Förlorade fotochanser

Idag förlorade jag två underbara fotochanser. När jag cyklade upp bredvid en polisbil noterade jag hur polisen höll en fet cigarr i handen genom fönstret. Tyvärr hann jag inte fota innan det slog om till grönt och bilen for iväg. Men jag hann le mot polisen som log stort tillbaka. Fotot på cigarren och polisemblemet hade varit guld.

Nästa tillfälle var när jag passerade Mexikanska ambassaden. Fullt med folk som väntade på att visumenheten skulle öppna för dagen. Åh. Alla dessa mexikaner som kommer till USA med drömmar som aldrig kommer att uppfyllas. Just därför missade jag fotochansen. Jag hade inte hjärta att ta kort på dem när de stod där och väntade - helt utlämnade i de vita amerikanernas och de rika turisternas midtown. Så jag noterade och passerade.

Över huvud taget så funderar jag väldigt mycket kring mitt fotande. Just människor. Vad är det som säger att jag har rätt att ta kort på dem. Publicera. Var går gränsen mellan dokumentär och frosseri. Får man fota en uteliggare om man inte är journalist. Är jag journalist bara för att jag bloggar om en uteliggare och analyserar situationen. Ska jag be om lov. Vad ska jag säga då. Bästa fotona är ju också de som är oväntade. Känner mig inte alls bekväm med att fota folk. Särskilt inte som jag bara har en minimal digitalkamera. Kanske lättare om man har större kamera. Ser ut som en yrkesfotograf.

Min vän Neil och jag diskuterade ingående flöde och momentum. I samma sekund man tar upp kameran så stannar flödet. Man är inte längre en del av någonting - utan blir en iakttagare. Min vän menade att det avbryter upplevelsen och gör den mindre värd. Själv tror jag att jag i princip bara är en iakttagare. Att upplevelsen för mig är något nödvändigt ont för att kunna dokumentera. Det är då jag trivs bäst.

Därför avrundar jag med denna vackra solnedgång som känns mer Kuba än New York. En kylig regnskur avslutas med vacker solnedgång på Houston. Sjal runt axlarna och bara tio gator hem. Kameran laddad och solnedgången tryggt nedstoppad i fickan.