Stockholmssyndromet

Har befunnit mig i Stockholm i lite mer än ett dygn och är väldigt klar över vad jag saknar och inte. Saknar att gå hem från underbar gaykväll mitt i natten - längs citaten på Drottninggatan - och stanna till vid det nyvakna bageriet halvvägs. Saknar det grymt mycket. Särskilt nu på sommaren. Saknar vattnet och husen och gatorna.

Saknar inte tunnelbanan. Det är där det framträder som tydligast. Stockholmarnas oerhört fascinerande narcisserande sätt att prata. Alltid lite för högt. Alltid lite för tydligt. Alltid med ett ögonkast åt sidan. Alltid för publik. Man hör dem i Lund ibland. Men där är det så svårt. Det finns liksom inte kommunikationer som inbjuder till publika samtal. Tjuvlyssnande är nästintill omöjligt med cykel eller till fots.

Ju mer jag tänker på det desto tydligare ser jag ett slags kommunikationskultur. Och då menar jag buss tunnelbana pendel. På en längre resa kan man bygga upp en helt ny personlighet. Vrida och vinkla. Veta att någon lyssnar och spånar vidare. Det är också den vetskapen som gör att folk - ibland alldeles för tydligt - kryddar.

Som att leva i en overklighet. Leva genom andras syn på en själv. Försöka överträffa varandra. Skapa en allt större bubbla. Tappa utgångspunkten. Inte längre lyssna och iaktta. Bara se sig själv som centrum. Ta andras luft. Exakt den känslan som gör att jag aldrig kommer att bosätta mig i Stockholm.