Återkoppling

Mamma tyckte att jag var onödigt hård mot Susanna Alakoski häromdan. Att jag inte beaktade missbruksproblematiken och att jag fick det att låta alltför enkelt. Och som alltid har mamma rätt. Jag var nog lite hård mot Alakoski. Men vad som kanske inte framgick är hur fascinerad jag ändå är över hur olika man ser sina avvikelser - som en tillgång eller ett handikapp. Om man ens lägger energi på att se dem.

Dessutom berättade mamma återigen för mig om hur vackert Rosengård var när hon var barn. Hur hon åkte till den vita putsade villan med veranda ut mot gatan. Längs verandan klättrade vildvinsrankor och runt villan fanns förstås en stor trädgård.

När jag var där och föreläste förra våren pratade vi massor om miljonprogrammens historia. Alakoski berättar på sitt sätt när hon upprepar hur miljonprogrammen fick vackra namn för att dölja eländet. Men som jag uppfattat det hela - särskilt när jag pratat med mamma - så lade man miljonprogrammen på en vacker och tillgänglig plats - ofta vid en herrgård eller liknande - med ett vackert namn. Förväntan inför boendet var ofta stor och det var status att bo där till en början. Innan allt utvecklades åt ett annat håll. Samtidigt måste jag säga att mina egna upplevelser i Rosengård är väldigt positiva. Folk hälsar och pratar och har ett väldigt socialt rikt liv. Det är lummigt och grönt. Visst talar statistik ett tydligt språk - men det finns andra aspekter.