis vad som behövdes.

UNHCR Gori

Skomojjen kvällstid


Och här ska jag förhoppningsvis hämta mina lagade skor ikväll.

Skomojjen dagtid


Här lämnade jag in mina trasiga skor igår.

Högsta betyg ger inte lycka

Läser ännu mer om betygshetsen i svenskan idag. Minns ett samtal jag hade med en mamma för ett par år sen. Så vansinnigt stolt över sin dotter som hade högsta betyg och var elevrådsordförande på en av Stockholms absolut mest drivna skolor och dessutom skulle söka till universitet i USA för att de svenska inte höll tillräckligt bra standard. Dotterns mål var att vara utexaminerad vid 23 och sedan göra karriär.

Medan jag tog lugna djupa andetag frågade jag mamman hur dottern mådde. Fantastiskt svarade mamman. Tränar varje dag för att hålla sig i form och läser dessutom spanska på kvällarna. Tror du hon är lycklig frågade jag. Såklart hon är sa mamman hon är ju bäst. Så frågade jag om hon själv var likadan när hon var 18. Först började mamman gapskratta och berätta hur hon skolkade och rökte på och levde loppan och åh vilka härliga tider. Sen blev det tyst.

Lite försiktigt frågade jag när hennes dotter skulle leva loppan. När hon läste på en av Sveriges striktaste gymnasieskolor eller på ett av USAs främsta universitet. Eller när hon påbörjade sin karriär som 23-åring. Eller när hon fick sin första livskris vid 30. Eller den andra vid 40. Det samtal som därefter följde var ett av de mest intressanta jag haft.

Tillsammans insåg vi att dessa extremt ambitiösa och drivna ungdomar trots att de gör allt faktiskt missar något. Livet är inte alltid perfekt och expeditivt, vackert och svalt. Livet kan också vara oförutsägbart och spännande och hemskt och galet och avslappnat. Värt att levas.

Själv tar jag härmed officiellt avstånd från allt vad betygshets heter. Livet har helt andra värden och helt annan mening och man klarar sig fint utan högsta betyg. Skulle man få högsta betyg fine men helt ärligt har jag inte visat mina betyg en enda gång. Rekommendationer är det enda som efterfrågas. Och såklart högskoleprovet för universitetet.

torsdag, januari 22, 2009

Vackert och sant om rädsla i Novaja Gazeta


Эти абстракции [добра и зло] наполняются смыслом, когда люди совершают поступки. Нет страха у убийц. Потому что они знают, что их не накажут. Но нет страха и у их жертв. Потому что, когда защищаешь других, перестаешь бояться. Страх есть у тех, кто устранился и тихо пытается пережить плохие времена, которые почему-то все никак не кончатся.

Abstraktioner som godhet och ondska fylls med mening först när människor begår handlingar. Mördarna är inte rädda eftersom de vet att de undgår straff. Men inte heller offren är rädda för när de skyddar andra försvinner rädslan. Rädsla finns hos dem, som strävar efter att tyst genomleva svåra tider, som av någon anledning inte säger ifrån.

Fritt översatt från Novaja Gazeta 21 januari.

Ännu en bensinmack


Men förra var så himla mycket finare..!

Bildekal

Tjänstebil


Klistermärket till trots har bilen i befintligt skick inget att göra med UNHCR. Om bilen tillhör Première Urgence börjar jag bli orolig.

Diplomatsyndromet


Anledningen till att diplomater förflyttas regelbundet är att de alltför ofta snart fattar större tycke för sitt värdland än sitt hemland. Vilket såklart inte är särskilt bra för hemlandet.

I Georgien känner jag mig redan lite drabbad. Är så förtjust i georgierna och deras kultur mat arkitektur landskap osvosv att jag inte riktigt mäktar med att visa alla hemskheter. Men så här ser det faktiskt ut bakom mitt hus. Håll med om att det är aningen deprimerande.

