Ibrisagic om att klassas som invandrarpolitiker

Själv känner jag igen tankarna från mina försök att värja mig från att ständigt klassas som kvinna - vilket är ett epitet som känns oerhört onödigt i samtliga sammanhang. För ovanlighetens skull blir det alltså ett långcitat här på bloggy - dock icke att förväxlas med långbloggande. Drivet in absurdum på Politikerbloggen och underhållande i Svenskan. Inlägget är dessutom läsvärt i sin helhet.

Anna Ibrisagic i Balkanpress:
Mitt värsta exempel kommer dock från SVT. En programledare ringde mig under valrörelsen 2002 och sa att SVT kommer att ha en serie med fyra program där man på olika sätt belyser svensk politik. Ett program skulle handla om hur långt svenska politiker är beredda att gå för att få vara med i media, det andra programmet om unga i politiken, det tredje om kvinnor i politiken och det sista om invandrare i politiken. Kan ni gissa vilket program de tyckte att jag borde delta i?

Trots att min profil passade in i alla fyra program blev jag alltså erbjuden att delta i programmet som handlade om invandrare i politiken. Jag svarade nej. Han meddelade då att hans chef var mycket angelägen om att ha mig i programmet. Jag svarade att han får hälsa till sin chef att hon i så fall borde tänka om. Efter några dagar ringde chefen själv och sa att det var mycket ointelligent att tacka nej till en halvtimmessändning mitt i valrörelsen och dessutom under bästa sändningstid.
- Man skulle kunna säga att det är lika med en benägenhet till politisk självmord, sa hon.
- Att gå med på att någon annan bestämmer min egen identitet, vem jag är och hur jag känner mig, att gå med på att du och SVT klistrar en etikett på min panna, detta är politisk självmord. Och då vill jag hellre tacka nej och vara självmordsbenägen än död, svarade jag.

Det slutade med att jag fick erbjudande att vara med i första programmet. Jag accepterade erbjudandet och programmet blev lysande. Men hur mycket lättare vore det inte att ge upp, att acceptera bilden som media och andra medmänniskor vill skapa och slippa många långdragna och stundom otrevliga samtal. Hur mycket lättare vore det att inte kämpa för varje litet steg på vägen att bli svensk och i stället acceptera att: "Jag är invandrare, jag kommer alltid att vara invandrare och jag kommer aldrig att bli svensk oavsett hur länge jag lever här."