torsdag, april 30, 2009

Old news


Tydligen rundade flygvapnet höghusen på Manhattans sydspets igår. För att fota lite. Utan att meddela allmänheten Kanske inte helt smidigt. Men mest fascinerande är ändå att jag inte alls noterade detta förrän jag läste svenskan ikväll. Så nära och ändå så långt borta.

100 dagar Obama

Läsvärt om Obamas första 100 dagar i NY Times. Lite mer modest version i DN. Intressant att han har har öppnat för att de tjänstemän som gett order om tortyrliknande metoder ska kunna åtalas. Faktiskt helt missat det och ska alltså genast läsa in mig. Och i svenskan läser jag att han bjöd in gayföräldrar till det traditionella påskfirandet.

Citerar DN:s mycket fria översättning av Jack Cafferty's ord nedan.
– Hans belackare sitter i sina fåtöljer och kommer med kritik i efterhand. Under tiden går han upp tidigt varje morgon och uträttar en massa saker (…) Den här mannen jobbar häcken av sig, och det är som om han var född till att syssla med det han gör. Han är en ledare, och gosse, det känns uppfriskande med en sån.

While the armchair quarterbacks second guess the new president, he gets up every day and does things, lots of things. [..] the man is working his tail off. And he seems to be loving every minute of it. It's almost as though our president was born to do exactly what he's doing. He's leading, and boy, is that refreshing.

onsdag, april 29, 2009

Sommarhetta i Williamsburg


Ah kan inte låta bli att parallella söndagsfotot från strolling.

Inte längre svininfluensa

Notera att svininfluensan nu heter den nya influensan för att undvika ogrundad rädsla för griskött. Vilket känns väldigt rimligt. Notera särskilt punkterna 13-17 i Smittskyddsinstitutets Frågor och Svar. Dessutom är den nya influensan ett hopkok av inte mindre än två typer av svininfluensa samt fågelinfluensa och influensa hos människor.

Liten update. Läste precis en tankeväckande - och i mina ögon skrämmande - artikel om hur globala virus uppstår. Dessutom en fascinerande liknelse av influensa vid ett rån.

Om väntan och längtan


Apropå några olika kommentarer de senaste dagarna har jag insett ett par tre saker. En sak jag har insett är att många väntar. Och längtar. En annan sak jag har insett är att lika många är onödigt avundsjuka. Och en tredje sak är att alltför få värdesätter det de har.

Skulle vilja understryka att jag inte är världens lyckligaste för att jag bor i New York utan för att jag har jordens bästa föräldrar sötaste vänner finaste mackie guldigaste bikie och en alldeles underbar chef och ett arbete som jag knappt kan slita mig från på kvällen. Och det kan man faktiskt ha på en massa andra ställen också. Lika fint som jag trivs här trivs jag hemma på Klefstad eller varje sekund i underbara Lund.

På ryskan läste vi idag en dikt om att man inte uppskattar det man har förrän det är borta. Och när det väl kommer tillbaka är man rädd att förlora det. Dikten hade skrivits 1945 så vi pratade om hur tydligt kriget beskrivs och hur svårt det är att förlora allt. Medan jag såg budskapet gå över huvudet på mina kursare så kände jag varje ord rakt in i hjärtat. Framför mig såg jag bybor i raserade hus som med tårar i ögonen försökte förstå vad som hände i deras land. På deras fält.

Någonstans här vill jag säga att jag inte vill att den som läser bloggy ska sukta efter mitt liv. Mitt liv är inte bättre än någon annans liv. Det bara råkar passa mig väldigt bra. Tvärtom hoppas jag kunna inspirera andra att skräddarsy sina egna liv. Leva sina egna vardagsäventyr. Sluta slösa tid på att längta efter andras lycka och istället skapa sin egen. Inte vänta på mer pengar bättre tider utan inse att här är nu.

Och alldeles ärligt skulle jag börja gråta om det visar sig att bloggy leder till dyra carbon print tickets för jetlag och shopping i New York.

Soft tisdag


Gled in på reppen lite snyggt vid kvart över sju imorse och fixade och donade i lugn och ro inför niomötet. Sen en soft lunch i parken med supersöta förr-och-nu-fn-vänner och så ryska med världens sötaste ryskalärare. När jag frågade hur jag kunde гуглю [gugljo:] grammatiska tabeller sken hon upp som en sol och snart hade jag fått världens kanske bästa grammatikbok i handen. Får låna ända till juli om jag inte hittar den nere i Brighton Beach. Lyckan skiner. [Peppar peppar.]

