Big business i Alphabet City

____________________
Foto Kinna Jonsson._
Åh. Jag har just varit med om ett moment såväl som privatperson som företagare. Och känt mig precis som mamma och pappa. Eftersom jag har bott i mitt hus i snart ett års tid har jag blivit som en del av den brokiga afroamerikan-latino-skaran. You blend right in som min coola granne Ken sa för någon månad sen.

Mitt kvarter är - har iaf varit - ett av de fattigare på Manhattan och mitt hus är definitivt det fattigaste på vår gata. Jag vet att husstyrelsen just nu försöker bilda en bostadsrättsförening för att inte riskera att köpas upp och utnyttjas. Ärendet behandlas i domstol och de flesta i huset upplever det hela som väldigt svårt. Om de förlorar så får förmodligen merparten flytta till Queens - vilket är en hel värld bort.

Samtidigt som jag hänger på trappen och diskuterar politik på kvällarna - klappar hundarna och pratar om livet på småtimmarna - får komplimanger för min oljerock av kidsen på rullskridskor - så har jag ändå en gnagande känsla. Att de undrar vad jag är för en. Jag har funderat på om jag ser onödigt rik och casual ut. Om någon upprörs av mitt blonda hår tajta löparkläder korta klänningar cykeln ständigt parkerad utanför dörren eller att jag bara handlar bananer i delin. Man vet aldrig. Jag är trots allt den enda som inte är som de.

När jag kom ner på trappen idag så satt två av mina sköna grannar och skvallrade. Ena grannen har stråhatt gluggar mellan tänderna och en rejäl dos afroamerikansk sydstatskultur. Och lite förtjust i mig. När jag kom sa hon till grannen att jag gett ut en bakbok. Att båda älskar kakor syns tydligt. Nähä sa den andra. Jodå sa jag och berättade vår familjehistoria. Och visst hade hon också en mormor och det ena ledde till det andra. Så hon ville köpa boken. Aouch tänkte jag. Den är ju dyr härborta - med frakt och allt. Jodå hon skulle ha en bok. Vad kostade den..? 55 dollar sa jag. Då så sa hon. Ge mig två.

Här kan vi ta en paus. Tankar som slog mig var a. att aldrig aldrig aldrig någonsin underskatta någon och b. att det är helt otroligt hur olika företagare behandlas i Sverige och USA. I Sverige frågar de flesta först om de kan få boken. När man vänligt säger att den är till salu så uppfattas man som snål och så har de inte pengar på sig. Eller att de hellre tar en stämpel på sitt Akademibokhandelkort. Tror inte folk tänker på att vi själva betalar tryckeri binderi lager och transport.

Här är det helt annorlunda. Alla har en business. Alla vet hur det är. Klart man betalar. Hur fattig man än är. Det var en bra lärdom för mig.

Och medan jag gav grannen två böcker och för hela skaran ute på gatan förklarade svensk baktradition och visade foton på vår berså tog hon glatt upp 110 dollar cash ur plånboken. Det var inte tal om annat än att jag skulle signera ena till henne och andra till hennes mamma.

När jag cyklade därifrån var jag så stolt över att vara företagare. Att producera egna produkter som man visar upp och på plats i trappen säljer till en överlycklig köpare. Klefstad gård mammas hantverk pappas hantverk systers hantverk mitt hantverk. Till en helt annan kultur i Alphabet City. Och att få det förtroendet. Vad kan jag säga. Jag är uppriktigt tagen.