Mysigt biomörker i solvarm vår

Igår behövde jag en välbehövlig paus från allt mitt arbetande. Så jag slank ner på vintagebutiken runt hörnet och köpte en superfin blommig babydollklänning för 10 dollar. Plus jordens vackraste kuvertväska i skimrande gult. Kilade hem och bytte om och iförd mina finaste stars and stripes-flippisar strosade jag ner längs Ave A och Essex Street till Grand och Mott för att slutligen hamna vid - hålet i väggen. Nu har jag hört så mycket om dessa endollarsdumplings att det var dags. Köpte följaktligen 10 stekta dumplings för 2 dollar. Lapade lite sol i parken bredvid i ständigt sällskap av Lisbeth Salander.

Tog en långväg hem och stassade om för en liten afterwork - passande nog på min lediga dag. När jag kom hem vid halv nio ringde Neil och frågade om vi inte skulle ta en sen bio. Så efter en drink på supersupersupermysiga Bowery Hotel - dit man egentligen inte kommer in så det är ingen idé jag tipsar - så gick vi på Planet B-Boy. Eftersom Neil hade sett the Rocksteady Crew's street performance här i New York i höstas var han mer än lovligt såld redan innan. Filmen var bitvis vansinnigt underhållande men bitvis lite för oklippt och lång.

En av höjdpunkterna var när en vit mamma i en av Paris förorter berättar om sin reaktion inför att den nioårige sonen börjat breaka med långa stora svarta män. Ils sont aussi grands et [paus] noirs noirs noirs. Et lui est petit et [paus] blond blond blond. Därefter förklarar hon att inte längre dömer folk efter deras utseende och ja faktiskt - inte längre är rasist. Sockersött kanske - men också väldigt roligt. Särskilt som sonen apatiskt flikar in c'est finit och quoi eh.

Annars sammanfattades filmen i de otroligt starka orden - coming from the minimum doing the maximum. Och gav en otrolig boost. Så den som har möjlighet att se den - se den.