New York då och nu



Häromveckan såg jag Martin Gelins länk till pre-finanskrisen i USA. Visserligen skriven för två år sen men lika aktuell förra sommaren. Själv var jag helt fascinerad av överflödet och den totala excessen. Nu när jag är tillbaka så har många av mina vänner ändrat livsstil totalt. Skillnaden är slående. Folk håller tom rent fysiskt hårdare i sina saker.

När jag cyklar till reppen på en folktom First Avenue i morgonsolen lyssnar jag på fina Nina som givetvis sjunger om då och nu och tänker på hur nyttigt det ändå är för väldigt många att tänka om.

Well once I lived the life of a millionaire
Spending my money, I didn't care
Takin' my friends out for a mighty good time
Buyin' boot leg liquor, champagne and wine

Then I began to fall so low
Couldn't find me no friends
Had no place to go
If I ever get my hands on a dollar again
I'm gonna hold on to it, till the eagle grins

I said nobody knows you
When you're down and out
In your pocket, you ain't got one penny
And your friends, you didn't have any

Just as soon as you get up on your feet again
Here they all come, they say that they're your long-lost friend
Oh lord without a doubt

Nobody wants you
Nobody needs you
Nobody wants you
When you're down and out

söndag, april 26, 2009

Ishockey i tropikerna


Givetvis ett hett samtalsämne i Georgien.

lördag, april 25, 2009

Vardagsvackert


Foto från the coke badger.
Alltså ännu ett lånat foto. Och precis så som jag själv vill fota en dag.

Så underbart vackra bilder


Foto från the coke badger
Min vän Niklas lägger upp så fina foton så nu kan jag inte hålla mig längre. Än en gång lånar jag en pärla till bloggy.

Och så lite videohistoria


Som publicerades hos underbara Babburina för en tid sedan.

torsdag, april 23, 2009

TV-historia


Ett stycke TV-historia in making. Så himla fint och mysigt och nostalgiskt och pittoreskt att det känns alldeles overkligt. Givetvis får jag ett styng i hjärtat och hemlängtan så det gör ont. Men samtidigt så glad att pärlan finns på film. Och är så fin.

Excel mode

Idag har varit en helt vansinnig dag och jag förstår inte att jag inte redan är i säng. Excel hela förmiddagen ryska på lunchen - är nu säkrad för nivå sju av åtta! - och så excel hela eftermiddagen. På kvällen pärmade jag alla mina papper och vid nio blev det nån slags singalongbar på Christopher Street. Puh. Livet är bra hårt ibland.

onsdag, april 22, 2009

Perspektiv

tisdag, april 21, 2009

Att överraskas av framtiden


Dagens skönaste kommentar apropå fildelning. Och läsvärt inlägg.

Och apropå Blondinbella


Foto Micke Grönberg SR

Så är det dags för mig att bekänna att jag med stor behållning läser Blondinbella dagligen - och har så gjort sen snart ett år. Flera gånger har jag varit på väg att skriva om Blondinbella men varje gång har inläggen blivit för långa och hamnat i utkast. Och något jag lärt mig är att det som en gång hamnar i utkast aldrig någonsin når bloggy. Direktkänslan är försvunnen. Hur som helst. Blondinbellas utveckling är fascinerande och på många sätt känner jag igen mig i all hennes sprudlande framåtanda. Som såklart även har sina baksidor.

Apropå det här med fildelande

Nyss fick jag en väldigt begåvad länk av en vän apropå Piratpartiet. Och så läste jag Blondinbellas inlägg om fildelning inte feldelning.

Senaste dagarna i Williamsburg






















En av mina bästa vänner och numera även roomie tar mig runt på så himla många fina ställen så jag måste verkligen rekommendera strolling..! Nu senast frukost på Aurora.

Svårt att bestämma mig


Åh. Det senaste halvåret har jag haft sjukt svårt att bestämma mig. Twitter eller inte twitter. Men så fick en twittrande vän mig på fall. Och väl joinad fick jag ju followers och nu har jag tom synkat twitter till bloggy. However är mina invändningar två. Dels känns det som att twitter var lite passé redan innan det kom igång. Dels känns det svårt att hålla så många olika bloggar slash microbloggar i luften samtidigt. Men nu känns det klippt. Twitter it is. At least for a try.

söndag, april 19, 2009

Skön söndagsmusik


Livet enligt Rosa är lite roligt för jag fyller år på Rosadagen och lyssnar alltid till Rosa. Rosa Parks Rosa liksom Rosa my middle name.