Bakom ryggen på Stalin


Varje kväll smyger jag förbi bakom ryggen på Stalin och huttrar i kylan.

onsdag, januari 21, 2009

Pärlband av mord

Nu rapporteras det lite mer om morden i Moskva. Särskilt svenskan uppmärksammar antalet mord de senaste åren. Helt otroligt hur många som faktiskt avrättas och att EU inte reagerar starkare. Än en gång - läs gärna Anna Politkovskaja för att förstå vidden av rysk business just nu. Sänder även en tanke till förförra veckans diskussion om förnyelsebar energi som konfliktlösning. Ett Ryssland utan omvärldens energiberoende kommer bli ett betydligt mänskligare Ryssland.

Guld på ryska


Läser en alldeles underbar uppräkning av alldeles underbare Zlatans priser på italiensk fotbollsgala. Så klickar jag på klippet i artikeln och vad ser jag om inte Zlatans underbara mål på underbar ryska. Haha. Просто Золото..!

In case of emergency

När jag läser in mig på Emergency Response - alltså hur UNHCR ska arbeta i kris - se jag att de första utomstående organisationerna man kontaktar är - i ordning - Svenska Räddningsverket Danish Refugee Council Norwegian Refugee Council [UNV] [RedR] och Rädda Barnen.

In the most extreme field conditions, where an operation has to be established in an environment where almost all infrastructure support would need to be brought in from the outside, the Swedish Rescue Services Agency [Räddningsverket] is on standby for deployment to provide a comprehensive range of staff support for UNHCR staff. SRSA can be deployed with 72-hours notice [...]

Twingly uppmärksammas i Washington Post


Igår lanserade Twingly sin sökfunktion för mikrobloggar eller Microblogging. Och redan omskrivet i Washington Post.

Kunskap ger möjligheter

Inser när jag på bara ett par timmar gjort den finaste - iaf bra nära - informationsbroschyren i UNHCRs historia hur ovärderligt det är att vara grafisk formgivare. När jag sedan läser om hur UNHCR identifierat olika yrkesgrupper bland internflyktingarna i lägren - läkare sjuksköterskor lärare osv - för att hjälpa de andra flyktingarna - så inser jag hur oerhört viktigt det är med kunskap och utbildning i en kris.

Tänk om en enorm naturkatastrof drabbar Sverige. Eller vi förlorar all energiförsörjning. Undrar vad man skulle göra. Själv skulle jag nog organisera och informera. Ta reda på möjligheter och delegera arbete. Definiera kompetens. Men det är klart. Man vet inte förrän man är där.

Morgonfika


Och väl på kontoret blev jag bjuden på hembakad rulltårta. Åh så gott och åh så snällt. Under och bakom tårtbiten skymtar Human Rights Watch om Afghanistan, Camp Management Toolkit och favvomackie.

Morgonsol i Gori


När jag såg det här huset imorse fick jag hopp för Gori. Tänk så fin staden skulle kunna vara om den blev renoverad. Låga oputsade tvåvåningshus med tegel i vackra mönster. Rustikt och vackert på samma gång. Så jag kisade och fotade och gick nöjd till kontoret.

Välbalanserat och lättläst

Rekommenderar verkligen Olle Wästbergs nyhetsbrev. Mest om New York men också om USA ekonomi FN och andra godbitar.

tisdag, januari 20, 2009

Människorättsadvokat mördad i Moskva

Läste precis i Novaja Gazeta att Stanislav Markelov mördades i Moskva igår. Dessutom mördades journalisten som försökte rädda hans liv. Markelov uppmärksammades främst för att han lyckades få en officer dömd för våldtäkt och mord på en ung tjejenska. Något som i Ryssland är i princip omöjligt. Nyheten är inte särskilt uppmärksammad i Sverige än - men läs mer på Aftonbladet och Kniivilä.

