Hög igenkänningsfaktor

Gårdagskvällen var något absurd. När jag kommer till restaurangen går jag förbi en kille som röker. När han ler och hälsar så ler och hälsar jag tillbaka. Det visar sig sen att han tillhör vårt sällskap och att han är övertygad om att vi setts förut. Omedelbart utesluter jag alla möjligheter till tidigare sammanträffanden - han är trots allt britt. Ända tills han upplyser mig om att han varit inskriven vid Östgöta nation när jag var Q. Så visst hade vi setts tidigare. Så oväntat tänker jag.

En stund senare talar nästa person om för mig att vi setts tidigare. Efter en god stunds jämförande ger vi upp. Nada. Förutom möjligtvis mina fifteen minutes.

Går in på en klubb där jag aldrig tidigare varit. Bartendern lyser upp när han ser mig. Och visst - efter en stund placerar jag mannen med flätorna - måste vara den enda i New York - från en urartad kväll på Second Ave i höstas. Men ändå väldigt fascinerande att en bartender minns mig i sex månader.

Sippar på ölen och inser att vännerna är borta. Då en medelålders man med exotiskt utseende plötsligt säger att han känner igen mig. I det läget är jag ganska matt. Uppenbarligen har jag minne som en guldfisk. Men ändå försöker jag värja mig och vänligt men bestämt säga att vi nog inte har träffats. Samtidigt som jag stilla tänker att det är en genuint dålig replik. Men är inte du vid FN fortsätter han. Jo men visst. Han hade sett mig på Delegates Lounge hela hösten.

Är det nu jag ska a. fundera över min livssituation b. sluta okynneshänga precis överallt precis hela tiden c. klippa håret d. njuta av uppmärksamheten eller e. anställa någon om håller mig uppdaterad.