Underbara vänner


Mina två senaste veckor har varit en enda lång brunch-lunch-cocktail-rooftop-resa med mina fina fina newyorkvänner och jag är så lycklig.

I fredags kväll var det först Delegates Lounge med stor uppslutning från min FN-generation dvs hösten 2007. Så middag på Lower East Side följt av cocktail på Upper West.

Tillsammans med en fransk-newyorksk violinbyggare funderade vi kring utlandssvenskarnas otroliga patriotism samtidigt som Robyn strömmade ur de amerikanska podtalarna. Och så föredrog en otroligt vacker polsk socialvetare större delen av svensk-polska historien samt relevanta paralleller till dagens svensk-polska relationer. The Polish Plumber ska snart inhandlas och läsas.

Noterade att männen på festen var så fint klädda. Tills jag slutligen insåg att det var cowboy-de-luxe-tema. Inte en dag för tidigt inser jag att jag alltså är överförtjust i rutiga skjortor bälten och klackskor.

Och så ett långt och förtroligt samtal med min operavän - om att vara annorlunda i en likriktad värld. Givetvis över en appletini på gaylokal.

Igår var jag på födelsedagsmingel som går till historien. Samtalskonstellationen - en dean på Harvard en astrolog och en fitnessinstruktör som arbetar med minnesträning - var givetvis magiskt intressant. För att inte tala om den trevliga söta blondin som ville rädda världen istället för att arbeta inom Finance. Först ett par timmar senare insåg jag att hon var barnbarn till en av USAs presidenter. Vilket synnerligen gav en ny dimension till vårt samtal.

Och så alla icke-newyork-vänner [inklusive mamma och pappa] som skickar skärmdumps på Excel - Piratebaydomar i pdf - Pocketmodinstructions - filmtips - nyhetslänkar. Gosh. Love ya!

fredag, april 17, 2009

Lite piratperspektiv

Domen mot Pirate Bay kan ses som tillämpning av gällande rätt. Eller som ett monumentalt fiasko för informationssamhället. Eller som en barnsjukdom som kommer vara ett pittoreskt minne om 10 år. Svenskan och DN om domen och så Piratpartiet såklart.

Ser fram emot att få läsa domen och sen se processen i Hovrätten.

Apropå brottsoffer

Om ni inte redan har läst kommentarerna till Längre straff och hårdare bandage så är det dagens rekommenderade läsning. Intressanta kommentarer som fick mig att tänka till både vad gäller brottsoffer och New Yorks uppstädning de senaste åren.

Dessutom fick jag via facebook en mycket initierad tanke kring begreppet brottsoffer. Personen - själv utsatt för brott - uppfattade sig nämligen inte alls som ett offer. Snarare som att ha hamnat i en svår situation som lösts genom polisanmälan och rättegång. Reflektionen var att det verkar saknas ett ord. Målsägande är för juridiskt.

Samtidigt insåg jag att det givetvis finns olika slags brottsoffer. Ett brottsoffer är vad man tänker som brottsoffer - i stort behov av rehabilitering och stöd. Ett annat brottsoffer blir kriminell. Och så detta tredje brottsoffer som inte uppfattar sig som offer utan som en del i en visserligen obehaglig situation men med en lösning och en väg ut.

torsdag, april 16, 2009

Vid busshållplatsen

Minnesanteckningar

De Pretentiösa

Minns att jag 2002 totalvägrade jazzhak i Florens. Alla mina kursare som var höga som hus gick dit - förstod ingenting - och menade att livet fick en större mening. Särskilt om jazzen var dyr och dålig och man blev lite ledsen av den sunkiga inredningen. Uppvuxen med jazz och en kärlek till vacker form förstod jag nada och tog istället värvning som bartender på stans enda gayklubb.

Samma känsla kom över mig på Whitney i fredags. Pretentiösa människor som ständigt går omkring på museum och analyserar samtiden. Därefter gärna ett glas rött i lite slarviga kläder. Eller kanske i något mer strikt men med en avvikande accessoar. Gosh så crazy. Och ikväll fick jag måttet rågat på en konsert på the Annex.