Nästan som ett kinderägg

Btw känner jag mig just nu väldigt lyckligt lottad. Arbetar i Kaukasus med en pedagogisk handledare från Afghanistan och en pratglad chef från Kosovo. Tre kriser i en helt enkelt. Och jag har allt kvar att lära.

Inte bara amerikanerna


Foto Scanpix
Utan även georgierna är duktigt exalterade över Obama. Själv är jag övertygad om att ju mer USA hjälper Georgien ju närmre kommer ryssarna. Än så länge har jag inte lärt mig tillräckligt mycket för att kunna analysera Kaukasus Ryssland och USA. Men snart så.

Naken

Nu har jag precis lämnat ifrån mig en av mina allra bästa vänner. IRC behövde en kamera för att dokumentera uppföljningen i byarna. Givetvis fungerade inte UNHCRs kamera så jag blundade hårt och lånade ut min. Åh. Hoppas jag får återse mitt livs kärlek.

Ännu mer skandinaviskt


Foto AP/Eugene Hoshiko
För att inte tala om när jag slappar framför TVn på kvällen. Sen jag kom hit har jag sett en dokumentär om Edvard Grieg, en dokumentär om en rysk ballerinas (fortfarande oklart vem) stora kärlek till Greta Garbo och Stockholm, en dokumentär om världens bästa fotbollsspelare Marta och hennes karriär i Sverige. Och så konstant en massa svenska fotomodeller och modegurus på ryska Fashion TV.

Skandinavien reppar stort

Fascinerande att NRC och DRC är två av de största humanitära aktörerna i Gori. Och att SIDA är en stor hjälporganisation i Georgien. Inte utan att man är lite stolt som skandinav.

måndag, januari 19, 2009

Utsikt från en Жигули

Tvåspråkigt


Säga vad man vill om Sovjet men faktum är att alla icke-ryssar som levt i Sovjet är tvåspråkiga. Georgiernas ryska är dessutom alldeles fantastiskt fin. Och många har bott i Ryssland. På väg till kontoret brukar jag småprata lite med mannen på bilverkstan. Autoremonten.

Däremot talar inte unga människor ryska särskilt bra - om alls. Tyvärr inte heller engelska eftersom det varken finns utlänningar eller film. Alltså umgås jag bara naturligt med människor runt 40 och uppåt.

tillfälligt naivitetsbortfall

Idag läste jag ett så roligt uttryck på Sanna Fridhs blogg. Tillfälligt naivitetsbortfall. Att man av en eller annan anledning blir lite cynisk. Givetvis har jag varit där och nosat några gånger men lika glad när jag är tillbaka. Trivs som bäst när jag är ocynisk och lite hälsosamt blåögd.

Kejsarens nya kläder


Eller vad sägs om Vladimir Putins tavla för 9 miljoner.

Tydligen är inte ens tavlan målad av Putin. Haha.

Föredöme


Tänker på mamma och pappa som är ständigt unga.

Ljud


När jag första gången flyttade till en stad hade jag svårt att vänja mig vid ljuden. Sirener bromsar röster skrik dörrar - allt signalerade fara för mig. Efter första året var det inga problem och till och med i livliga New York sover jag som ett litet barn. Men Gori är svårt att vänja sig vid.

Nästan varje kväll hör jag något som låter exakt som skottlossning. Men jag förmodar att det är något annat. Vet bara inte vad. Ibland hör jag något som låter som en explosion. Funderar på om det kan vara en punktering. Ser ingenting när jag tittar ut så det är bara att somna om. För att kunna sova ordentligt förlitar jag mig helt på att FN har gjort en god säkerhetsbedömning och att jag är trygg.

Rysk motsvarighet till Mohammed-karikatyrerna

Klickade upp några under strecket att läsa hemma igår kväll. Plötsligt fick jag se att artikeln om popkonsten i Ryssland var skriven av min favvolärare Per-Arne Bodin. Så himla rolig och så fantastiskt begåvad. Dessutom alltid väldigt lättläst.

