Konsten har inte längre någon tjuskraft

Ända sen jag var liten har jag varit fascinerad av konst. Visserligen bara av stark tydlig och avskalad konst. Men ändå. Igår var jag på Whitney och blev inte bara uttråkad utan nästan arg. Hur har så många människor mage att vara så ytliga och kalla sina skapelser för konst. Vet inte om min upprördhet berodde på att huvudutställningen var direkt dålig - vilket mina europeiska vänner höll med mig om - eller om det berodde på att mitt liv innehåller så mycket dramatik att konsten som finns på Whitney inte förmår skaka om mig.

Mina amerikanska vänner däremot var mycket tagna av Protect Protect och undrade förvånat och oförstående hur jag - människorättare och allt - kunde tycka att utställningen var ytlig och ointressant. En massa textremsor flimrade förbi plus förstorade amerikanska handskrivna dokument från Irak och så benknotor från fd Jugoslavien. Och det var konst. För mig var det som att läsa dagstidningen. Enligt mina amerikanska vänner förstår inte amerikanerna detta om det inte kallas för konst. Men herregud de röstar ju. Och allt finns ju tillgängligt på nyheterna. Ingenting kom från - helt - konfidentiella källor.

Värst av allt är alla prettobesökare som åhar och ahar sig igenom utställningen. Och som fientligt väser åt den som råkar ställa sig i mitten för att utställningen var förvirrande. Alltså konst för konstens egen skull ger jag verkligen inget för.