Visst är det fint om man kan vara lite avslappnad. Men om man är ett band som står på scen - och har gjort så en längre tid - så kan man väl faktiskt snygga upp ljudbilden en aning. Eller ta på sig rimligt snygga-coola-annorlunda-fula-dramatiska kläder. Och kanske ta dansare som är någorlunda karismatiska. Men nej för tydligen anses det konstnärligt att spela som ett dåligt övat högstadieband som inte lyckats ta med sig ombyte när de rymde ut genom fönstret på andra våningen.

Och så är folk så exalterade över sin - på nätet så coola - favvoartist. Åh så bra det är. Åh. Åh. Åh. Till slut har de övertygat sig själva. Men det var helt ärligt crap. Och varför spela den enda bra låten sist. Efter en halvtimmes elände en bra låt och sen var det slut.

Samtidigt som jag inser att jag precis just nu uppskattade en märklig Elina Milan som addade mig på twitter för en tid sedan. Enligt MySpace en 22-åring från Kazakhstan som gör musik. Vilket kan vara både helt sant och helt falskt. Oavsett vilket så är det enkel elektronisk tacky eurotech and I love it.

onsdag, april 15, 2009

Kärlek


Varje gång jag går in på Babburina blir jag bara alldeles förälskad. Så himla vansinnigt otroligt fina. Saknar världens vackraste Queens.

Lågmäld Schulman

Ibland läser man en recension som - utan att vara något utöver det vanliga - och utan att ens skildra något som är utöver det vanliga - ändå lyckas fånga ens intresse. Så nu är jag för första gången på över två år återigen nyfiken på Alex Schulman.

Strolling New York


Nu har jag återupptagit skrivandet på strolling new york.

Apropå Georgien


Notera att jag har lagt Georgien som en egen bildlänk till höger så att den som är helt politik-och-new-york-ointresserad lättare hittar östundret. Fler foton från Akhmeta och Tbilisi inom kort.

Längre straff och hårdare bandage

Läste precis Gunilla Kinns ord om hur mediekritiken har visat brist på empati och [...] en helt osund identifikation med det kaliforniska rättsväsendet i den senaste veckans backlashrapportering om Annika Östberg. Genast tänkte jag på alla som - så snart de inser att jag är jurist - bara måste lägga fram en sanning som vi jurister uppenbarligen inte inser. Att vi måste ha mer kännbara straff i Sverige. Långt och torftigt ska det vara. Helst vatten och bröd på livstid.

Vad som förundrar mig är hur dessa tankar kommer så direkt så aggressivt och så aningslöst. Ett samhälles kriminalitet är sällan - om ens någonsin - relaterat till straffets längd. Enkel statistik på Juridicums grundkurser visade snart att länder med livstid och dödsstraff ofta var fantastiskt kriminella. Lite hönan och ägget. Om de nu är så kriminella behöver de ju livstid och dödsstraff. Eller..?

Nu är det en gång så att de flesta människor vill bli accepterade och må bra. Om ett samhälle har fred, rimligt god ekonomi och moraliska normer för att bli socialt accepterad - så undviker människor att bryta oskrivna regler. Straffen är till för den lilla grupp som tänjer gränser oavsett normer - och som är i behov av rehabilitering. Straffets avskräckande syfte är alltså inte så stort som många tror. När någon väl har bestämt sig för att begå en - allvarlig - kriminell handling spelar straffet en mindre roll.

I ärlighetens namn - hur många avstår från att vandalisera en butik för att det ger x antal kronor i böter x antal timmars samhällstjänst eller x antal år i fängelse. Visst tänker de flesta på att ens familj och vänner kommer tycka att man är märklig.

Och faktum är att rehabilitering och återanpassning inte alls är en undfallenhet gentemot kriminella - utan faktiskt det enda rimliga både för personen själv och för samhället den dag personen kommer ut.

tisdag, april 14, 2009

Helfranskt


Efter en god - och annorlunda - middag på Fette Sau hade jag tänkt mig en tidig kväll. Men mina fransktalande vänner tänkte annorlunda. Snart befann jag mig i en skinnsoffa med ett glas rödvin och franska schlagerklassiker på storskärm. Något overklig känsla att se sina vänner dansa loss till franska hits som om det vore sexa i Lund.

Samtidigt blev jag så nostalgisk för jag inser att jag verkligen växt upp med den här musiken. Min storebror gav mig tidigt blandband med France Galle Mylene Farmer Stephanie - men favoriten var nog ändå Flash - och såklart Sandra Kim.

