Sedan jag började fota på allvar i september 2007 har jag flera gånger upplevt svåra dilemman. Söta barn i färgglada kläder mot flagnande väggar. Olyckor. Militärer. Säkerhetsområden. Flygplatser. Incidenter. Vackra folkdräkter. Var går egentligen gränsen.
En legend inom UNHCR fick ett samtal av sin son precis innan en av höstens alla klassiska fredagsdrinkar. Sonen som läser på konstskola i London hade precis blivit gripen och förhörd. Uppenbarligen är det ett misstänkt beteende att fota byggnader och dörrar.
Själv fotar jag så mycket jag bara hinner innan det onda ögat ser mig. Oftast en vakt eller militär. Däremot har jag fortfarande svårt att fota människor. Mest för att jag själv inte vill bli fotad. Minns förnedringen när en japansk turist fyrade av en 12 foton på mig i minishorts på min cykel i stekheta New York i somras. Det är liksom inte okej.
När jag fick tillfälle att fråga The Sartorialist sa han att det aldrig var något problem varken att få fota eller publicera. En av mina vänner tar alldeles fantastiska foton på människor utan att någon blir upprörd. I veckan träffade jag chefen för en av våra samarbetsorganisationer just som han fotade barn på flyktingförläggningen. Med jordens lyckligaste leende berättade han för mig att han sen skriver ut och skickar färgfotona till barnen som i sin tur blir superglada.
Och han fotade dessutom fast han var i tjänst. Något jag undviker.
Funderar mycket kring detta. Om jag är onödigt försiktig eller nödvändigt respektfull. Kanske att jag känner mig obekväm för att jag fotar på fel sätt. För att mitt stora blonda hår gör mig så synlig. Mina vänner är mer diskreta. Enkla kläder. Män. Syns inte.
lördag, januari 31, 2009
Fota eller inte fota
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Är svårt. Själv har jag ingen uttänkt policy utan känner helt enkelt av studen, känns det rätt där och då? Och så klart, att alltid fråga först. Har varit med om folk i läger som uttryckligen bett mig följa med in i deras tält för att ta bilder av deras förnedrande och fruktansvärda levnadsförhållanden. De vill att omvärlden ska veta.
Sedan har jag självklart upplevt det motsatta, folk som vänligt tackat nej när jag frågat. Har dock aldrig upplevt någon som blivit arg, rädd eller förolämpad av att bli tillfrågad. Sedan måste man självklart själv göra en avvägning, hur påverkar det dessa människor att dessa bilder sprids i rapporter osv.? Är de föröljda, finns det folk som inte bör veta var de befinner sig etc.?
Alltid en svårt avvägning, kommer dock snart att lägga ut lite väl valda bilder på min blogg.
kramen
tror en stor del av förklaringen ligger i det sista du skrev, att du sticker ut. det blir liksom alltid en stor grej när en lång, blond, ung kvinna fiskar fram kameran. samma sak här.
har haft många diskussioner med vänner här om fotodilemmat. tex. var på cricketmatch häromveckan. i vårt sällskap fanns två feta kameror som flitigt användes. de som ville fota oss var unga män med mobilen. jag sa nej. någon annan i mitt sällskap sa ja med motiveringen att vi ju fotat dem. men någonstans går väl gränsen vid hur bilderna ska användas. jag har dessvärre inga höga tankar om hur de unga männen som fotade oss med sina mobiler kommer att använda bilderna...
intressant att läsa dina tankar isa. och att många människor vill att man fotar just för att dokumentera. inser när jag besöker internflyktingarna i dåligt isolerade jättebyggnader utan värme - att de faktiskt är lika chockade som jag över att bo så.
linda - skönt att höra att du och jag har samma erfarenhet av att göra det där blonda intrycket. svårt att förklara men folk följer varenda steg jag tar. konstant. och fiskar jag då dessutom upp en kamera så går det ingen obemärkt förbi.
syftet är också intressant. ibland funderar jag på om en systemkamera skulle ge mig större trovärdighet. för om någon tar med en telefon är ju trovärdigheten noll. pocketkamera bara slightly större.
Skicka en kommentar