När jag åt brunch häromdan så hade vi flera olika servitörer. När någon plockade glas så frågade en i vårt sällskap om sin beställning. Mannen såg förskräckt ut och sa att han skulle hämta servitören. Då började en annan person i sällskapet skratta lite som man gör när någon gjort en uppenbar blunder. Så sa han med en lätt syrlig ton att det kunde hon väl se att det inte var servitören. Utan en mexikan.
Och någonstans här så känner jag mig lite skyldig. För jag tänker likadant. Hierarkin på restaurangerna i New York är strikt och servitörerna är alltid ljusare än plockarna och diskarna och torkarna. Som i sin tur nästan alltid är mexikaner. Så efter ett år i New York så tänker jag också instinktivt att fråga den ljusare personen. Och ser jag en mexikan så tänker jag direkt på monotont arbete och tystnad.
Därför blev jag så otroligt glad när jag i torsdags träffade Mexikos representant till FN. Stilig trevlig välklädd och något alldeles makalöst bildad. Vi fann varandra direkt och hade en mycket underhållande konversation om de numera välkända banden mellan Mexiko och Sverige som vi båda bara minuter innan varit helt ovetande om.
Där och då insåg jag för tredje gången i mitt liv hur påverkad man blir av sin omgivning. Första gången var när jag kom hem från Ryssland arton år gammal i knallblå mascara och kortkort kjol. Andra gången var när jag efter tre månader i Kina verkligen trodde på nyhetsuppläsaren.
söndag, juli 13, 2008
Det är de små sakerna
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
jag följer återigen ditt skrivande elina! med nöje såklart. och precis så där är det, det oslagbara med resor är ju just att reflektera i efterhand. landade precis efter vår road trip genom CA, OR & WA och jag är superglad och lätt omtumlad... är riktigt nöjd att vi valde att ta den lite svårare och vid första tanken något mindre inbjudande turen norrut från SF, istället för den mot LA och San Diego. samma iakttagelse som din med servitörerna kunde vi göra på den sidan landet. på flighten hem mellan London och Sthlm fick jag ingen is tll min coca cola. jag bad självklart om is - och fick EN bit! satt stum i minst fem minuter...
det sägs att mexikanerna är den första gruppen av invandrare i usa som inte kommer att kunna göra den klassiska uppåtresan. skrämmande. hoppas mexiko blir typ sjukt rikt typ sjukt snart och kickar usas ass.
härligt att ni valde en något mer oväntad roadtrip än LA SD. roadtrip låter fö väldigt lockande. cabbat varmt galet och mycket fear and loathing :)
...och jag som aldrig vill ha is får det alltid.... service är helt klart ett kapitel för sig.
Ja, det är verkligen interessant (och trist) detta som föregår här i NY på restauranterna. Jag har själv jobbat två år på en här, och såklart var alla busboys och diskare mexicanare. Dom flesta snackade tyvärr knappt ett ord engelsk och hadde heller inget interesse av att lära, då det enda som betydde något var att få ihop pengar för att skicka hem til sina kära i Mexico. MEN det fanns en, Juan Carlos, som jobbade stenhårdt och som var velutbildad och snackade flytande engelsk. Han hadde gång på gång frågat om att få bli servitör. "Nej, du jobbar så bra som busboy, du är den besta vi har, så vi vill inte förlora dig där", sa manageren. Men historien slutade iaf "bra", efter fem år fick han äntligen bli sevitör.
vad intressant att få läsa din kommentar - av någon som har konkret erfarenhet av situationen.
tanken slår mig att denne juan carlos måste vara otroligt stark som envist fortsatt att begära att få bli servitör. så många som skulle gett upp.
som sagt så kan man ju hoppas på lite större mexikanskt inflytande och bättre ekonomi - så att de återfår respekt. eller att fler juan carlosar ser till att spräcka glastaket.
Skicka en kommentar