Måndagspromenad


Med strålande vårsol och supersöt vän på besök blev det långpromenad idag. Först en runda i Williamsburg och Green Point innan vi tog bron över för dumplings i Chinatown och shopping - sällskapsshopping för min del - i Soho. Så klassiska rundan upp till Union Square innan vi tog L-train hem igen. En mil. Soft.

Mer som konst än konst


En vän har just nu en något opålitlig mejl. När jag idag läste hennes meddelande i strl 20 på berryn kändes det så himla artsy att det slår ut samtliga konstverk senaste veckan. Kanske överraskningsmomentet med den fragmentariska texten. Kanske bara att det är himla snyggt. Funderar på att mejla lite större text själv i framtiden.

Vad gör man inte för det perfekta fotot


Men helt ärligt hade jag nog lagt mig ner lite mer classy.

måndag, april 13, 2009

A Sunday on B

Ikväll råkade jag säga att jag hade three bees. A berry a bike and a blog. Och så är jag dessutom blonde och bor vid Bedford. Vännen bredvid inflikade att han faktiskt ville vara en del av mitt liv i egenskap av Bertrand. Och vännen mitt emot mig är inte bara bilingual utan också bachelorette. Samtidigt insåg jag att jag idag brunchat på Ave B för att sen äta burritos på Bonita. I Brooklyn. Just då kommer en ny bekantskap och presenterar sig som Bartholomé. Då bara brast det.

Förstå att det hela snart urartade sig. Har inte skrattat så mycket på så länge. Men en kväll på b är lika nördigt som roligt. När vi kom hem råkade jag fråga min roomie om jag kunde ta hennes brown banana och hon svarade såklart bien sur. Samtidigt sa nån annan bonne nuit och en tredje i will go to bed. För att inte tala om att någon letade efter sin black bag och en annan om sin book on fab.

Hoppingivande

För några veckor sen fick jag en fin länk från C men eftersom min mejl har varit helt överfull har jag inte hunnit läsa och rekommendera. Barnuppfostran i Sverige verkar gå från klarhet till klarhet. Genusprojektet i Gävle för över tio år sen har fått efterföljare i Bjärred. Tänk den dag alla kommunala förskolor är genusneutrala. Truly Utopia.

söndag, april 12, 2009

Tvärsöver gatan

Men ärligt så förälskar jag mig alltmer i Williamsburg. Lugnet. Grafittin. Strosande människor och små gator med lite trafik. Mysigt. Samtidigt som det fortfarande känns lite väl vuxet för min smak.

Williamsburg Bridge 3 AM


Skär verkligen i hjärtat att lämna Alphabet City och cykla över bron hem till Williamsburg mitt i natten. Känns så bakvänt. Mitt i natten ska man ju ta vändan runt pizzastället på St Marks och promenera sista biten hem till 11 and A. Samtidigt måste jag erkänna att jag knappt får nog av Manhattans upplysta silhuett när jag alldeles ensam cyklar över den mäktiga bron med Dolly i poden.

Vår i Alphabet City

Stolt över Victoria och Daniel


Igår gick jag ut med vackra välutbildade vänners vänner och hade inte i min vildaste fantasi kunnat tro att större delen av middagen skulle ägnas åt den sk skandalen att Victoria förlovat sig med Daniel. Särskilt en spanska gick helt i taket. Att vår kronprinsessa skulle gifta sig med sin personlige tränare var så skandallöst att hela kungahuset borde avgå. Övriga menade att kronprinsessan lika gärna kunde gift sig med ett barnhemsbarn. Som om det också vore fel.

Framförallt reagerade alla på att Daniel inte hade universitetsexamen - vilket tydligen klassas som mer eller mindre brottsligt - och att han bara hade en snygg kropp. Jag blev minst sagt väldigt överraskad. Hur kan man anse att arrangerade elitäktenskap skulle vara bättre.

Tur att man är jurist och kan argumentera för sin sak. Efter att ha förklarat att paret är som klippt och skuret för varandra - att universitetsutbildning inte avgör människovärde samt - såklart - att Daniel inte bara - om det nu skulle vara bara - är en personlig tränare utan också en framgångsrik affärsman. Dessutom sköter han sig oklanderligt och verkar otroligt sympatisk. Då kallades jag PK.

