Barndomsminnen

Sitter på Starbucks och skriver - mest för luftkonditioneringens skull - men lite för sällskapet om jag ska vara helt ärlig. Och så plötsligt. Åh. Road To Nowhere med Talking Heads. Åh. Vilka barndomsminnen.

När man hängde i stallet faktiskt ganska sent på kvällen. Efter att ha mockat strött och sopat blandade man fodret och la melassen i blöt. Drog sig för att gå ut i skogen och hämta in hästarna. En liten stund till bara. Med röda kassettbandspelarens samtida åttiotalshits på repeat.

Road To Nowhere och så tänkte jag att en dag så kommer jag att vara filmstjärna och popstjärna och stjärnfysiker och Einstein och lite till. Bo i New York och Hollywood och Afrika och Mellanöstern. Såg det helt klart framför mig - bara det att det var så himla långt dit. Så många år. Så många elaka barn på vägen. Så jag lyssnade lite till och fantiserade. Och nu plötsligt så lever jag min dröm och ryser när jag tänker på att jag faktiskt blev precis så lycklig som jag trodde. Och så har jag inte ens hunnit till varken filmstjärna eller popstjärna än.