Om väntan och längtan

Apropå några olika kommentarer de senaste dagarna har jag insett ett par tre saker. En sak jag har insett är att många väntar. Och längtar. En annan sak jag har insett är att lika många är onödigt avundsjuka. Och en tredje sak är att alltför få värdesätter det de har.

Skulle vilja understryka att jag inte är världens lyckligaste för att jag bor i New York utan för att jag har jordens bästa föräldrar sötaste vänner finaste mackie guldigaste bikie och en alldeles underbar chef och ett arbete som jag knappt kan slita mig från på kvällen. Och det kan man faktiskt ha på en massa andra ställen också. Lika fint som jag trivs här trivs jag hemma på Klefstad eller varje sekund i underbara Lund.

På ryskan läste vi idag en dikt om att man inte uppskattar det man har förrän det är borta. Och när det väl kommer tillbaka är man rädd att förlora det. Dikten hade skrivits 1945 så vi pratade om hur tydligt kriget beskrivs och hur svårt det är att förlora allt. Medan jag såg budskapet gå över huvudet på mina kursare så kände jag varje ord rakt in i hjärtat. Framför mig såg jag bybor i raserade hus som med tårar i ögonen försökte förstå vad som hände i deras land. På deras fält.

Någonstans här vill jag säga att jag inte vill att den som läser bloggy ska sukta efter mitt liv. Mitt liv är inte bättre än någon annans liv. Det bara råkar passa mig väldigt bra. Tvärtom hoppas jag kunna inspirera andra att skräddarsy sina egna liv. Leva sina egna vardagsäventyr. Sluta slösa tid på att längta efter andras lycka och istället skapa sin egen. Inte vänta på mer pengar bättre tider utan inse att här är nu.

Och alldeles ärligt skulle jag börja gråta om det visar sig att bloggy leder till dyra carbon print tickets för jetlag och shopping i New York.