Inspirerande möte på The Met

Förra söndagen var jag på The Metropolitan Museum of Art för att lyssna på ett lågmält och mycket intressant samtal om modebloggar. Världens kanske tre främsta modebloggare - Scott Schuman [The Sartorialist] Cathy Horyn [The Runway New York Times] och Diane Pernet [a shaded view on fashion och ZOO magazine] - samtalade om mode personlighet och skapande. Fantastiskt välarrangerat. Först artsy Diane, sedan engagerade Scott och till sist etablerade Cathy. För att till sist mynna ut i ett gemensamt samtal med frågestund.


Diane berättade om sin resa genom experimenterande projekt bloggar och samarbeten. Allt interaktivt illustrerat på den stora skärmen längst fram i det vackra auditoriet. Fascinerande men svårgreppbart. Persona vs personality. Diskussion kring her appearance och de facto fashion.


Sen Scott Schuman. Som nog får anses som huvudattraktionen för de kanske 200 bloggare som hade samlats i mörkret. Och vi blev inte besvikna. Snabbt engagerat och med mycket humor berättade Scott om den unge femtonårige pojke i Indiana som drömde om att få arbeta med mode. Alla skrattade förstående åt det omöjliga i situationen. Generöst bjöd han på sin historia om hur han utbildade sig inom marknadsföring och först efter femton år i modebranschen började fota. Flera gånger återkom han till att han inte var fotograf. Men att han ville visa det vackra som han såg.


Slutligen berättade Cathy Horyn om hur en tidningsgigant som New York Times accepterar en blogg med oredigerade kommentarer - uppdaterade i realtid världen över dygnet runt. För oss åhörare blev det snart uppenbart att det hade varit en process. Men också att det var ett lyckat och djupt uppskattat resultat. Cathy menade att modebloggandet har tagit moderecensionen till en helt ny nivå. Plötsligt finns två samverkande fora. Alla de snabba tankar som inte får plats i en review i tidningen får istället en plats på nätet. Nya tankar uppstår. Som i sig interaktivt utökar recensionen. Modekritik blir inte längre lika tillrättalagt. Kan inte vara det. Och hur en journalists arbete alltid handlar om att engagera sina läsare. Oavsett forum.

Alla tre återkom dessutom till kommentarernas del i skapandet. Vid moderatorns fråga om kommentarernas framfusighet framhöll Scott och Cathy hur väldigt välformulerade och omdömesgilla läsarna är. Och hur kommentarer inte bara gör bloggen självreglerande utan också integreras som en del i skapandet. All inspiration och all kunskap som strömmar till via bloggen. Vilket fick mig att tänka på senaste kommentarsdiskussionen hos Peter Englund [5 och 6 från slutet]. Bloggläsarna anpassar sig alltmer till uttrycket i bloggen. Sartorialistens kännetecken är ju just ödmjukheten lyssnandet iakttagandet - och det återspeglas tydligt bland läsarnas kommentarer.


Inte överallt dock. Åtminstone fyra gånger under dessa två timmar nämndes Sverige och Stockholm. Tre var fab. Svenskar är fashion forward och stylish. Såklart. Men den fjärde omnämningen var lika obehaglig som intressant. Scott berättade spontant att det ställe i världen där han hade upplevt störst kulturella motsättningar var - i Stockholm. Hur the SoHo people [Södermalmsbor fritt översatt] missunsamt kommenterade foton på the Upper East people [Östermalmsbor fritt översatt]. Och hur han tog väldigt illa vid sig av dessa angrepp. Hur detta - utifrån sett - lilla vackra community är så hårt. En iakttagelse som bör uppmärksammas.

Under frågestunden kom en minst sagt uppspelt bloggare fram till mikrofonen och inledde med att marknadsföra sin egen blogg. Vilket i detta lugna och stilla forum kändes högst oklart. Därefter bad hon om tips för att promota sin blogg. Efter en tystnad som kändes som en evighet samlade sig panelen och svarade artigt på hennes fråga.

Scott menade att den som lyckas hålla en blogg konsekvent i tid förtroende och kvalitet - får läsare. Att blogga handlar om att skapa förtroende. Cathy framhöll att en blogg måste vara personlig och vågad. Den som skriver för att tillfredsställa alla tillfredsställer ingen. Båda framhöll att läsaren måste känna sig trygg och omhändertagen.

Själv frågade jag Scott om objektens vilja att ställa upp på bild. På sistone har jag funderat mycket över den allt tilltagande längtan efter integritet på nätet. Att inte synas. Om han märker av denna motsatta rörelse. Hans svar kom klart och tydligt. De som inte vet vem han är blir smickrade för uppmärksamheten - och tackar ja - och de som vet vem han är - ja - de tackar ja. Om någon ser tveksam ut blir det ändå inget bra foto så då drar han. Basta. Inga konstigheter. Fantastiskt skönt att höra. Ännu en inspirerande eftermiddag i New York.