Till slut kände jag att artighetsfraserna var long gone så jag deklarerade för spanskan att hon var skrämmande fördomsfull. Vilket tog skruv. Samtidigt som hon försvarade sig med att bara säga vad folket tycker. Då var det så skönt att säga att svenska folket tagit Daniel till sitt hjärta och är stolta över bådas uppenbarligen modiga val.

Enough is enough

Och innan jag knyter mig för kvällen vill jag även rekommendera Fjällrävens framgångssaga. Utan min stora svarta fina varma underbara härliga fjällrävenjacka med tusen fickor hade jag gått under i Georgien i vintras. Så enkelt är det. Jackan inhandlades för ett kallt klimat med dagliga strapatser - där passet ständigt var tvunget att ligga intakt i innerfickan. Samtidigt är jackan väldigt fin.

I en orolig tid då människor söker trygghet och varaktiga värden är det ett framgångsrikt koncept. Enligt tidningen The Economists analytiker kommer de varumärken som klarar det stundande krisåret 2009 var så kallade no nonsense-brands. Produkter som genom sitt höga pris signalerar enbart status är förlorade.

Lyxtrötthet är nästa ord. Lyxtrötthet. Förstår att det än en gång berör den finansiella krisen men själv har jag känt en smygande lyxtrötthet länge. En trötthet intimt förknippad med bondeliv miljötankar fattigdom rättigheter lika väl som företagaranda och nytänkande. Samtidigt förvåning och maktlöshet inför omgivningens totala frosseri i resor middagar bilpendling och pengajakt. Allt ska mätas och allt ska köpas. Befriande att läsa om en motsatt trend och dessutom framgångssaga.

Och lagom om Gömda

Fortsätter på temat Gunilla Kinn och rekommenderar hennes besök i Oxelösund för att prata Gömda med lokalbefolkningen.

Lagom om Annika Östberg

Äntligen en balanserad och välskriven text som sammanfattar Annika Östberg. Läs mer under Gunillas annikatagGunillas dagbok.

Konsten har inte längre någon tjuskraft


Ända sen jag var liten har jag varit fascinerad av konst. Visserligen bara av stark tydlig och avskalad konst. Men ändå. Igår var jag på Whitney och blev inte bara uttråkad utan nästan arg. Hur har så många människor mage att vara så ytliga och kalla sina skapelser för konst. Vet inte om min upprördhet berodde på att huvudutställningen var direkt dålig - vilket mina europeiska vänner höll med mig om - eller om det berodde på att mitt liv innehåller så mycket dramatik att konsten som finns på Whitney inte förmår skaka om mig.

Mina amerikanska vänner däremot var mycket tagna av Protect Protect och undrade förvånat och oförstående hur jag - människorättare och allt - kunde tycka att utställningen var ytlig och ointressant. En massa textremsor flimrade förbi plus förstorade amerikanska handskrivna dokument från Irak och så benknotor från fd Jugoslavien. Och det var konst. För mig var det som att läsa dagstidningen. Enligt mina amerikanska vänner förstår inte amerikanerna detta om det inte kallas för konst. Men herregud de röstar ju. Och allt finns ju tillgängligt på nyheterna. Ingenting kom från - helt - konfidentiella källor.

Värst av allt är alla prettobesökare som åhar och ahar sig igenom utställningen. Och som fientligt väser åt den som råkar ställa sig i mitten för att utställningen var förvirrande. Alltså konst för konstens egen skull ger jag verkligen inget för.

Återanpassning


Än har jag inte anpassat mig till rutinerna det innebär att ha trådlöst tvättmaskin dusch och varmt badrum. Märkligt nog känns mitt liv just nu alldeles overkligt. Människor är vänliga på ett naturligt sätt. Min lya är min lya. Min tid är min tid. Mina val är mina val.

Samtidigt måste jag ge mina vänner all cred för de höjer inte på ögonbrynen en enda gång. Det är fine att jag är förvirrad överlycklig och alldeles utmattad på en och samma gång. Men idag skrattade vi faktiskt en hel del när jag skulle dammsuga. Helt ärligt. Är inte dammsugaren på bilden extremt spacig..?

Oslo Coffee Company


Snart ska jag återuppta bloggandet på strolling så att inte hela bloggy fylls med åh så himla gott kaffe de har på... Men hur som helst är de supersöta på Oslo CC och så står det Velkommen vid dörren.

