90 minuter

Igår premiärvisade en av mina bästa vänner tillika roomie Aude Temel sin första film. En dokumentär om världsmästerskapet i fotboll 2006 som mycket passande heter just 90 minutes. I försnacket skojade den andre producenten om att filmen visserligen är hela 94 minuter men att det givetvis beror på tilläggstid.

Självklart pirrade det lite i magen när vi satte oss i salongen. Tänk om den inte skulle vara bra. Vad kan man egentligen fylla en fotbollsfilm med i hela 90 minuter. Men redan själva inledningen slog knock på alla mina tvivel. Sen var det bara en enda lång rad av skratt och tårar då vi fick följa sex olika personer med sex olika nationaliteter i sex olika områden runtom i New York. Till ett väl avvägt soundtrack.

Italienfödde men amerikanske Joe som levde för fotboll samtidigt som han mycket personligt berättade om föräldrarnas svåra tid som immigranter i USA. Eller franske tidigare proffsspelaren Erwan som skadade sitt knä och numera tränar supersöta småkids på Lower East Side. Lyckan hos den lilla blondlockiga flickan som sparkar in bollen på straff ca en meter från mål är oslagbar. I did it I did it I did it!!

Själv föll jag för den ukrainske poeten som arbetar i St. Petersburg BookStore i ryska Brighton Beach. Och den mexikanska familjen som inte bara mycket filosofiskt resonerade kring barnens amerikanisering utan också levde för sin sydamerikanska fotbollsturnering i Bronx. 64 lag varje söndag året om. Lite som Korpen.

Så slutligen knöts alla dessa livsöden samman då bara två lag fanns kvar. Italien mot Frankrike. Straffläggning. Växelvis Joe växelvis fransmannen. 1-0 1-1 2-1 3-2 4-3. Tiden står stilla. Tills. Joe med vänner skriker och skriker och skriker. Lyckan är total och hela filmen har sitt klimax. När Erwan suttit tyst länge nog säger en mycket cool fotbollsflicka. Alors. Det är bättre att förlora finalen än gruppen.

Filmen visas på olika filmfestivaler innan den finns tillgänglig.