Olika sätt att se på livet

Och här lyssnar man på Chlumska och Alakoski. Glömde länka..

Idag tog jag en långrunda längs East River. Min nya roomie har inspirerat mig till att börja lyssna på pods igen. Lyssnade hur mycket som helst förra våren - men sen dess har det varit tyst. När jag gick igenom sommarpratarna så insåg jag att även förra årets pratare fanns på listan. Valet föll snabbt och enkelt på Renata Chlumska och Susanna Alakoski - för deras gemensamma nämnare skånskan.

I 44 minuter söderut så lyssnade jag på Renatas lugna fokuserade röst. Den andades förväntan förhoppning vilja och styrka. En röst som vittnar om hur starka erfarenheter ger ett enormt lugn. Att man måste våga vara lycklig. Mina steg blev spänstiga och jag hann ner till Brooklyn Bridge innan programmet var slut.

Så lyssnar jag på nästa skånska. Jag vet vad jag har att vänta - men kontrasten är slående. Susanna Alakoski berättar om frånvaron av kvinnor i det offentliga livet och om klasskillnader och fattigdom. Till skillnad från framåtblickande Chlumska så ser Alakoski bakåt. På eländet och misären. Orättvisorna. Rent krasst så är hon vansinnigt bitter. Allt har varit fel och allt är fel och inget verkar bli bättre.

Missförstå mig inte. Alakoski har en hel rad poänger. Och hon lägger upp dem väldigt lugnt och retoriskt. Men hon visar samtidigt med all önskvärd tydlighet varför hon är handikappad. För det som är alldeles naturligt eller kanske perifert eller till och med irrelevant för Chlumska - att hon är kvinna invandrare och från enkel miljö (tror jag iaf) - är enligt Alakoski handikapp. Och det är klart - ser man sig själv som handikappad så har man betydligt längre väg att gå.

Dessutom fokuserar Alakoski genom hela programmet på pengar. Mellan raderna framkommer dock det egentliga problemet. Självkänslan. Självförtroendet. Klasskillnad och handikapp och misär handlar inte alls så mycket om det fysiska som det mentala. När man är mentalt stark och har gott självförtroende så a. spelar inte pengarna den avgörande rollen och b. kommer pengarna snart att rulla in. Det svåra är bara var man får självförtroendet ifrån när man inte får det varken hemifrån eller utifrån. Och än så länge går jag bet på den.

Däremot tänkte jag en tydlig tanke när jag gick över FDR Drive - jag är privilegierad. Mormor var enda barnet och ärvde en herrgård. Det var inte tu tal om att hon bara var kvinna. Hon var ägaren och hon körde fyrspann. Mammas faster var inte heller bara kvinna - hon var gymnastikdirektören som hade bott i Berlin i tjugo år. Tyskland hade ju före kriget det kulturinflytande USA har idag. Farmor - född 1897 - hade körkort och grundade Röda korset hemma i Örtomta.

Det är därför jag vet att det inte handlar om pengar. Förr i tiden gav pengarna ändå bara rika fruar. Inga yrkesarbetande kvinnliga gymnastikdirektörer eller professorer. Nej det handlar trots allt om självförtroende. Titta bara på Chlumska. Inget är egentligen farligare än något annat och vi lever bara så många år. Det är liksom bara å åk.