I fredags kväll med förkylning huvudvärk och jetlag tog jag en efterlängtad kvällspromenad ner till stranden. Finaste med Skillinge är hösten vid havet. Dimman. Havsbruset. Algdoften. Ensamheten. Satte mig i en av sandgroparna invid gräset och bara njöt tills det blev mörkt.
söndag, oktober 03, 2010
I strandkanten
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Gillar
härligt
här har jag också spenderat timmar i ensamhet -skillinge-hösten-havet
undrar ibland varför sociala djuret 'människan' har detta behov
just för att smälta och sortera alla sociala intryck skulle jag tro. andas lite.
Jag kan förundras över dragningen till naturelementen, dess otämjda krafter. Storslagenheten, blicken söker de långa perspektiven. Själv hukar man för vinden i sandhålan, blir en del av helheten, men så försvinnande liten
Behövs allt detta bara för att smälta och sortera intryck?
Andas lite -lite primitiv naturreligiös ande...
:)
ja det tror jag. smälta och sortera. skapa en distans och en möjlig tillvaro. lagoma doser av båda.
Skicka en kommentar