Gammal läxa


Solen sken och jag var bakis så simsalabim hade jag köpt en glass. När jag öppnat förpackningen och den stackars trötta glassen trillat på backen mindes jag läxan från Ryssland och Kina. Att alltid äta som lokalbefolkningen. Då blir man varken besviken eller matförgiftad.

söndag, januari 18, 2009

Tvättdag


Lika oglamoröst som fotot lika oglamoröst är det att tvätta samtliga sina kläder för hand. Lägga i vatten. Låta stå. Gnugga. Skölja tre gånger. Och sen låta torka i flera dygn. Bah!

Sällskap på vägen

Goris guld


Samtalsämnet både bland internationella organisationer och på gatan är ved. Särskilt i byarna längs gränsen eftersom byborna inte längre kan samla ved i Sydossetien utan är beroende av hjälpsändningar. Men idag gick jag förbi en vedavlämning mitt i centrala Gori. Alla var där. Och kvällstid ligger röken sedan som ett täcke över stan.

Klicka på fotot för förstoring. Notera mannen med yxa till vänster och mannen som kastar ut ved från lastbilen till höger.

Skålande


Igår hade vi ännu en middag med oändligt skålande. I Georgien dricker man bara när man skålar men då dricker man å andra sidan ur. Då mina kollegor är alldeles fantastiska har jag anammat traditionen. På nyårsfesten skålade jag för Georgiska UNHCR och då särskilt Gori som har så fint rykte i Genève. Igår skålade jag för kollegornas vilja och tålamod att tala fiendespråket ryska med oss utlänningar.

Glad överraskning

Lite försiktigt bad jag min hyresvärd om tekoppar och lite bestick. När hon kom igår kväll hade hon med sig tallrikar, uppläggningsfat, bestick, kaffekoppar, tekoppar, tekanna, serveringsbestick - alles. Genast fick jag samma tanke som Yixin - jag betalar för mycket i hyra!

Senare under kvällen visade det sig dock att en av chaufförerna hade sagt till värden att underbara Elina var värd lite equipment. Åh.

Ooops


Igår råkade min chaufför köra ner i betongdiket på min gata. Plötsligt satt vi där med bilen på trekvart. Så tittade vi på varann. Oj sa jag. Oj sa han. Så vad gör vi nu sa jag. Gasar sa han. Och tänka sig det funkade. Men han såg lika förvånad ut som jag att vi klarade det.

lördag, januari 17, 2009

Bensinmack

Vinterlandskap

Följeslagare


I byarna precis vid gränsen är det hög säkerhetsrisk. Därför krävs minst två - nya - FN-bilar. Om en bil går sönder kan man fortfarande snabbt ta sig därifrån i den andra bilen.

Ganska snart insåg jag en annan stor fördel med två bilar. I fem timmar pratade jag ryska oavbrutet med min georgiske chaufför. Frågade om precis allt som rör Georgien. Kriget i början av 90-talet, presidenterna, folkslagen, Sovjetunionen, utvecklingen osvosv. Lärde mig fantastiskt mycket om landet samtidigt som min ryska förbättrades avsevärt.

fredag, januari 16, 2009

Sony Ericsson reppar stort


Och som vanligt i fattiga länder så är telefonmarknaden välutvecklad.

Herrelösa hundar


På tio minuters promenad till kontoret varje morgon möter jag mellan fem och tio herrelösa hundar. Oftast i par. Och väldigt upptagna.

torsdag, januari 15, 2009

Min trappuppgång


Kanske svårt att tänka sig men bakom min dörr döljer sig faktiskt en superfin liten etta med stuck. Och nu är det dags att gå hem och sova.

25 hasselnötter senare


Och överallt dit man kommer med IRC är alla människor så vansinnigt tacksamma. Alla bjuder på godis och nötter och mat och sprit. Svårt att tacka nej när man vet hur gärna de vill bjuda. Svårt att tacka ja är man vet hur lite de har. Igår kom jag hem med fem chokladbitar, vingummin med nötter, en påse gottis, tre clementiner och 25 hasselnötter.