Utanför laundromaten

Lokal patriot


Åh stoltheten rinner genom ådrorna. Även att det råkar vara italienskt.

Lördagsmorgon i Williamsburg


Notera att skylten egentligen ser ut så här.

lördag, april 11, 2009

Bikie på Williamsburg bridge

Cykling inte samma sak här som hemma


När jag skulle låsa upp min cykel ikväll kom den amerikanska chocken. Cykel..?! Ska du cykla..?! Snart lägger sig första vågen men då kommer andra. Men var har du ryggsäcken..? Lysena..? Hjälmen..? Vattenflaskan regnkläderna paraplyet cykelkartan... Men vad ska du göra om det börjar regna..?! [Eh ta metron som alla andra kanske..]

Till slut började jag skratta och svarade att det faktiskt rörde sig om en halvtimmes pendling och ingen helgcamping. Inte undra på att folk inte cyklar i New York om det ska vara så himla krångligt. Cyklingen blir liksom ett mål i sig - vilket för mig snarare låter som en sport.

En annan insikt under dagen är att folk tror att jag cyklar på grund av klaustrofobi. Eller metroskräck. När jag idag frågade mina amerikanska vänner något på väg in i hissen vände sig den ena hastigt om. Oh my god i forgot - you are fobic right..? Wanna take the stairs..?

fredag, april 10, 2009

Magkänsla och civilkurage


Efter lite svåra förhållanden i Genève och ännu lite svårare i Georgien har min berömda magkänsla blivit vilsen. Men nu när jag är tillbaka i en högteknologisk västvärld med en levnadsstandard som omfattar en daglig dusch och en sovbar säng så är kompassen tillbaka igen.

Därför ännu så mycket trevligare att läsa om - utifrån sett - galna idéer som visar sig alldeles genialiska och - givetvis - helt styrda av magkänslan. Läser Henry Fords ord If I'd have asked people what they wanted, they would have said a faster horse. - och såklart en analys.

Samtidigt som jag dagligen noterar Dag Hammarskjölds vackra citat mellan reppen och FN. Never for the sake of peace and quiet deny your own experience or convictions.

Classy Michelle


Fotograf Dan Kitwood / Getty Images

Mitt förra inlägg till trots - eller tack vare - har jag försjunkit i Michelles sköna klädstil. Titta hur hon kombinerar koftan och kjolen och ser så vansinnigt elegant ut.

Låt Michelle vara Michelle


Väldigt intressant krönika om hur Michelle Obama stöps in i någon märklig mamma- slash modell-form som inte alls går i linje med hennes drivna kampanjande. Omstöpningen är en besvikelse för många väljare och ger en väl försiktig bild även med tanke på Clintons och färg. Läs hennes urkonservativa beskrivning.

Vita Huset online


Stämmer in i lovsången och bekräftar härmed att Vita Husets hemsida är guld. Öppen klar tydlig klickbar sökbar. Ett under av användarvänlighet. Min senaste sökning var såklart AfPak.

torsdag, april 09, 2009

Utsikten från mitt fönster på reppen


Nu förstår jag hur svårt det måste vara att vara småbarnsförälder. Skulle ju vabba idag. Men i sista stund fick jag veta att ingen kunde gå på mötet vid tre och jag var på plats. Så ingen cykling idag heller.

Å ena sidan känns det blytungt att behöva gå bussa och metra sig hem och göra ett nytt försök imorgon. Å andra sidan var det ett otroligt intressant möte där jag lärde mig massor och knöt fina kontakter.

Och ja det är mackie och mina fina eccoskor som syns på bilden.

onsdag, april 08, 2009

Ehsanologi om elina elina elina


Svårt att veta vilka alla ni läsare är och så plötsligt får man ett mejl eller en länk med kärlek och blir så himla glad..!

Carl Bildt om tyst diplomati


Läsvärt om fallet Annika Östberg och Fredrik Reinfeldt.

Bristande språkkunskaper


För en tid sedan träffade jag en svensk rekryterare och lyssnade alltmer uppmärksamt på hennes redogörelse för hur svårt det var att hitta unga svenskar med goda språkkunskaper. Inte bara det att många väljer bort franska tyska spanska ryska i gymnasiet - men att deras engelska inte når den professionella nivå som krävs. Givetvis protesterade jag och sa att det inte kan stämma för visst talar alla unga svenskar utmärkt engelska. Och många äldre med för den delen.

