Högsta betyg ger inte lycka

Läser ännu mer om betygshetsen i svenskan idag. Minns ett samtal jag hade med en mamma för ett par år sen. Så vansinnigt stolt över sin dotter som hade högsta betyg och var elevrådsordförande på en av Stockholms absolut mest drivna skolor och dessutom skulle söka till universitet i USA för att de svenska inte höll tillräckligt bra standard. Dotterns mål var att vara utexaminerad vid 23 och sedan göra karriär.

Medan jag tog lugna djupa andetag frågade jag mamman hur dottern mådde. Fantastiskt svarade mamman. Tränar varje dag för att hålla sig i form och läser dessutom spanska på kvällarna. Tror du hon är lycklig frågade jag. Såklart hon är sa mamman hon är ju bäst. Så frågade jag om hon själv var likadan när hon var 18. Först började mamman gapskratta och berätta hur hon skolkade och rökte på och levde loppan och åh vilka härliga tider. Sen blev det tyst.

Lite försiktigt frågade jag när hennes dotter skulle leva loppan. När hon läste på en av Sveriges striktaste gymnasieskolor eller på ett av USAs främsta universitet. Eller när hon påbörjade sin karriär som 23-åring. Eller när hon fick sin första livskris vid 30. Eller den andra vid 40. Det samtal som därefter följde var ett av de mest intressanta jag haft.

Tillsammans insåg vi att dessa extremt ambitiösa och drivna ungdomar trots att de gör allt faktiskt missar något. Livet är inte alltid perfekt och expeditivt, vackert och svalt. Livet kan också vara oförutsägbart och spännande och hemskt och galet och avslappnat. Värt att levas.

Själv tar jag härmed officiellt avstånd från allt vad betygshets heter. Livet har helt andra värden och helt annan mening och man klarar sig fint utan högsta betyg. Skulle man få högsta betyg fine men helt ärligt har jag inte visat mina betyg en enda gång. Rekommendationer är det enda som efterfrågas. Och såklart högskoleprovet för universitetet.