Som Charles Dickens


UNHCR samarbetar med NGOs för att distribuera pengar bland återvändande flyktingar - sk returnees. Igår fick jag följa med IRC för att registrera de allra mest utsatta invånarna i varje by.

I vissa byar är knappt halva befolkningen kvar. Resten bor i flyktingförläggningar i Gori eller Tbilisi. Nästan alla hus är mer eller mindre märkta av såväl sommarens krig som kriget i början av 90-talet. Överallt finns kulhål och sönderblåsta fönsterrutor. Många hus är eldhärjade. Eftersom jag är här med FN kan jag inte fota obehindrat - trovärdigheten skulle minska drastiskt. Tog det här fotot med mina kollegors välsignelse när ingen bybo var i närheten.

Mot den klarblå himlen är huset nästan vackert. Men när man inser att någon bor i ett av rummen känns det genast i maggropen. Huset bredvid var nästan helt utbränt. Eftersom vi besökte de allra fattigaste familjerna fick jag uppleva saker jag aldrig tidigare sett. Mina georgiska kollegor sa att det de har sett hittills har fått dem att åldras i förtid.

Mitt starkaste minne är en rysk-georgisk familj på fem personer i ett enda rum. Mörk rök sipprar från den vedeldade plåtugnen. Världens sötaste barn kanske tre och fem sitter snällt på sängen. Mamman är ryska men har blivit tillsagd av sin svärmor att hon aldrig mer får prata ryska med sina barn. Tjugosju år gammal är hon dessutom sjuk i struma utan möjlighet att köpa medicin. Händer och ansikte är alldeles grå och ögonen rödgråtna av röken. När vi frågade vad de behövde förutom medicin sa de: ingenting - hjälp dem som är behövande.

Den enda bild jag fick på näthinnan var scener ur Charles Dickens.

Nytvättat


När jag kom imorse var läckerbitarna alldeles blänkande. Märkligt hur snabbt man anpassar sig. Igår skulle jag åka med en NGO i en jeep som i Sverige skulle varit alldeles totalt överdriven. Men i jämförelse med FN-bilarna var den rena leksaksbilen.

onsdag, januari 14, 2009

Exkursion


Idag var jag ute i byarna för att identifiera vilka bybor som är mest utsatta och i störst behov av hjälp. Längs alla sönderbombade och nedbrända hus och fattiga människor reste sig dessa vackra snöklädda berg mot en klarblå himmel. Kontrasten går knappt att beskriva i ord. Dagen idag har gjort ett oerhört starkt intryck på mig men måste tyvärr lämna skrivandet till imorgon. Mitt kontor är nämligen även min chefs sovrum så det är dags för mig att diskret packa ihop för dagen.

Varför man inte ska promenera kvällstid


Igår kväll var det nyårsafton med tillhörande firande på kontoret. Eftersom jag var fantastiskt hjälplös i förberedelserna passade jag på att kila hemom min lya. Förklarade att jag var tvungen att sätta på mitt elelement. Chaufförerna insisterade på att köra mig så jag frågade om det var farligt att gå hem. Vilket det tydligen inte alls var. Och eftersom de inte gav mig en rimlig förklaring envisades jag med min promenad. Trettio minuter tur och retur skulle göra susen för min aptit.

Det tog mig inte många meter att förstå vad chaufförerna menade. Någonstans hade jag missat att en mindre stad i Georgien givetvis inte har särskilt mycket gatubelysning. I ungefär sju minuter gick jag i beckmörker på en trottoar fylld med sprickor hål grus stenar snö is och höga oförklarliga kanter. Tur att alla som jag träffar nuförtiden förser mig med en ficklampa. Liksom söta mamma.

Not: Det var strömavbrott för igår kväll fanns det någorlunda belysning.

Gori by night