Kort därefter träffar jag en sk ung person. Och med det menar jag en person som är född en bra bit in på 80-talet och alltså gått det nya gymnasiet. Oh my gosh. Rekryterarens tes bekräftades omedelbart. Engelskan var helt undermålig. Jag hade aldrig anställt denna person någonstans utanför Sverige. Efter det har jag noterat fler och fler unga människor staka sig leta efter orden och ha svårt att uttrycka sig tydligare än oh yeah thats really great.

Tror unga svenskar att det räcker med engelska för internationella uppdrag..? För de söker ju trots allt. Och varför prioriteras inte ens engelskan..? Eller har jag och min rekryterarvän bara haft en otrolig otur..? Tacksam om någon har länkar eller vet mer..!

Arbetslivsspråk

Nu har jag lärt mig att det heter sjuka sig och inget annat. Inte för att jag gör det särskilt ofta men om det nu skulle hända. Själv måste jag idag vabba - om än bara en timme - för att gå med Huffy junior till cykelmojen som stänger oväntat tidigt.

Nästan som Melodifestivalen


Igår mejlade en gammal RWI-kursare hela gamla klassen och frågade om någon visste något om Ljubljana i Slovenien. När svaren började trilla in blev jag så full i skratt. Kalimera från Grekland, Privet från Azerbaijan, Goddag från Köpenhamn, Hello from New York. Lät som rena omröstningen i Eurovision. Så himla härligt att vi kom från hela världen och sen åter spritt ut oss över hela världen och fortfarande håller kontakten. Notera även mina tidigare festivalvibbar.

Hoj på tub

Igår fick jag punka på min supercruiser. Mycket besviken. Huffy höll ett helt år utan skador. En kedjespänning och omsmörjning efter vintern och vi rullade fint. Nu. Två dagar på hojjen och däcket är platt.

Därmed fick jag även tillfälle att pröva konceptet cykel på metro. Erfarenheterna är tre. Fantastiskt vänlig och hjälpsam metropersonal som inte tar betalt för cykeln är ett plus. Själva åkandet är himla trixigt för det är packat med folk och väldigt skakigt. Men att sen kånka en supertung cruiser uppför inte mindre än tre trappor med fullt av folk runtomkring var inte särskilt festligt. Bad en stilla bön att cykeln inte bara skulle fastna i något och ramla mig ur händerna.

Summa summarum. Sjukt svårt att välja cykel. Man kanske ändå skulle slagit till på en sån där fjäderlätt ful sak utan i princip nånting.

tisdag, april 07, 2009

New York har blivit dyrare


Mitt minne kan spela mig ett spratt men jag har för mig att man fick två skivor cream cheese i sin bagel förr i tiden. Minns iaf att det var för mycket cream cheese och att jag därför bad om en skiva. När jag spontant - utan att tänka på det - häromdagen bad om endast en skiva så sa han Ey gosh do you think you'd get two..? That's money..!

Känns som att stan har blivit betydligt mer prismedveten det senaste halvåret... Not to mention att många av mina amerikanska vänner är in between jobs. För egen del känns det rätt soft för jag har aldrig varit ett stort fan av de där 100 dollarish middagarna.

Mamma och storasyster på youtube

I en superfin liten film om vår senaste bok I mormors skafferi.

Utsikten från mitt fönster i Williamsburg

Sveriges ordförandeskap


Noterade precis EU-upplysningens pedagogiska sida.

Julkänsla


Plötsligt fick jag julkänsla. Inte så märkligt när man ser julbelysning.

Nedanför vår trapp


En av mina roomies är väldigt miljömedveten och en av få av mina vänner som faktiskt cyklar. När jag parkerat min guldklimp och gick uppför trappen till vårt hus igår kunde jag inte låta bli att le. Fyra cyklar på samma bild är inte illa. Inte illa alls.

Påminnelse


När jag cyklar tänker jag ofta på Renata Chlumskas sommarprat. Att ta risker är inte att vara dum. Visserligen är det inte helt ofarligt att cykla i New York men är man väl förberedd och lagom uppmärksam är det inte dumdristigt på något sätt.

Men varje gång jag cyklar förbi en vit cykel saktar jag in och tänker på alla de offer trafiken skördar varje år. Största säkerhetsvinsten är att få fler cyklar och färre bilar i trafiken. Ändå är det en lång väg dit och tills dess är fler cykelbanor och större hänsyn en nödvändighet.

Saknat...