De Pretentiösa

Minns att jag 2002 totalvägrade jazzhak i Florens. Alla mina kursare som var höga som hus gick dit - förstod ingenting - och menade att livet fick en större mening. Särskilt om jazzen var dyr och dålig och man blev lite ledsen av den sunkiga inredningen. Uppvuxen med jazz och en kärlek till vacker form förstod jag nada och tog istället värvning som bartender på stans enda gayklubb.

Samma känsla kom över mig på Whitney i fredags. Pretentiösa människor som ständigt går omkring på museum och analyserar samtiden. Därefter gärna ett glas rött i lite slarviga kläder. Eller kanske i något mer strikt men med en avvikande accessoar. Gosh så crazy. Och ikväll fick jag måttet rågat på en konsert på the Annex.

Visst är det fint om man kan vara lite avslappnad. Men om man är ett band som står på scen - och har gjort så en längre tid - så kan man väl faktiskt snygga upp ljudbilden en aning. Eller ta på sig rimligt snygga-coola-annorlunda-fula-dramatiska kläder. Och kanske ta dansare som är någorlunda karismatiska. Men nej för tydligen anses det konstnärligt att spela som ett dåligt övat högstadieband som inte lyckats ta med sig ombyte när de rymde ut genom fönstret på andra våningen.

Och så är folk så exalterade över sin - på nätet så coola - favvoartist. Åh så bra det är. Åh. Åh. Åh. Till slut har de övertygat sig själva. Men det var helt ärligt crap. Och varför spela den enda bra låten sist. Efter en halvtimmes elände en bra låt och sen var det slut.

Samtidigt som jag inser att jag precis just nu uppskattade en märklig Elina Milan som addade mig på twitter för en tid sedan. Enligt MySpace en 22-åring från Kazakhstan som gör musik. Vilket kan vara både helt sant och helt falskt. Oavsett vilket så är det enkel elektronisk tacky eurotech and I love it.