Amerikaner

I hela mitt liv har jag haft bilden av två sorters amerikaner. Den ena är den som vi i Sverige skrattar åt och som Robyn i sitt sommar försökte navigera bort från. Amerikanen som är stor inte bara till utseende utan även person. Tar plats är högljudd vräkig och inte minst okunnig. Och ja. De finns. En masse. Man hör och ser dem varje dag - särskilt på Starbucks - och tänker tyst herregud hur gick detta till.

Men så finns det den andra sorten. Den kulturella lågmälda nyfikna amerikanen som är så allmänbildad och medveten att man verkligen får skärpa sig för att följa med. Den amerikanen var Rotarystipendiat hemma hos oss när jag var liten. Och den jag festade med i Moskva i mitten av nittiotalet. Och den jag umgicks med i Florens och i Peking.

Så nu tänkte jag berätta om mina amerikanska vänner. Nästan alla - för att inte säga alla - läser eller har läst vid Yale Harvard Stanford och här i New York vid Columbia NYU Parsons eller FIT. Och innan dess på Williams och Juilliard såklart.

Men det är inte så att mina vänner är homogena europeiserade newyorkers. Tvärtom. En är ivrig dödsstraffsanhängare från Texas, en lika ivrig vapenförespråkare från Chicago och en alldeles besatt ansiktslyftare från Florida. Ju mer jag lär känna dem desto mer spännande blir historierna. Om besök i Syrien Jordanien Libanon och Egypten, Israel såklart - men inte med samma pass, Moskva och Paris, Shanghai och Stockholm.

Många gånger vet de mer om europeisk konst och historia än jag. Dessutom har de läst all ny cool litteratur om globalisering och teknologi. De är överens med mig om att Barack Obama inte är svart - återkommer till detta i senare inlägg - inser att Irak enbart handlar om olja och Israel - ifrågasätter situationen i Israel - lever grönt äter grönt. För att inte tala om att många är väldigt andliga.

Samtidigt som jag inser att de på många sätt är en elit i ett mycket mångfasetterat samhälle - så inser jag att många av mina svenska vänner som ännu inte varit i USA - inte inser att detta också är amerikaner. I tajtare slimfitjeans än någonsin någon svensk.

Det som trots allt utmärker mina amerikanska vänner och skiljer dem från mina svenska - är en kickass attityd och obegränsad självsäkerhet. På det sättet påminner dem mig faktiskt om mamma och pappa. Som en av mina favvosar här som brukar ha ett par gigantiska solglajjor ovanpå sina vanliga glasögon. I Sverige hade nog bara mamma vågat - och såklart också gjort - en sån sak. Här gör mina snyggvänner sånt. För de bryr sig inte. Om någon har problem med det så är det deras sak. För mig är de helt enkelt excentriska.

För att återknyta till Robyn så sa hon att visst har vi jantelagen - men i USA råder djungelns lag. Och det har hon väldigt rätt i - alla mina amerikanska vänner är oerhört kaxiga och stolta eftersom de fått kämpa så hårt. Man får lära sig att ta både dem och situationen på rätt sätt. Samtidigt som jag inser att mitt förhållandevis lågmälda svenska sätt i deras ögon framstår som väldigt exotiskt och fascinerande.