Hotel Rwanda

Av någon märklig anledning så tar jag aldrig för givet att vi lever i fred. Kanske därav mitt yrkesval. För mig behövs inte en film som Hotel Rwanda för att inse hur otroligt lyckligt lottade vi är i Sverige idag. För mig räcker det att mamma eller pappa berättar om sin barndom - i Sverige - för att jag ska förstå rädslan för krig.

Nu och då flyger JAS så lågt över vår gård hemma att det klirrar i glasen. Då tittar alltid mamma på mig och berättar om krigsslutet - hur nära hon var på Österlen - hur hon hörde de tjutande flyglarmen - hur plan flög vilse över svenskt territorium - hur piloter sköt ut sig och landade i havet vid stranden - hur himlen färgades röd när de allierade bombade Berlin. När vi tittar på krigsdokumentärer på TV berättar pappa i sin tur om skolgången om släktingarna om grannarna om vem som var nazist och vem som inte var. Alla visste.

Kanske för att mina föräldrar är äldre - kanske för att jag har släktingar och föräldrars vänner som har upplevt mer än de hade velat. Kanske för mina tidigare liv vad vet jag. Men jag känner med hela kroppen när jag ser krigsbilder. Därför uppskattar jag när en film om vår tids värsta grymheter - är så här vansinnigt vacker och så här vansinnigt bra.